Hoppa till innehåll
Start / Dalarnas sju underverk – Vinnarna

Dalarnas sju underverk – Vinnarna

Här är Dalarnas sju underverk!

År 2020 röstades Dalarnas sju underverk fram. 377 nomineringar blev 70 bidrag som blev 7 vinnare.
Här presenteras Dalarnas sju underverk!

Läs om underverken:

Säters och Gustavs socknar

Ett av landets främsta levande ravinlandskap

Säterdalen är ett halvmilslångt ravinsystem som skär djupt ned genom det omgivande platta slättlandet. Ravinerna växer och förändras som de gjort i tusentals år alltsedan istiden. På ravinens botten slingrar Ljusterån som rinner från sjön Ljustern till Dalälven. Här finns markerade leder som gör det enkelt att upptäcka olika branta raviner, böljande ängsbackar och den djungelliknande artrika grönskan. En del av vandringsleden är handikappanpassad.

I Sördalen ligger folkparken Säterdalen och dess turistfäbod. Här kan man lätt vandra vidare in i naturreservatet och besöka Säterkônsta som visar hur vattenkraft användes för att transportera energi längre sträckor med hjälp av en stånggång. Under 1700-talet räknades den som ett av Dalarnas sju underverk.

Vandrar man sedan norrut kommer man till Norddalen med lämningar av olika anläggningar, bland annat en kvarn. Troladan är en startpunkt för en vandring i den norra delen av ravinen. Här ligger Åbron, lite längre bort en springkälla där vattnet sprutar upp ur marken, samt Svartmyrorna och Franssons stugor där det passar bra att ta en rast. Följer man Hyttbäcken norrut kommer man att vandra in i Solvarboravinen.

Längs Ljusterån kommer man till Ljusterbro som också är en lämplig utgångspunkt för en tur i ravinsystemet. I alla tider har Säterdalen varit ett besöksmål vilket framgår av olika reseskildringar, teckningar och tryckta bilder. Säterdalen är ett unikt natur- och kulturarv. Med sina unika geologiska förutsättningar och rika biologiska mångfald har den stor betydelse för turism- och besöksnäringarna och bär industri- och nöjeshistoria från 1600-talets garverk till 2000-talets rocktåg.

Foto:
1-7. Säterdalen. Foto: Emma Henning, Dalarnas museum

Garpenbergs socken

Sveriges äldsta gruva i drift

Vid Garpenbergs bruk har gruvdrift bedrivits sedan omkring 375 f.v.t. På 1400-talet övergick bruket i kronans ägo. 1553 etablerades en kungsgård på platsen. I början av 1600-talet lämnades gård och gruvor som arrende till enskilda personer och övergick snart i privat ägo.

Herrgården är uppförd i sten, efter ritningar av C C Gjörwell signerade 1801. Den är Dalarnas största herrgårdsbyggnad och räknas som ett av de finaste exemplen i landet på den nyantika stilen. Tre av ursprungligen fyra flygelbyggnader från omkring 1760 står kvar. Flera av brukets äldre byggnader är bevarade, såsom Malmgården, Västra och Östra Malmlängan, ”Gamla Slaggstensbyggnaden”, spruthuset, Gamla Folkets Hus, ett bostadshus och kalkhuset, brygghuset, och Gamla bastun. En äldre stenvalvsbro och en kägelbana från 1790 är också bevarade. Anläggningen köptes av staten och användes som skogshögskola 1915–1997. Herrgården blev statligt byggnadsminne 1935.

Garpenbergs gruvkapell är det enda bevarade av sitt slag. Enligt traditionen är det från början av 1600-talet. Kapellet är en tornprydd byggnad av timmer med utanpåliggande panel. Kapellsalen finns i bottenvåningen. På gamla kartor kallas byggnaden såväl Bönestuga som Contoir (kontor). Det båda namnen vittnar om att gruvarbetarna innan de inledde dagens arbete, skulle delta i gruvbönen klockan sex på morgonen. Dagsverksskrivaren noterade då vilka som deltog så att man visste vilka som befann sig i gruvan och skulle ha ersättning för sitt arbete.

Gruvkapellet restaurerades 1924 och flyttades till sin nuvarande plats 1947. Det blev byggnadsminne 1988. Byggnaden ligger nära den moderna gruvan som är Sveriges äldsta gruva i drift och Dalarnas enda. Där bryts idag bly, zink och silver och gruvdriften är den mest lönsamma industrin i Dalarna.

Foto:
1: Gruvkapellet kan besökas efter bokning hos Garpenbergs hembygdsförening. Foto: Maria Björkroth, Dalarnas museum
2. Flygfoto av Skogshögskolan, Garpenberg. 1935-1937
3: Pampiga Garpenbergs herrgård byggdes åt brukspatronen Samuel von Stockenström 1801 efter ritningar av arkitekten Carl Christoffer Gjörwell. Foto: Calle Eklund/Vivo, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons
4: På övervåningen i gruvkapellet finns ett litet gruvmuseum. Detta rum användes som contoir av dagsverksskrivaren, som höll koll på vilka gruvarbetare som arbetade i gruvan varje dag. Foto: Maria Björkroth, Dalarnas museum.
5: Den moderna gruvan i Garpenberg drivs av Boliden AB. Foto: Lars Jönses, Dalarnas museum.

Våmhus socken

Inkomstbringande kvinnligt hantverk som spreds över Europa

Hårarbeten och hårkullor representerar ett unikt levande kulturarv. Hårarbeten är samlingsnamnet för smycken och minnestavlor av människohår. Hårkullorna kom främst från Våmhus men även från andra byar runt Orsasjön. Bygder där marken gav mager avkastning. Ungefär år 1820 sägs att ”det uti stugorna har börjat tillverkas smycken av hår”. Kullorna gjorde också arbeten i tagel som är de långa hårstråna från häst.

Hårarbetena såldes utanför socknen och utomlands. Arbetet med hår var en inkomstkälla som gav mer pengar till bygden än männens sysslor. Många hem räddades tack vare resorna över hela norra Europa, till Ryssland, Tyskland, Danmark, Norge, England, Skottland och de baltiska staterna. Efter konfirmationen var kullorna tillräckligt gamla att följa med förutsatt att de kunde utföra arbetet. Hårkullorna reste tillsammans två och två men även i större grupper med upp till tio till tolv flickor.

Det finns nedtecknat om Martis Karin Ersdotter, född 1828 att när hon reste i England, hade hon ett visitkort med texten ”Ornamental Hairworker”, och kunde visa upp intyg från hovet i Windsor, att hennes majestät drottning Victoria tillhörde den nöjda kundkretsen.

Även i Danmark fick Hårkullorna sälja sina alster till Kungafamiljen. Detta även när Danmark begränsade utlänningars handelsrättigheter. Hårkullorna fick den danske kungen Fredrik VII både att handla och ändra lagen. I en lag från 1856 förbjöds utländska kringresande handlare, med undantag för ”de så kaldte Dalkullor fra provinsen Dalarne i Sverige […] att falholde de af dem forarbejdede Hårarbejder”.

Första världskriget avslutade hårarbetets internationella historia och idag förvaltas traditionen och hantverket av hårkullor från Våmhus.

Foto:
1-8. Hårarbeten från Våmhus med hårkullorna Gerd Dahl, Helen Martis och Joanna Svensson. Äldre och nyare hårarbeten och verktyg, gammalt foto av hårkullor som besökt England, och karta över hårkullornas färder. Foto: Emma Henning, Dalarnas museum

Torsångs socken

Ett av Sveriges äldsta museer, och en historia knuten till Gustav Vasa

Byggnaden är ett loft även om den ibland omtalas som en ”stuga”. Den är knuttimrad i två våningar och alla rum har ingång från byggnadens framsida. Rummen på övre våningen nås med hjälp av loftgången. Timret är fällt år 1504 enligt dendrokronologisk datering. Den murade källaren är troligen äldre. Som byggnad är Ornäsloftet unikt i landet eftersom det är sällsynt stort och gammalt. Ursprungligen var huset en del av bergsmansgården Stora Ornäs. Bottenvåningen i loftbyggnaden användes till förvaring och övervåningen som gäst- och festlokaler.

Ornäsloftets plats i den svenska historien hänger ihop med berättelsen om Gustav Vasas väg till tronen som han besteg 1521. Efter kungens död 1560 skrevs en berättelse om en dramatisk flykt som ska ha skett från Ornäs. Först hade Gustav mottagits som vän men sedan blivit förrådd.

År 1691 omtalas byggnaden i så dåligt skick att man tänkte riva den. På 1750-talet reparerades den på initiativ av kamreraren Jacob Brandberg vid Stora Kopparbergs gruva och gjordes till Vasamuseum. Byggnaden fick då sina nuvarande blyinfattade fönster, trapptillbyggnad och spånbeklädnad. Ornäsloftet blev ett besöksmål och det är Sveriges äldsta museum utanför Stockholm. Utställningen ser idag likadan ut som på 1750-talet, vilket är helt unikt eftersom museiutställningar brukar ses som en färskvara.

Vid 1750-talet hade byggnadens märkliga konstruktion med ett dass på övervåningen vävts in i berättelsen som en tänkbar flyktväg för den blivande kungen, och det är denna sägen som berättas än idag. Fastigheten köptes av staten år 1897 och blev byggnadsminne 1935. Ornäsloftet har länge varit ett givet turistmål och är så än idag. En ny kafé- och receptionsbyggnad uppfördes på platsen 2001 efter ritningar av arkitekterna Jacob Hidemark och Martin Stintzing.

Foto:
1-4. Foto: Ornässtugan
5. Ornäsloftet, Foto: Karl-Erik Forsslund, 1914
6. Foto: Lars Jönses, Dalarnas museum

Falu stad

Världsarv med unika industriminnen och den säregna Fredsmilen

Falu Gruva med dagbrottet Stora Stöten, Gruvmuseet, en rad historiska industribyggnader och det omgivande slagglandskapet är hjärtat i Världsarvet Falun. Falu Gruva har varit en viktig arbetsplats i cirka tusen år. Det gigantiska dagbrottet ger området en unik karaktär, det är ett landmärke för Falun, Dalarna och Sverige. Det bildades vid det stora raset 1687, på en ledig dag då ingen arbetade i gruvan.

Vid mitten av 1600-talet svarade Stora Kopparberget för två tredjedelar av Europas kopparproduktion vilket var oerhört viktigt för Sverige. Falu Gruva kallades ”rikets skattkista” och utvecklingen påverkade det ekonomiska, sociala och politiska läget både inom landet och ute i Europa.

1992 sköts den sista salvan i gruvan och en tusenårig epok gick i graven. I dag är Falu Gruva ett modernt besöksmål med guidade visningar under jord och en rad ovanjordsaktiviteter. Dessutom är Rödfärgsverket med tillverkning av den nationalikoniska rödfärgen fortfarande igång. Området kring Creutz schakt är en av Sveriges bäst bevarade samlingar av gruvbyggnader från mitten av 1800-talet och en rad andra historiska byggnader finns strödda runt Stora Stöten.

På en gammalsvensk mils avstånd runt Falu Gruva finns den så kallade Fredsmilen; en ring av 112 markeringar i landskapet, mestadels i form av fyrkantiga stenrösen från mitten av 1700-talet. Bakgrunden var det stora behovet av ved och kol i gruvdriften. Hur regelverket, som tillkom redan på 1500-talet, har sett ut har varierat genom århundradena.

Diametern på ringen är 22 km och omkretsen 7 mil. Det är imponerande med vilken precision arbetet med utmätning av markeringarna gjorts. Rösena och de resta stenarna går att upptäcka i skogarna runt Falun än i dag.

Foto:
1. Berguven, som är en världens största ugglor, häckar i dagbrottet Stora Stöten. Omgivningarna är betydligt lugnare i dag än de varit under tusen år av gruvdrift. Foto: Falu Gruva.
2. Husbergs pivå är en av många historiska byggnader vid Falu Gruva. Foto: Falu Gruva.
3. Creutz hjulhus är en av flera 1800-talsbyggnader som tillkom för att frakta malm och vatten upp ur gruvan. Då krävdes både snillrika dragningar av linor och vattenhjul av stora mått. Foto: Falu Gruva.
4. Dagbrottet Stora Stöten tillkom 1687 vid det stora raset i Falu Gruva. Inte en enda gruvarbetare omkom då ingen befann sig under jord. Foto: Falu Gruva.
5. Utsikten över Stora Stöten är hänförande och kan upplevas både på marknivå och i Eldkuren som är det första stoppet på vägen ner i gruvan. Foto: Falu Gruva.
6. Fredsmilsröse vid Stensjön sydväst om Grycksbo. Foto: Sture Elnäs.
7. Besöksgruvan firar 50-årsjubileum i år och många tusen personer har följt med på de guidade visningarna sedan invigningen 1970. Foto: Falu Gruva.
8. Creutz lave från mitten av 1800-talet har blivit ett signum för Falu Gruva ovan jord. När du kliver in i laven står du faktiskt på Sveriges högsta bro, 208 meter ovanför schaktets botten. Foto: Falu Gruva.

Sundborns socken

Den banbrytande konstnärsfamiljen i Sundborn

Carl Larsson hade under flera år arbetat hårt som illustratör när han 1877 åkte till Paris för att försöka bli en etablerad konstnär. Men det var inte förrän fem år senare som Carl nådde sin vändpunkt. När han träffade Karin Bergöö i konstnärskolonin i Grez-sur-Loing gick Carl igenom en konstnärlig förvandling. Han började fokusera på akvarellmåleri, vilket, tillsammans med monumentalmåleriet, idag är det som Carl är mest känd för. Karins konstnärskap gick också igenom en förändring strax efter deras möte, då födseln av deras första barn Suzanne ledde till att hon gick från måleriet till allkonst, med fokus på hemmet och dess inredning. Idag är hon mest känd för sina mycket originella textilier, som än idag känns moderna, samt inredningsdesignen vi ser i deras hem. Carl och Karin blev med tiden de mest prominenta svenska företrädarna för den engelska arts and crafts-rörelsen. Carls bok Ett Hem (1899) där familjelivet i Sundborn står i centrum var ledande för rörelsens framväxt i Sverige.

Gården Lilla Hyttnäs i Sundborn gavs till familjen av Karins far år 1888 varefter omfattande påbyggnationer påbörjades. År 1901 blev huset färdigt, och familjen flyttade in permanent. Det är i detta hus, som både har influerat och blivit influerat av arts and crafts-rörelsen, som vi bäst kan uppleva arvet som Carl och Karin lämnade efter sig. I Lilla Hyttnäs kan vi se hur paret tillsammans skapade ett konstnärligt samarbete som resulterade i den idyll som än idag påverkar design och hemliv. Granne med Lilla Hyttnäs ligger bergsmansgården Stora Hyttnäs som även den har bevarats som museum. Där går det att besöka ett mer konventionellt men vackert och välbevarat högborgerligt hem från sekelskiftet 1900. Genom att jämföra de båda gårdarna kan vi förstå hur radikalt makarna Larssons hem och konstnärskap var vid tiden, och hur stort inflytande det haft på vår tids ideal.

Foto:
1. Carl och Karin Larsson. Foto: Carl Larsson-gården
2. Carl Larsson m familj utanför lilla Hyttnäs Sundborn, på 1910-talet. Foto: Birger Nordensten glplnr BN 1040, 18×24 (1978: 1482)
3. Matsalen. Foto: Per Myrehed
4. Stora Hyttnäs. Foto: Mattias Blomgren, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons
5-6. Målningar av Carl Larsson. Foto: Per Eriksson

Ore socken och nästan hela Dalarna

Representativt fäbodställe för fäbodkulturen, kulning och ristningar

Dalarnas fäbodkultur hade, och har, en stor bredd och mångfald. Under 1800-talet fanns

det tusentals fäbodställen i bruk bara i Dalarna. Än idag är fäbodkulturen livaktig här på många ställen. I Dalarna finns de flesta kända fäbodristningarna på träd och sten i skogarna runt vallarna och en del är till och med gjorda i dalrunor.

Ärteråsen är en mycket god representant för fäbodkulturen. Det stora fäbodstället är högt beläget i väglös terräng och med storslagen utsikt över sjöar och skogar. Där finns 12 eldhus med tillhörande mjölkbodar. Under 1800-talets mitt hade Ärteråsen sin storhetstid och då fanns där minst 18 eldhus, 36 brukare och 200 djur. Mellan de många fäbodgårdarna finns gärdesgårdsinhägnade fägator och vallen hålls öppen genom att kor och får betar på vallen om somrarna. I många av byggnaderna finns fäbodristningar från 1600-talet och framåt. De flesta med namninitialer och en del med årtal, texter, dalrunor och figurer.

Vallkullorna skulle vakta djuren från rovdjur och se till att det betades på rätt ställen. För att hålla samman djurflockarna i skogen, skrämma bort rovdjur samt för meddelanden mellan olika kullor och fäbodar använde de vallåtar och lockrop, så kallad kulning, samt spelade på näverlur och horn. Ibland spelade de kanske också en koral eller visa på spilåpipa, till sällskap och tröst för en ensam herde. De kvinnliga herdarna hade också ansvar för den livsviktiga mjölkhushållningen för att tillverka smör, ost och messmör.

De gjorde ristningar på träd eller sten vid sovholar och gränser när de vallade djuren i skogarna runt fäbodarna. I Ore-Rättviksområdet finns det ovanligt många ristningar på träd och i Älvdalen och Västerdalarna på sten. Vid Nybolets fäbodar i Våmhus socken finns en häll med en inristad berättelse i dalrunor daterad 1669.

Foton:
1. En av flera fägator i det välbevarade Ärteråsen. Foto: Lars Bägerfeldt.
2. En av många intressanta fäbodristningar i Ärteråsen. Foto: Lars Bägerfeldt.
3. Ärteråsen i Ore socken med vid utsikt över skog och sjöar. Foto: Kerstin Danielsson.
4. Gammelsätern, Särna socken. Foto: Valdemar Dixen, Dalarnas museums arkiv
5. Yvonne Smedberg på Kättboåsen, Venjan, kular hem sina kor. Foto: Jennie Tiderman-Östberg, Dalarnas museum.
6. Fäbodristning på träd vid Halgonberget, Rättviks socken. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.
7. Fäbodristning på sten vid Bäckberget, Grangärde socken. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.
8. Fäbodristning på berghäll vid Nybolet, Våmhus socken. Berättelse skriven med dalrunor 1669. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.

Nyhetsbrev

När du prenumererar på vårt nyhetsbrev så samtycker du till att vi lagrar din e-postadress.
Din e-postadress används endast för utskick av nyhetsbrev.

Namn

E-post

Lämna följande fält tomt

Skip to content