LIVSGÄRNINGAR

Här kan du läsa om de utvalda bidragen i kategorin ”Livsgärningar”. Här ryms människor som lämnat spår efter sig i form av konstnärliga uttryck av vitt skilda slag, byggnadsverk som minner om envetet arbete och kulturelit, och gemenskap som gjort helheten större än delarna. Här hittar du personer vars arv fortsätter att leva långt efter att de själva försvunnit. Det lilla blandas med det stora, vad minns vi, vad upplever vi, och vad påverkar oss?

Stora Tuna socken

Världstenoren från Stora Tuna

Jussi Björling en av världens främsta tenorer genom alla tider, född som Johan Jonatan Björling 1911 i Borlänge och död 1960 på Siarö i Stockholms skärgård. Han var en svensk opera- och konsertsångare som utnämndes till hovsångare 1944, belönades med Litteris et Artibus 1945 och invaldes som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 1956.

Jussi och hans bröder skolades först i sång av sin far, David Björling, och turnerade under namnet Björlingkvartetten i USA och Norden.

Första gången Jussi Björling framträdde i en operaroll var 1930 på Kungliga teatern i Stockholm i rollen som lykttändaren i Puccinis Manon Lescaut. Hans debut i en huvudroll kom strax efter, i rollen som Don Ottavio i Mozarts Don Juan. Han fick anställning på Operan 1931, en expansiv period med många stora roller, främst inom den franska och italienska repertoaren. Genombrottet för Björling kom när han 1931 uppträdde på Tivoli i Köpenhamn och en samstämmig kritikerkår lovordade hans sång. Den internationella karriären tog fart 1935 i Europa och 1937 i USA. Björling slog igenom internationellt i Wien som Rodolphe i Bohème, Manrico i Trubaduren och Radamès i Aida. På Metropolitan Opera, La Scala i Milano, Covent Garden i London, operan i Wien, Chicago och San Francisco – gjorde han succé. Några av hans paradroller var i Rigoletto, Tosca, Aida, Bohème och Faust. Metropolitan i New York var från 1938 och fram till hans död Björlings huvudscen. Under samma period gästspelade Björling 128 gånger på Operan i Stockholm. Han sjöng även in lite mera schlagerbetonade sånger under pseudonymen Erik Odde.

På Jussi Björlingmuseet i Borlänge finns hans musik samlad på skiva, band och video, liksom klipp, program och andra dokument över hans liv och gärning. Allt är tillgängligt för den som vill se och lyssna en stund, likväl för den som vill fördjupa sig i ämnet Jussi Björling.

Jussi Björling är gravsatt på Stora Tuna kyrkogård.

Foto:
1. Jussi Björling i filmen ”Fram för framgång” 1938. Foto: Wikimedia Commons
2. Jussi Björlingmuseet i Borlänge. Foto: Erik Thorell
3. Byggnad som tidigare inrymde Jussi Börlingmuseet, uppfört på Tunabygdens Gammelgården i Borlänge. Timret kommer från Jussis födelsehem som uppfördes på 1890-talet vid Magasinsgatan i Borlänge. Timret kom ursprungligen från en lada inköpt i Gagnef. Foto: Erik Thorell

Ludvika socken

Karl-Erik Forsslund och Fejan Forsslund på Storgården

En livsgärning, som är ett underverk, är den som Karl-Erik Forsslund (1872–1941) utförde. I underverket ska man också räkna med hans hustru Fejan Forsslund (1867–1949). Fejan skötte det goda hemmet som gav Karl-Erik förutsättningarna att ömsom vara ute på upptäcktsfärder i Dalarna och att sitta i sin bokstuga och skriva det legendariska verket ”Med Dalälven från källorna till havet”. Idag är det en natur- och kulturhistorisk bibel när det gäller Dalarna. Det kvittar vad man funderar på, Forsslund har alltid varit där och skrivit ned något och ofta har han också fotograferat.

Under hela deras äktenskap hade Karl-Eriks idéer och projekt varit många och stora, Fejans förmåga att hushålla och hålla ihop deras hem i Storgården var avgörande för livsverket. Journalisten och författaren Karl-Erik fick en succé år 1900 med boken ”Storgården, en bok om ett hem”. Den trycktes i stora upplagor och lästes framförallt av ungdomar. Året efter kom uppföljaren ”Storgårdsblomster, en ung faders dagbok”. Den handlar om hur en ung fader följer sitt barns första år.

Karl-Erik blev en kändistalare och agitator vid ungdomsmöten runt om i landet. Gensvaret hos ungdomarna ledde till att han startade Brunnsviks folkhögskola. Men han blev också en nagel i ögat för rika personer och präster som ansåg att han vilseledde ungdomarna. Karl-Erik deltog i grundandet av hembygdsrörelsen i Sverige och Dalarna och skrev år 1914 rörelsens programskrift ”Hembygdsvård”. Därefter tog han sig an att förverkliga visionen av den totala beskrivningen av Dalarna: ”Med Dalälven från källorna till havet” som kom ut i 27 delar 1919–1939. Genom hela livet skrev han också poesi och skönlitteratur präglad av en egensinnig genialitet, vilket bara det resulterade i ett femtiotal titlar. Vilket livsverk!

Källor / Läs mer:
https://skbl.se/sv/artikel/FejanForsslund
Jungfru-Jan: en sagbok (1897) https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/57910
Storgården: en bok om ett hem (1900). https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/51922
Rymdsånger (1909) https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/51527

Foto:
1. ”Paus i trädgården. Kan vara Karl-Erik Forsslund med familj.” (Bilden finns med i årsboken om Karl-Erik Forsslund, 1991). Foto: Harald Fornstedt.
2. Forsslunds storgård. Foto: Holger Ellgaard
3. Karl Erik Forslund Foto: Birger Nordensten, Falun.
4. Inledningen till dikten Stjärnsagor med hänvisning till en psalmmelodi. (Ur Rymdsånger 1909). Forsslunds diktning var en stor utmaning för den kyrkliga världsbilden. Många beslutsfattande präster, som betraktade stjärntecken och nirvana, och även en naturvetenskaplig skapelsehistoria, som okristlig vidskepelse, vände sig därför emot honom.

Falu stad

Litterär gigant, kvinnosaksförespråkare och idag queer ikon

Detta är bara några av de saker man kan säga om sagotanten – och falubon – Selma Lagerlöf.

”Jag har en känsla av att jag håller på att bli en institution, … något slags firmamärke, så många människor söker göra affärer genom mig.” Så skrev vår mest kända falubo 1907. Det var Selma Lagerlöf (1858-1940), bosatt i staden sedan tio år. Hon var en uppburen författare sedan debuten Gösta Berlings saga (1891), den kontroversiella bästsäljaren Jerusalem (1901-2) och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-7). Men hon stod ännu inte på höjden av sin berömmelse. År 1909 fick hon som första kvinna Nobelpriset i litteratur och 1914 blev hon (igen som första kvinna) ledamot i Svenska Akademien.

Åren 1897-1910, hennes mest produktiva period, bodde hon i Falun. År 1909 kunde hon köpa tillbaka sitt barndomshem Mårbacka och flyttade sedan mellan det och villan i Falun. Till sällskap hade hon sina två livskamrater, Sophie Elkan och Valborg Olander, den förra en uppskattad författare och den senare liksom Lagerlöf själv kvinnosakskämpe.

Där Mårbacka står kvar så har alla platser i Falun där Lagerlöf bott – Promenaden, Mormorsgatan, Centralpalatset och Lagerlöfsgården – byggts om eller rivits. Det som finns kvar av denna litterära gigant är inventarierna från Lagerlöfsgården vilka 1968 räddades till Dalarnas museum och där man idag kan se hennes arbetsrum och bibliotek. Här kan man ana hennes liv och värld, inte som ”firmamärke” utan som människa och författare.

Källor / Läs mer:

Dandanell, Birgitta (1985). Selma Lagerlöf och Falun. Dalarnas museums serie av småskrifter 45. Falun: Dalarnas museum.

Palm, Anna-Karin (2019). Jag vill sätta världen i rörelse: en biografi över Selma Lagerlöf. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Wägner, Elin (1942-3). Selma Lagerlöf. Stockholm: Bonnier.

Foto:
1. Selma Lagerlöf. Foto: Birger Nordensten, 1900.
2. Selma Lagerlöfs bostad. Lagerlöfsgården, Falun. Foto: Birger Nordensten, 1900.

Gagnefs socken

Barnbokens förnyare verkade i Gagnef

”Att bo i Gagnef om sommaren är som att bo på en grön äng strax utanför himmelrikets portar.
Men att bo där om hösten i september månad är som att bo på en gyllene slätt där himmelrikets portar står öppna.”
Så beskrev konstnären Ottilia Adelborg Gagnef, som sedan 1907 blivit hennes nya hembygd. Ottilia föddes 1855 i Karlskrona men kom senare att bo i Uppsala och Stockholm. Hon avled i Gagnef 1936.

Trots knappa ekonomiska omständigheter fick Ottilia en gedigen konstnärlig utbildning på Tekniska skolan och på Konstakademin. Under studietiden påbörjade hon sitt konstnärliga verk som illustratör i den tidens barntidningar.  Hon trivdes aldrig i Stockholms konstvärld har hon själv uttryckt. Det hennes håg stod till fann hon i den mustiga färgbild hon fann hos människor och miljöer i Gagnef vid sin första längre vistelse där 1902 och 1903. Miljön i Gagnef förlöste hennes konstnärskap och slog an många andra strängar hos henne.

Som författare debuterade hon 1884 med Barnens julbok för mamma och småttingarne, som välkomnades som den första svenska barnboken med kvalitet. Den följdes av flera barnböcker som med ett helt nytt pedagogiskt anslag räknas som en förnyelse av den svenska barnboken.

Knyppelkonsten har bevarats i Gagnef tack vare den knyppelskola som hon startade och som fortfarande bedrivs i Gagnef. En stor samling akvareller och teckningar av Ottilia Adelborg förvaltas som en fond av Gagnefs kommun.

På Ottilia Adelborgmuseet förvaltas ett rikt urval av samlingar med spetsar, konst, illustrationer, litteratur, folkdräkter från Gagnef. Byggnader med inventarier samlades på Gagnefs Minnestuga, också den ett verk av Ottilia, hennes systrar och vänner.

Foto:
1. Ottilia Adelborgmuseet är inrymt i Gamla Prostgården, Kyrkbyn i Gagnef. Foto: Erik Thorell
2. Ottilia Adelborg. Foto: Hans Per Persson – Lars Liss fotosamling
3. Första huset, Lind Olles gård från 1764, som flyttades till Gagnefs Minnesstuga 1906. Foto: Erik Thorell

Leksands socken

Himlaspelet, Ingmarsspelen och Skinnarspelet har satt Dalarna på kartan

Mannen bakom dem var Rune Lundström – författare, skådespelare, tecknare, regissör med mera.

Rune Lindström föddes i Västanfors, Fagersta 1916. Som ung kom han till Leksand på sommarloven, och där han fick sitt genombrott med Himlaspelet 1941. Då studerade han till präst, men framgångarna med Himlaspelet gjorde att han kom att ägna sig åt kultur i olika former.

1959 framfördes Ingmarsspelen för första gången i Nås. 1967 var det premiär för Skinnarspelet i Malung. Rune Lindströms tre dalaspel lever vidare, och planerna är att de spelas 2021.

1942 blev Himlaspelet film. Rune Lindström skrev manus och spelade huvudrollen. Han skrev sedan manus till ett 30-tal filmer, bland dem Hemsöborna 1955. Som skådespelare medverkade han i filmer av bland andra Ingmar Bergman och Arne Mattsson, och var en period anställd på Stadsteatern i Stockholm. Ett av hans sista projekt var en TV-film om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, där han skrev manus, regisserade och var skådespelare.

Redan som ung var Rune Lindström en driven tecknare, och han illustrerade sedan böcker och gjorde scenografi. Han skrev sångtexter i olika genrer, som Balladen om Joe Hill, Te dans med Karlstatösera och Visa vid midsommartid.

Rune Lindström avled i Leksand 1973.

Källor/Läs mer:
http://rune.vagskal.se

Foto:
1. Rune Lindström som Mats i Himlaspelet. Foto ur Föreningen Himlaspelets arkiv
2. Omslag till Lindstrums bok ”Dalahistorier”. Foto från http://rune.vagskal.se/

Leksands socken

Sömnlöshet och handkraft skapade imponerande trädgård

År 1900 började skolläraren Knuts Anders bygga en ny gård högt upp på en stenig backe i Knutsgårdarna i Rälta, Leksand. Backen förvandlades med tiden till en grönskande, terrasserad trädgårdsanläggning med trappor och allsköns odlingar. De imponerande terrassmurarna byggdes av Knuts Anders egen handkraft. Arbetet fortgick under en tid om natten, då sömnsvårigheter höll honom vaken. Trädgårdsanläggningen finns bevarad än idag, med sina mäktiga stenmurar, äppelträd och ett ”kråkslott” högt uppe bland grönskan. På gården fanns även en stor samling innefattande bland annat käppar, där var och en täljdes av Knuts Anders på vägen till och från postkontoret i Djura.

I Dalarna har de materiella och ekonomiska resurserna varit väldigt begränsade under större delen av historien. Trots dessa kärva omständigheter har oländig mark uppodlats, konstfullt hantverk slöjdats och mängder av små gårds- och bymuseer skapats genom flitigt samlande. Knuts Anders gård illustrerar alla dessa bragder som vanligt dalfolk åstadkommit genom sin ihärdighet och slit.

Källor/läs mer:
Forsslund, K.-E., Med Dalälven från källorna till havet, del I, bok 11, 1923

Foto:
1. Terrasseringen på Knuts Anders gård är omfattande. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.
2. På terrasserna skapades odlingar. Många fruktträd finns kvar i dag. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Grangärde socken

Allmänmänsklig och ännu älskad arbetarpoet

Hundra år efter Dan Anderssons död lever hans poesi. Tonsättningar och tolkningar gör texterna fortsatt aktuella.

Dan Andersson föddes i Skattlösberg i Grangärde finnmark 1888. Hemtraktens platser, språk och människor präglade det han kom att skriva. 1914 publicerades debuten Kolarhistorier. Genom sitt korta men produktiva liv testade han många genrer och lämnade efter sig dikter, romaner och tidningsartiklar.

Dan Andersson och hans diktning förknippas med den finnmark han vuxit upp i, men han levde ett rotlöst liv med många resor, arbeten och uppbrott. Till hemtrakten återvände han alltid. Kända dikter är Julvisa i Finnmarken, Helgdagskväll i timmerkojan och Omkring tiggarn från Luossa.

Dan tonsatte några få av sina dikter, som Jungman Jansson och Till min syster, men via Gunde Johanssons och Thorstein Bergmans tonsättningar har dikterna fått stor spridning och spelas i glädje, fest och i sorg. På senare år har bland annat Sofia Karlsson och Heidi Baier nytolkat visorna och vunnit gammal och ny publik.

Han avled 1920 vid 32 års ålder, på ett ovädrat hotellrum i Stockholm som rökts med cyanväte mot vägglöss.

Dans texter räknas till arbetarlitteratur, men det han skriver om längtan och livet är allmänmänskligt.

Källor / Läs mer:
En bok om Dan Andersson – Waldemar Bernhard
https://www.youtube.com/watch?v=H-YbU7fzE0Q

/Lars Karlsson Liljas

Foto:
1. Grupp samlad inför Dalarnas hembygdsförbunds rasbiologiska undersökning i Venjans socken (Finngruvan) år 1919. Fr. v. Elsa Thunstedt, Ola Bannbers, ”Fejan” (KE Forsslunds hustru), Karl Trotzig, Dan Andersson, Gustaf Zettersten, Karl Lärka (i Elsa Thunstedts kvinnokläder). Foto: Karl Lärka.
2. Författaren Dan Andersson, porträtterad under byundersökning i Finngruvan/Venjan år 1919.
3. Dan Andersson / satiriskt porträtt angående rasbiologisk undersökning i Finngruvan/Venjan år 1919. ”Vädjan till vandraren”.

Mora socken

Engagemang för konsten och bygden

Konstnären Anders Zorn är idag mest känd för sina målade allmogemotiv från Dalarna. Förutom sina motiv i akvarell och olja skapade Zorn även statyer och etsningar. En välkänd staty är den över Gustav Vasa 1907, samt sniderier såsom avbildningarna av sin mor och mormor. Under Anders Zorns verksamma år var nationalromantiken en stark trend. I och med industrialismens framfart förändrades det gamla Sverige snabbt, traditioner, seder och bruk höll på att försvinna. Detta skapade en motreaktion att bevara så mycket som möjligt av de gamla folktraditionerna.

Anders Leonard Zorn och hans hustru Emma Lamm föddes båda år 1860 och växte upp under vitt skilda förutsättningar. Hans far var en tysk bryggare vid namn Leonard Zorn. Föräldrarna gifte sig aldrig. Anders föddes i Mora och var son till ogifta Grudd Anna Andersdotter. Trots att Leonard erkände faderskapet så träffades de aldrig. Anders gick först i skola i Enköping innan han 1875 antogs till Konstakademin i Stockholm. Emma föddes i borgerlig judisk familj i Stockholm. Tack vare familjens konstnärskontakter mötte hon år 1881 sin blivande make, Anders Zorn. Emma hade stor betydelse för Anders karriär och internationella genomslag, då hon med sin borgerliga bakgrund hade starka kontaktnät inom kultureliten.

Zornparet kom att engagera sig i Mora efter att de flyttat dit år 1896, och gjorde mycket för Moras utveckling och traditionsbevarande. Tack vare den stora förmögenhet Anders konstnärskap hade tillfört, hade paret stora ekonomiska medel att engagera sig och investera i Mora. Emma och Anders var mecenater till många olika engagemang. Bland dessa återfinns Mora folkbibliotek, Mora hemslöjdsföreningen samt det Zornska barnhemmet. Mora folkhögskola kom till tack vare Emma och Anders ekonomiska stöd. Anders stod även bakom Zornmärket som än idag delas ut till skickliga spelmän, som upprätthåller traditionella folkmelodier. Efter Anders död 1920, blev det Emma som stod inför utmaningen att föra vidare Anders arv och öppnade därmed Zornmuseet 1939. Emma gick bort 1942. Anders Zorns motiv är än idag välkända och älskade runt om i världen.

Källor/Lästips:
www.zorn.se                   
Birgitta Sandström, Emma Zorn, Norstedt 2014

Foto: Anders och Emma Zorn. Foto Robert Roesler. Wikimedia commons

Norrbärke socken

Bergsmansgård med höglitterär aura

Vid Norra Barken mellan Smedjebacken och Söderbärke kyrkby ligger en samling stora gårdar. En av dem är Nedre Vanbo, även kallad Vanbo herrgård, som förutom att husera bergsmän även under en period varit kyrkligt boställe. Ett spår av gårdens långa historia är den medeltida likkällare som finns under huvudbyggnaden. Där förvarades de avlidna i väntan på gynnsamma förutsättningar för att transportera dem till kyrkogården.

Den nuvarande huvudbyggnaden, med säteritak, uppfördes under tidigt 1800-tal mitt emot den tidigare mangårdsbyggnaden som uppfördes under 1720-talet som bergsmansgård åt Katarina Hammarbäck.

Bergsmansepoken på Vanbo avslutades definitivt när rödakorssystern Anny Wernström 1933 öppnade ett gästhem på gården. Under hennes regi blev Vanbo synnerligen populärt bland tidens intellektuella och kulturelit, och storheter som Vilhelm Moberg, Alice Lyttkens, Herbert Tingsten, Marika Stiernstedt, Hjalmar Gullberg och Harry Martinsson flockades till pensionatet. Gården kallades skämtsamt ibland för ”filialen till Svenska akademien” och 1720-talsbyggnaden fick namnet Snillepanget. Än i dag går det att bo över på Vanbo, och sova i samma rum som parnassen vid 1900-talets mitt.

Källor/läs mer:
Järnladies : från arvtagerskan till kolarhustrun. Red. C. Lindeqvist, J. Findahl, 2011
En bok om Vanbo : En hyllningsskrift till Anny Wernström. Red. R. Wägner, 1954
Byggnadsarv i Bergslagen, A.M. Gunnarsson, 2008

Foto:
”Snillepanget”, Katarina Hammarbäcks bergsmansgård från 1720-talet. Foto: Calle Eklund/V-wolf / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

Sundborns socken

War välkommen kära du, till Carl Larsson och hans fru

Dessa ord står ovanför dörren till det kända konstnärshemmet Lilla hyttnäs, och frun som Carl Larsson (1853-1919) här talar om är så klart konstnären Karin Bergöö Larsson (1859-1928). Deras hem i Sundborn drar nu till sig tiotusentals besökare varje år som alla får se både Karin och Carls konst som avbildar det idylliska familjelivet samt den ikoniska heminredning som har inspirerat världen över.

Carl hade under flera år arbetat hårt som illustratör när han 1877 åkte till Paris för att försöka bli en etablerad konstnär, utan större succé. Det var inte förens fem år senare som Carl nådde vändpunkten. När han träffade Karin i konstnärskolonin i Grez-sur-Loing gick Carl igenom en konstnärlig förvandling. Det var då han började fokusera på att måla i akvarell, vilket, tillsammans med monumentalmåleriet, idag är det som Carl är mest känd för. Karins konstnärskap gick också igenom en förändring strax efter deras möte, då födseln av deras första barn Suzanne ledde till att hon gick från måleriet till allkonst, med fokus på hemmet och dess inredning. Idag är hon mest känd för sina mycket originella textilier, som än idag känns moderna, samt sin design av en del av interiören vi ser i deras hem. Carl och Karin blev med tiden det mest prominenta svenska svaret på Arts and Crafts-rörelsen som föddes i England under 1800-talet. Carls bok Ett Hem (1898) var ledande för rörelsens framkomst i Sverige, där familjens hemliv i Sundborn står i centrum.

Under deras år tillsammans fick paret åtta barn som också blev Carls inspiration i sitt konstnärskap, och under barnens uppväxt blev de ofta avbildade i hans kända målningar, som till exempel Suzanne i  Blomsterfönstret (1894). Lilla Hyttnäs i Sundborn byggdes 1837, och gavs till familjen av Karins far, Adolf Bergöö, år 1888 efter vilket extensiva påbyggnationer påbörjades. År 1901 blev huset färdigt, och familjen flyttade in permanent. Det är i detta hus, som har både influerat och blivit influerat av Arts and Crafts-rörelsen, som vi bäst kan vittna till arvet som Carl och Karin lämnade efter sig. Det är i Lilla Hyttnäs som vi kan se hur paret tillsammans skapade ett konstnärligt samarbete som resulterade i den exemplariska idyllen som influerar design och hemliv än idag.

Källor/Läs mer:
http://www.carllarsson.se/
https://www.arbetarbladet.se/artikel/stilikonen-karin-larsson-var-fore-sin-tid
http://www.carllarsson.se/en/carl-and-karin/karin/

Foto:
1. Carl Larsson med familj utanför Lilla Hyttnäs, Sundborn. Foto: Birger Nordensten, 1910.
2. BN1063 Carl Larssons skolhushåll på Blindgatan 48, Falun. Carl och Karin på tomten. Foto: Birger Nordensten, 1910. Beskuren.
3. Karin och Carl Larsson med lilla Gunnlög Ramström i famnen, Lilla Hyttnäs, Sundborn. Foto: Birger Nordensten, 1913. Beskuren, retuscherad


Alla kategorier, och tidsperiod för omröstning

  • Natur och landskap: 17 – 26 juni
  • Bygga och bo: 1 – 7 juli
  • Kreativitet och tradition: 15 – 21 juli
  • Landmärken: 29 juli – 4 aug
  • Arbete och industri: 12 – 18 aug
  • Livsgärningar: 26 aug – 1 sept
  • Spår av det förflutna: 9 – 15 sept

Skip to content