Dalarnas sju underverk – Kreativitet och tradition – omröstning

Dags att rösta!

Det är dags för omröstning i den tredje kategorin, ”Kreativitet och tradition”. Här finns unikt hantverk och musik från olika tider, idrottshistoria och nostalgi, en personlig matresa, ursprungsfolk och midsommar. Välkommen att lägga din röst!

Dalarnas sju underverk är ett projekt som vill samla och synliggöra sådant som är vackert, intressant, spännande, imponerande, charmigt eller bara konstigt i vårt landskap. Allt som kan rymmas under (den högst subjektiva) rubriken ”underverk”. Vi vill genom projektet få en chans att engagera allmänheten, vi vill hitta gömda pärlor, sprida kunskap som riskerar att gå förlorad, och utöka Dalarnas besöksmål.

Under sommaren 2020 genomför vi sju olika omröstningar, fördelade enligt sju kategorier. Du ser kategorierna och tidsperiod för varje omröstning i högerspalt under röstrutan. Varannan vecka ges möjligheten att vara med och rösta fram vinnarna i aktuell kategori. Vilka bidragen är presenteras samtidigt som omröstningen i den aktuella kategorin drar igång. Sedan har du en vecka på dig att lämna din röst innan vi stänger kategorins omröstning igen, för att ladda om inför nästa. Vi hoppas på en spännande sommar, som kommer bjuda på många nya insikter och kunskaper om vårt fina landskap.

Underverken kan vara sådant vi ser och använder i dag, eller som har funnits i äldre tid. Det kan vara stora idéer som aldrig blivit av, och spännande natur- och kulturmiljöer. Det kan också vara kulturella bidrag, som litteratur, musik, konst, mat, traditioner, uppfinningar, seder och bruk. Kanske imponerande insatser som vanligt folk har åstadkommit. Dalarna är fantastiskt, och bland de bidrag du kommer kunna rösta på finns representanter från hela vårt fina landskap. Hoppas du vill vara med, kanske rösta, eller inspireras till nästa utflykt i närområdet.


kategori: KREATIVITET OCH TRADITION (röstperiod 15-21/7)

Dalarna

Från leksak till samlarobjekt

I Dalarna har sedan lång tid tillbaka funnits många bisysslor i form av olika hantverk som har hjälpt till att dryga ut ekonomin för de små och svaga jordbruken.

Hästen har sedan gammalt haft ett stort symbolvärde som även kommit till uttryck i leksaker i form av täljda trähästar. Männen som arbetade i skogen på vintrarna började på 1700-talet att tälja hästar i timmerkojorna om kvällarna. Under 1830-talet började hästarna målas med blommönster. Hästarna såldes från flera byar kring Mora och fick följa med handelsresande runt i landet. Över tid utvecklades täljda och målade hästar till en saluslöjdsprodukt och souvenir. Trähästar tillverkade i stor skala på snickerier runt Siljan, framförallt i Mora, har kommit att bli en identitets symbol för Dalarna och något av en nationalsymbol för Sverige.

Idag kan man besöka flera av tillverkarna och se hela processen som i flera steg kännetecknas av noggrannhet och hantverksskicklighet. Hästarna täljs fortfarande för hand och får sin karaktäristiska krusmålning av skickliga händer.

I dag har de täljda hästarna, såväl nytillverkade som antika, blivit högt värderade samlarobjekt.

Foton:
1. Äldre varianter av dalahästar. Foto: Maria Björkroth
2. Handmålning. Foto: Holger Ellgaard

Transtrands, Älvdalens och Mora socknar

I fäders spår för framtids segrar

– Ett citat som nästan alla känner till från målportalen i Mora. Många vet också att det 9 mil långa loppet mellan Sälen och Mora baseras på den skidfärd som Gustav Vasa sägs ha gjort vintern 1520-1521, när han flydde från Kristian II:s soldater. Färre känner kanske till själva Vasaloppets spännande tillkomst.

Idén att fira 400-årsminnet av Gustav Vasas äventyr i Dalarna föddes av publicisten och politikern Anders Pers med ursprung från Mora. Idén offentliggjordes i Westmanlands Läns Tidning den 10 februari 1922, där Anders Pers var huvudredaktör. Snart kom fler att haka på idén och Tidningen Dagens Nyheter sponsrade tävlingen med 1 000 kr, varpå ekonomin säkrades så att det första Vasaloppet kunde genomföras den 19 mars 1922.

Totalt anmälde sig 136 personer till det första loppet. Av dessa startade endast 116 personer och 112 fullföljde loppet. Då låg starten för loppet vid Olnispagården på västra sidan om älven i Sälen. Segrare blev 22-årige Ernst Alm från IFK Norsjö. Han är alltjämt den yngste vinnaren av Vasaloppet.

Vasaloppet körs nu årligen den första söndagen i mars. Sen starten 1922 har över 1,5 miljoner deltagare passerat målportalen i Mora. Loppet är därför idag både världens äldsta och största långlopp sett till antalet deltagare.

Vasaloppet är en ideell verksamhet som ägs av IFK Mora och Sälens IF. Numera har loppet utökats till en hel vintervecka med längdskidåkning på olika distanser och för olika målgrupper. Därtill erbjuds även en sommarvecka med mountainbikecykling och löpning.  Anders Pers idé har på drygt 100 år utvecklats till en helhet där Vasaloppet utgör en motor för såväl folkhälsa som föreningsliv.

Läs mer:
https://www.vasaloppet.se/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasaloppet

Nylin, L. & och Nordvall, T. Vasaloppet – I fäders spår. 2009. Telegram bokförlag. ISBN: 917738802X ISBN-13: 9789177388029

Se även SVT öppet arkiv:
https://www.oppetarkiv.se/video/12111138/gustav-vasas-aventyr-i-dalarna
https://www.oppetarkiv.se/video/1843167/vasaloppet

Foto: Wikipedia

Envikens socken

Mullrande amerikanare, brylkräm och rock’n’roll

I Enviken utanför Falun är 50-talsnostalgin livsstil. I Sveriges inofficiella huvudstad för alla som älskar amerikansk 50-talskultur är mullrande amerikanare och brylkräm vardag, och byn har blivit en samlingsplats för rockabillyentusiaster.

Här finns nostalgicafé, vintagebutik, retrofrisör, skivbolag, och flera livescener. Byn drar många och långväga besökare, trots att invånarantalet bara ligger på ca 1500. 50-talet var en tidsperiod av framtidstro. Man var trött på krig, och optimismen inför framtiden avspeglade sig i modet och musiken. I en by som Enviken var raggarkulturen stark, med rock’n’roll och amerikanska bilar.

Enviken är en bygd med ett rikt musikliv. Den ses av många som centralort i det så kallade ”rockabillybältet”, som sträcker sig från norra Värmland, genom Dalarna, till Gästrikland och Hälsingland.

Byns eget skivbolag, Enviken Records, ger huvudsakligen ut blues, rockabilly, hillbilly, och 50-talsrock. Störst bland banden är John Lindberg Trio som turnerar över hela landet. Enviken Records grundades 1997, och studion har byggts upp med känsla för det genuina, för att skapa det rätta soundet.

Källor/Läs mer:
https://envikenrecords.com/about-us/
http://enviken.se/
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6531395
https://www.vlt.se/artikel/50-talet-en-livsstil-i-enviken
https://www.sydsvenskan.se/2009-06-20/drommen-om-femtiotalet
https://www.expressen.se/leva-och-bo/50-talsdrom-i-dalarna-vi-fyndar-pa-resor/

Foto 1. Enviken, Wikimedia
Foto 2. Ford Fairlane 1955, Wikimedia

Idre socken

Sveriges sydligaste sameby med värdefulla traditioner och företag

I nordligaste Dalarna finns en i allra högsta grad levande sydsamisk kultur. Renskötseln bedrivs av familjerna i Idre sameby, Eajran Sïjte, vilken är Sveriges sydligaste sameby. En sameby är en ekonomisk förening och ett geografiskt område där medlemmarna får bedriva renskötsel. Samebyn har sina åretruntmarker i Älvdalens kommun här i Dalarna och i Härjedalen. Vinterbetesmarkerna ligger i Älvdalens kommun. Renskötseln genomsyrar de renskötande samernas liv och arbetet anpassas efter renarnas återkommande flyttningar under årets åtta årstider. Förutom den sydsamiska kulturen och renskötseln är det sydsamiska språket också en viktig del.

Samerna för urbefolkningens traditioner vidare med brinnande entreprenörsanda under tuffa villkor. Det gäller att bevara den gamla samiska kulturen efter nutidens förutsättningar. I Idre sameby har samerna startat verksamheter som är viktiga för framtiden. Exempel på samernas kreativitet och företagsamhet är samebyns eget slakteri och det enskilda företaget Renbiten. Slakteriet byggdes i mitten av 1980-talet och ligger vid flyttningsvägen ner mot vinterbetet. Idre sameby erbjuder utbildningsmaterial om slakt och hantering av ren och vilt samt olika samiska hantverk. Renbiten är ett samiskt familjeföretag i Storsätern som drivs av en av familjerna. De kombinerar renskötsel med egen förädling, café och butiker i Storsätern och Falun samt en mängd olika upplevelser för besökare, där samerna lär ut om renarna och den samiska kulturen. Samerna är Sápmi Experience-certifierade vilket innebär ett kvalitetssigill för äkta samiska upplevelser av högsta kvalitet.

Källor/Läs mer:
Idre sameby –med historiska spår i framtiden, utgiven av Gaaltije 2004. 
Ewa Ljungdahl redaktör, 2019, Eajran Sïjte Idre nya sameby – historia och kulturmiljöer
Lannerbro Norell, M. 2006. Samekulturen i Idre. Särtryck ur årsboken Dalarna 2006.
Artikel i Levande Sápmi. Bilaga i SVD november 2009.
http://www.idresameby.se/
http://www.renbiten.se

Foton:
Kalvmärkning vid Grötvallsjön. Foto: Benny Jonsson, Idre sameby.
Renar på Nipfjället. Foto: Greger Bennström, Dalarnas museum.
Höst- och vårviste vid Slagufjäll. Foto: Olle Lind, Länsstyrelsen Dalarna.

Järna socken

Från lokalt evenemang till tävling med internationell status

Från att ha varit ett lokalt evenemang med en handfull deltagare har Vansbrosimningen utvecklats till att bli en tävling som lockar fritidssimmare och elitidrottare från hela världen. Nu mera kommer årligen runt 15 000 deltagare för att medverka i någon av de olika simtävlingarna som erbjuds under broarna i Västerdalälven.

Vansbroborna Einar Anselius och Mats Qvarfot grundade Vansbrosimningen år 1950. De bägge eldsjälarna hade en önskan att sätta simning på kartan genom att simma en längre sträcka. Starten skulle ske vid Folkets park och under alla sex broar som sträcker sig över Västerdalälven.

1956 blev Vansbrosimningen tävling. Efter att evenemanget under några år varit lokalt med en handfull deltagare så kom nu simmare från hela Sverigeför att delta. Antalet tävlande är detta år 32 simmare som från tio olika föreningar. Första segrarna i Vansbrosimningen blir Göran Åberg, Örebro SS, på tiden 42.34 och Elsa By, Falu SS 56.32.

1960 blir Vansbrosimningen en internationell tävling med deltagare från Norge, Danmark och Finland och samma år instiftas ett vandringspris bestående av en brudkrona. 1964 står för första, och hittills enda gången en kvinna som totalsegrare: Margareta Rylander som vinner tolv sekunder före snabbaste herrdeltagare på den utmärkta tiden 40.28. De snabbaste tiderna i Vansbrosimningens historia noterades år 2003 i damklassen genom Maria Brodén, Falu SS med tiden 30.27 minuter, och år 2018 i herrklassen genom Diogo Villarino, Minas Tenis Clube med tiden 29.28.

När motionären Lennart Håkansson år 1967 kläckte idén om den fyrklöver av motionslopp som senare skulle bli En Svensk Klassiker så fick han gehör för sina idéer hos Vansbrosimningens ledning. En Svensk Klassiker blev verklighet 1971 och det första diplomet delades ut 1972. Vansbrosimningen ingår tillsammans med Vasaloppet, Engelbrektsloppet, Lidingöloppet och Vätternrundan i En Svensk Klassiker.

Vansbrosimningen har sedan starten 1950 utvecklats till att bli en tävling med många olika klasser och med internationell status. 1992 startade Vansbro Tjejsim, 1998 Lilla Vansbrosimningen, 2000 Vansbro Kortsim (då kallat Millenniumsimmet), 2007 Vansbro Halvsim, 2011 Vansbro Triathlon, 2014 Vansbro Öppen Älv, 2015 Vansbro Swimrun och 2018 Vansbro 10K.

Källor/Läs mer:
www.vansbrosimningen.se

Foto: Mickan Palmqvist, Vansbrosimningen.se

Leksands socken och hela Dalarna

En levande tradition och det största firandet

Att majstängerna reses och midsommar firas är ett riktigt underverk. Inget kulturarv kan försvinna så snabbt som levande traditioner. Låt bli att göra traditionen ett år och den kan vara borta för lång tid eller för alltid.

Dalarna är känt för många majstänger, var och en med sina traditioner om hur stången ska kläs och när den ska resas. Den första majstången för året reses på valborgsmässoafton på Gettorget i Falun. Den kallas ”Maja på Gettorget” och står där under maj månad. Ordet maj betyder ”en grön kvist” och när man klär något med grönt så majar man. En stång som på ett eller annat sätt har klätts är alltså en majad stång och kallas majstång.

Midsommarfirandena börjar en vecka innan midsommar och pågår in i juli. Själva kulmen är veckorna före och efter midsommarhelgen. Varje dag kan den intresserade delta i en eller flera majstångs­klädningar och resningar. Det gäller att plocka blommor, binda dekorationer och att klä stången på traditionella sätt. Publiken bidrar till feststämningen genom att klä sig i finkläder eller i folkdräkt. Enbart i Leksands kommun reses ett nittiotal stänger, att de då fördelas på många olika dagar är lätt att förstå. Midsommarafton är den dag då det reses flest och de är de verkliga midsommarstängerna.

I Leksand i Sammilsdalsgropen sker ett av Dalarnas legendariska midsommarfiranden. Det här firandet är ett samarbete mellan ideella krafter och kommunen som bidrar med att binda stångens dekorationer m.m. Vare sig det är regn eller solsken samlas tusentals åskådare. De flesta deltar också i dansen som blir ett virvlande hav av människor. Den här stången är med sina 26 meter den högsta i Dalarna och att resa den har sin särskilda dramatik och fordrar stor erfarenhet.

Foto 1-2. Midsommar i Leksand 22/6 1956. Foto: Sven Nordahl.
Foto 3. Midsommar i Sammilsdalsgropen. Foto: Madeleine Näs

Lima och Transtrands socknar

Järnlandet Dalarna

Dalarna har sedan förhistorisk tid varit ett järnland. Från början handlade det om utvinning och bearbetning av myrmalm som sedan övergick till bearbetning av järn från bruken i Bergslagen. Saluslöjden, som det handlade om, fortsatte till delar in i den industriella epoken då det hantverksmässiga smidet inte längre stod sig i konkurrensen mot industriprodukterna. Några orter i Dalarna var extra produktiva med smide som gjorde dem kända i såväl stora delar av Sverige som i det närbelägna Norge. I Lima-Transtrand tillverkades spjäll, hästskor, söm, spik, yxor, beslag, lås, saxar och framförallt liar. Det berättas att fyra av fem gårdar i Lima hade egen smedja och att det under ett enda år på 1700-talet smiddes 84 000 liar. Olika gårdar var ofta specialiserade på produkter som även kunde vara anpassade till speciella marknaders önskemål. De olika släkternas specialiteter gick i arv från generation till generation. Även kvinnorna var i viss mån delaktiga i smidesarbetet.

I Lima fanns många skickliga storsmeder som arbetade med ålderdomlig teknik där produkternas dekorativa element fanns med långt fram i tiden. En del smedjor övergick under 1900-talet till större produktionsenheter med anställd personal. Några av dessa är fortfarande i drift men nu i form av mekaniska verkstäder.

Idag finns några yngre smeder som givit liv åt de gamla traditionerna i bygden och som även är lärare vid skolor och kurser i smideshantverket.

På hembygdsgården i Transtrand, Olnispagården, finns en gammal smedja som inretts på ett tidstroget sätt. Sommartid är gården och smedjan öppen för besökare.

Källor/Läs mer:
Björklund, Stig, red. Lima och Transtrand: ur två socknars historia 1. Malung 1982
Sahlin, Carl, Allmogesmidet i Dalarne. Stockholm : Jernkontoret 1936

Foto: På hembygdsgården i Transtrand, Olnispagården, visas hur det kunde se ut i en gårdssmedja i äldre tid. Foto: Erik Thorell

Malungs socken

En marknadskulturens frontfigur och glädjespridare

Utefter vägen i Vallerås, strax norr om Malung, ligger en gård som är hem till en av våra mest kända marknadsknallar. Kanske är han den största frontfiguren bland alla knallar, den karismatiske Vild-Hasse. Här har han sitt korvmuseum och gårdsbutik, Vindarnas tempel, och här säljer han sina vilda delikatesser, välkända korvar på ren och älg.

Vild-Hasse har under mer än 50 år sålt korv på marknader över hela landet. Genom sina underfundiga ramsor har han roat besökarna, och en mer genuin karaktär är svår att hitta som symbol för marknadskulturen i vårt land. För dessa insatser har han dessutom fått pris. Hasse har även fem gånger blivit utsedd till svensk mästare i munvighet, och är flerfaldig norrlandsmästare och nordisk mästare (silver, brons och guldmedaljer).  

Bengt Hans Bengtsson, som han egentligen heter, har varit knalle sedan 1968, när slumpen gav honom en skjuts in i korvbranchen. Och sedan dess har han blivit knallelivet trogen. Den som besökt Rättvik eller någon annan ort i landet när det är marknadsdagar har knappast kunnat undgå att lägga märke till Vild-Hasse. Hans unika framtoning har satt ett leende på läpparna på mången besökare. Han är en man minns.

Detsamma gäller ett besök på korvmuseet, en fascinerande upplevelse. Här kan man inte bara köpa korvar och hantverk, utan byggnaden är från golv till tak fylld med minnen från Hasses liv. Här träffar du Hasse själv som gärna guidar runt i museet och berättar om sitt liv, och kanske brer på med en och annan skröna. Det är en unik miljö, fylld av märkliga samlingar och små historier. I Vindarnas tempel får vi ta del av både en personlig livshistoria, och får en egensinnig inblick i marknadskulturen utifrån en av dess starkaste karaktärer.

”Alla går vi runt i en kreaturshage
Somliga blir magra andra får mage
Faraos drömmar kan ingen tyda, bara bocka, tacka och lyda
Folk är alltid folk om än i vimmel
Tror du korv är korv där uppe i Guds faders egen himmel”
/Vild-Hasse

Källor/Läs mer:
https://www.vildhasse.se/
https://www.vk.se/2018-04-20/vild-hasse-fyller-80-ar
https://www.visitdalarna.se/boka/se-gora/1495040/vild-hasse/
https://www.dt.se/artikel/vild-hasse-laddar-for-fest-och-revansch

Foto. Vindarnas tempel – korvmuseum och gårdsbutik, och Vild-Hasse. Foto: Bengt B Hansson

Rättviks socken och hela Dalarna

Rik spelmanstradition och folkmusikmekka i finnmarken.

I Dalarna finns det en fantastisk rik folkmusikskatt. Vi har låtar som spelas av människor som i obruten och levande tradition lärt sig dem genom flera generationer spelmän som gått före. Denna mångfald har gynnats av att folket i Dalarna under lång tid arbetsvandrat tillsammans, och då skaffat sig en gemensam kultur som även influerats av miljöerna de vistats i. Kreativitet och starka personligheter har sedan kryddat och utvecklat musiken. På fäbodarna har en särskild typ av musik utvecklats, med toner från kulning, lockrop, horn och lurar. Detta har influerat övriga folkmusiken i Dalarna.

Varje år första onsdagen i juli (med undantag för pandemiåret 2020) samlas mängder av spelmän i alla åldrar tillsammans med en intresserad allmänhet i byn Bingsjö i Rättviks finnmark. Bingsjöstämman har varit en återkommande folkmusikhöjdpunkt sedan 1969 och brukar locka flera tusen deltagare. Platsen är starkt förknippat med folkmusik, dels på grund av stämman men även tack vare lokala spelmannalegendarer som Päkkos Per, Hjort Anders och Päkkos Gustaf.

De två gårdarna Päkkosgården och Danielsgården tronar på en höjd i Bingsjö. De har länge spelat en viktig roll för stämman men är samtidigt kulturskatter i egen rätt. På Danielsgården finns två rum som innehåller det som anses vara några av de finaste dalmålningarna som gjorts. Rummen målades av Winter Carl Hansson 1799 och 1801. Sommartid visas rummen upp för besökare.

Foton:

1. Bingsjöstämman 2018. Päkkosgården till vänster och Danielsgården till höger. Foto: Adam Moll.

2. På Danielsgårdens tun brukar enskilda spelmän få uppträda. Sommarstugan mitt i bild innehåller Winter Carls berömda målningar. Foto: Adam Moll.

3. I Danielsgårdens sommarstuga har Winter Carl målat olika bibliska motiv, med Dalatouch. Jerusalems hus och torn kan vara inspirerat av Falun. Foto: Adam Moll.

Våmhus socken

Inkomstbringande kvinnligt hantverk som spreds över Europa

Hårarbeten och hårkullor representerar ett unikt levande kulturarv. Hårarbeten är samlingsnamnet för smycken och minnestavlor av människohår. Hårkullorna kom främst från Våmhus men även från andra byar runt Orsasjön. Bygder där marken gav mager avkastning. Ungefär år 1820 sägs att ”det uti stugorna har börjat tillverkas smycken av hår”. Kullorna gjorde också arbeten i tagel som är de långa hårstråna från häst.

Hårarbetena såldes utanför socknen och utomlands. Arbetet med hår var en inkomstkälla som gav mer pengar till bygden än männens sysslor. Många hem räddades tack vare resorna över hela norra Europa, till Ryssland, Tyskland, Danmark, Norge, England, Skottland och de baltiska staterna. Efter konfirmationen var kullorna tillräckligt gamla att följa med förutsatt att de kunde utföra arbetet. Hårkullorna reste tillsammans två och två men även i större grupper med upp till tio till tolv flickor.

Det finns nedtecknat om Martis Karin Ersdotter, född 1828 att när hon reste i England, hade hon ett visitkort med texten ”Ornamental Hairworker”, och kunde visa upp intyg från hovet i Windsor, att hennes majestät drottning Victoria tillhörde den nöjda kundkretsen.

Även i Danmark fick Hårkullorna sälja sina alster till Kungafamiljen. Detta även när Danmark begränsade utlänningars handelsrättigheter. Hårkullorna fick den danske kungen Fredrik VII både att handla och ändra lagen. I en lag från 1856 förbjöds utländska kringresande handlare, med undantag för ”de så kaldte Dalkullor fra provinsen Dalarne i Sverige […] att falholde de af dem forarbejdede Hårarbejder”.

Första världskriget avslutade hårarbetets internationella historia och idag förvaltas traditionen och hantverket av hårkullor från Våmhus.

Hårtavla från Stora Tuna, från 1800-talets mitt. Dessa tavlor tillverkades ofta av hår från alla familjens medlemmar. Hårtavlor var en av hårkullornas vanliga produkter under 1800-talet. Dalarnas museums samlingar. Foto: Olle Norling, Dalarnas museum


Tidigare kategorier:

Omröstningen för denna kategori är avslutad.

Rösta i denna kategori:


Alla kategorier, och tidsperiod för omröstning

  • Natur och landskap: 17 – 26 juni
  • Bygga och bo: 1 – 7 juli
  • Kreativitet och tradition: 15 – 21 juli
  • Landmärken: 29 juli – 4 aug
  • Arbete och industri: 12 – 18 aug
  • Livsgärningar: 26 aug – 1 sept
  • Spår av det förflutna: 9 – 15 sept

Skip to content