Dalarnas sju underverk – Spår av det förflutna – omröstning

Dags att rösta!

Nu har vi kommit till vår sista kategori, ”Spår av det förflutna” som får avsluta röstperioden i Dalarnas sju underverk. Här finner du fäbodkultur, vikingatida gravfält, en av Sveriges äldsta gruvor, numera fylld av turkost vatten, lämningar av Sveriges nordligaste kloster, fångstmarksgravar med intressanta fynd på vackra platser, Europas största kvarnstensbrott, en befästningsanläggning från 1600-talet, ett karakteristiskt berg med fångstgropssystem, ödekyrkogårdar som berättar svedjefinnarnas historia, och lämningar efter imponerande byggnadsverk och företagaranda som lever kvar än idag. Välkommen att lägga din röst!

Under sommaren 2020 har vi genomfört vi sju olika omröstningar, fördelade enligt sju kategorier. Varannan vecka har vi bjudit in alla att vara med och rösta fram vinnaren i aktuell kategori. Vi hoppas att vi har kunnat bjuda på många nya insikter och kunskaper om vårt fina landskap.

Dalarnas sju underverk är ett projekt som vill samla och synliggöra sådant som är vackert, intressant, spännande, imponerande, charmigt eller bara konstigt i vårt landskap. Allt som kan rymmas under (den högst subjektiva) rubriken ”underverk”. Vi vill genom projektet engagera allmänheten, vi vill hitta gömda pärlor, sprida kunskap som riskerar att gå förlorad, och utöka Dalarnas besöksmål.

Underverken kan vara sådant vi ser och använder i dag, eller som har funnits i äldre tid. Det kan vara stora idéer som aldrig blivit av, och spännande natur- och kulturmiljöer. Det kan också vara kulturella bidrag, som litteratur, musik, konst, mat, traditioner, uppfinningar, seder och bruk. Kanske imponerande insatser som vanligt folk har åstadkommit. Dalarna är fantastiskt, och bidragen är hämtade från hela vårt fina landskap. Hoppas du blir inspirerad till nästa utflykt i närområdet!


kategori: SPÅR AV DET FÖRFLUTNA (röstperiod 9/9-15/9)

Husby socken

Sveriges nordligaste kloster och större än Alvastra

I Klosters fina bruksmiljö finns ruinen efter Gudsberga kloster, som var Sveriges nordligaste cistercienskloster under medeltiden. Klostret grundades 1486 genom en gåva från häradshövdingen över Dalarna, riddaren Ingel Jönsson Hjorthorn, och hans hustru Birgitta Sonedotter på sätesgården Näs, det som nu heter Näs kungsgård, vid Dalälven. Gudsberga kloster blev tämligen rikt då det även kom att äga både gods och gårdar samt andelar i hyttor och gruvor.

Klostret var i bruk under drygt 50 år och åtminstone sex abbotar hann vara verksamma där. Klosterkyrkans mått var 44 x 21 meter, vilket var större än moderkyrkan i Alvastra. Den ovanligt stora klosterkyrkan måste ha tett sig mycket annorlunda i det omgivande landskapet. På 1530-talet satte reformationen igång på allvar i Sverige och 1538 dras klostret in till Kronan och därmed var Gudsberga klosters historia över. Själva kyrkobyggnaden stod dock kvar under hela 1500-talet innan den rasade ihop.

Under 1959-61 gjordes arkeologiska undersökningar av lämningarna efter klostret. Vid friläggandet av murarna såg man en något skev och felbyggd kyrkogrund, inte av den klass som man kunde förväntade sig med tanke på cisterciensernas erkända skicklighet på murningsteknikens område. Gudsberga var byggd som en treskeppig basilika med mångkantigt kor med koromgång och tegelklädda portaler i norr, väster och söder. Kolonnerna och altaret i koromgången var också byggda av tegel.

Fynden består bland annat av olika byggnadsdetaljer, som bitar av vit puts bemålad med röd och blå färg. Till fynden hör även drygt tjugo mynt. De fynd som tydligast har koppling till ett kloster eller en kyrka är bitar av sockeln till en statyett, förmodligen föreställande en apostel, och en sked med inskriften ”Hielp got” (Gud hjälpe).

Källor/Läs mer:
– Winroth, A., 1995. Klostret i Husby – Guds berg i Dalarna. Husbyringen i Dalarna. Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund. Falun. Sid 97 ff.
– Bennström, G., 2016. När staten blev synlig. Arkeologi i Dalarna 2016. Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund. Falun. Sid 384 ff.

Foto:
1. Gudsberga klosterruin 2016. Foto: Greger Bennström, Dalarnas museum.
2. Gudsberga klosterruin under den arkeologiska undersökningen 1959. PH Rosenström, Dalarnas museums arkiv.

Malungs socken

Ett av de äldsta och största kvarnstensbrotten med ypperlig kvalité

Vid Östra Utsjö, strax söder om Malung, ligger det 1,7 km långa kvarnstensbrottet. I den särpräglade miljön i skogen finns många stenbrott, skrotstenvarp, kvarlämnade spruckna och halvfärdiga kvarnstenar samt fem grunder efter byggnader. Berggrundens speciella sammansättning gav möjlighet att framställa kvarnstenar av ovanligt hög kvalitet, vilka blev mycket efterfrågade. Kvarnstenarna gjordes av en lokal skiffrig sandsten med kvartskorn i. Bergartens egenskaper gör att kvarnstenen vässar sig själv på de malande ytorna och behövde därför inte huggas om lika ofta som kvarnstenar av andra bergarter.

Kvarnstensbrottet vid Östra Utsjö var på sin tid ett av norra Europas största kvarnstensbrott. Enligt forskare är brottet daterat till 700-800-talet i och med att kvarnstenar i samma bergart återfunnits i arkeologiska utgrävningar i bland annat Mälardalen. Storhetstiden inföll under 1600-1700-talen, då kvarnstenarna från Malung var bland de bästa i hela riket. Minst 30 000 kvarnstenspar beräknas ha brutits i Östra Utsjö. Det tillverkades både handkvarnar och kvarnstenar för kvarnbyggnader. Kvarnstensbrottet är ett tydligt exempel på en av de olika hantverk och binäringar till jordbruket, som var en viktig förutsättning för försörjningen och bygdens utveckling. Verksamheten vid brottet upphörde i slutet av 1800-talet. I kulturreservatet finns en skyltad vandringsled, värmestuga och grillplats.

Källor/Läs mer:
– Mellquist Danielson, Bente, 2011. Jakten på de försvunna stenarna: om kvarnstensbrottet i Östra Utsjö i Malung.
– Quarnstensgrufvans vänner. Guidehandledning: Guida i kvarnstensbrottet i Östra Utsjö i Malung.
– Pettersson, Täpp John-Erik, 1977. Kvarnstenshuggning. Malung. Ur en sockens historia del 4.

Foto:
1. Kvarnstensbrottet Östra Utsjö. Foto: Olle Lind, Länsstyrelsen Dalarna.
2. Kvarlämnade trasiga kvarnstenar. Foto: Olle Lind, Länsstyrelsen Dalarna.

bland annat Ore socken

Intressanta gravar från järnåldern på uddar i skogssjöar

Fångstmarksgravfälten är en speciell kulturyttring i det mellanskandinaviska skogslandskapet och flera gravfält finns i Dalarna. De ligger vanligen på natursköna platser på uddar i de större insjöarna. Exempel på fina platser är Vindförbergs udde i Oresjön, Getryggen i Amungen, Harn i Busjön, Skejsnäs i Siljan, Rullbonäset i Venjanssjön, flera uddar i Horrmunden, Hinsnäset i Hinsen, Korsnäset i Björken, Örviken i Tisjön, på uddar i Särnasjön, Idresjön samt Burusjön och Stora Harunden nära fjällen.

Fångstmarksgravarna ligger på utmärkande platser där landvägar, ofta åsryggar, möter vattenvägar. Där samlades människor vid särskilda tillfällen. Det är möjligen därför gravfälten växte fram just på dessa platser. Gravarna består vanligen av runda och tätt lagda stensättningar. En del gravar har undersökts arkeologiskt, t ex samtliga 43 gravar på Vindförbergs udde i Oresjön. De döda kremerades och fick med sig gåvor i graven, som föremål av framförallt järn, ben och horn. Där hittades också klor, tänder och en käke efter björn. Gravfältet är från 100 – 550 e.Kr och ligger på en stenåldersboplats.

Fångstmarksgravarna utgör en egen kulturell företeelse. De innehåller de äldsta järnföremålen vi känner till från Dalarna. Samtidigt har man inte konstaterat några lämningar efter fast bebyggelse eller jordbruk i närheten av dessa gravfält, vilket gör att gravarna tros tillhöra människor som levde i en utpräglad fångstkultur. Föremålen i gravarna visar kontakter med människor med en norrön kulturell bakgrund, det vill säga det som brukar kallas fornnordiskt språkbruk, religion och mytologi. Men föremålen i gravarna visar också på kontakter med den samiska kulturen. Till vilken kulturgrupp fångstmarksgravarna skall tillskrivas är en svår fråga som det forskas om. Desto mer intressanta blir dessa vackert belägna gravar.

Källor/Läs mer:
– Wehlin, J.,2016. Fångstmarkens folk. Arkeologi i Dalarna 2016. Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund. Falun. Sid219 ff.

Foto:
1. Gravfältet på Vindförbergs udde i Oresjön. Foto: Ragnar Lannerbro.
2. Gravfältet på udden Harn i Busjön. Foto: Fredrik Sandberg, Dalarnas museum.
3. Udden Harn i Busjön. Foto: KG Svensson, Dalarnas museum.

Orsa socken

Eko från ett historiskt gränsland

I de vida skogarna i de norra delarna av Orsa socken slog sig under 1600-talet ett stort antal svedjefinnar ner. De invandrade från Finland, på den tiden Sveriges östra landsända, och bildade egna samhällen i skogarna långt bortom centralorterna. Med sig hade de ett eget språk, en egen kultur och ett annat sätt att bruka jorden. I gränslandet levde de sina liv.

Idag skymtar resterna av den gamla finnmarkskulturen i Orsa socken i finska platsnamn på avlägsna berg och tjärnar. Än mer utgörs de tydligaste fysiska spåren av fem ödekyrkogårdar, en gång del av socknens största finnmarksbyar. Rosentorp är namnet på den äldsta av de kvarvarande finnmarkskyrkogårdarna. Den invigdes 1819 och följdes tätt därefter av begravningsplatser i Myggsjö och Kvarnberg. På 1880-talet tillkom begravningsplatser även i Untorp och Näckådalen.

Rosentorp, Kvarnberg, Untorp, Myggsjö och Näckådalen har samtliga tillkommit inom en alldeles särskild historisk kontext. Det berättas att när svedjefinnarna först bosatte sig i Orsaskogarna fanns inga andra alternativ än att för begravningar och andra viktiga händelser knutna till kyrkoåret ta sig in till närmaste kyrkby, inte sällan via långa och krångliga skogssträckor. För begravningar blev lösningen till en början särskilda så kallade likholmar, små holmar i sjöarna där liken förvarades fram till vintern. Då tog man dem på släde in till centralorternas kyrkogårdar och gravsatte dem där. Med tiden fick dock finnbyarna sina egna kyrkogårdar. Man kunde då omedelbart sätta ner kistan i jorden, men fick ändå invänta prästens årliga besök för den verkliga jordfästningen. För detta tillfälle nedsattes ett uppstickande rör eller påle mot kistlocket, vilken vid prästens besök drogs upp så att denne kunde kasta ner de tre skopor mull som krävdes för den eviga sista vilan.

Långt inbäddade i skogen ligger de utspridda, från väst till öst. Omgärdade av trästaket och stenmurar, med träkors som beströr marken och står som ekon genom historien till de människor som en gång levde och verkade där, i gränslandet.

1989 förklarades de gamla begravningsplatserna i finnmarken officiellt som minneslundar. 

Källor/Läs mer:
https://www.svenskakyrkan.se/orsa/vara-kyrkogardar
– Boëthius, Johannes (red.), 1950: Orsa. En sockenbeskrivning utgiven av Orsa Jordägande sockenmän. Del I., Nordisk Rotogravyr, Stockholm (s. 531 ff).

Foto:
1. Ödekyrkogården i Kvarnberg i Orsa. Foto: Adam Moll, Dalarnas museum

Silvbergs socken

Bildskön medeltida silvergruva och ödekyrkogård

Öster Silvbergs gruvor ligger 8 km väster om Säter och är en av Sveriges äldsta gruvor. Gruvan hade sin storhetstid redan på 1400-talet, då där bröts blyglans ur vilken silver smältes vid hyttor längs Jönshytteån. Kulturmiljön är vacker med gruvhålens turkosskimrande vatten och ödekyrkogården strax intill. I närheten finns ett område med varp och rostplats.

På 1400-talet var kronan delägare i gruvan, och i slutet av 1400-talet blev även Eskilstuna kloster delägare. Gustav Vasa tillmätte gruvan stor betydelse under 1500-talet. Avkastningen på gruvan minskade dock snart, men trots det gjordes Östra Silvberg till kungsgård 1540. År 1552 förbjöds allmogen i gruvans närhet att själva framställa silver. Omkring 1580 började silvermalmen att tryta och brytningen minskade. Under 1700-talets slut och 100 år framåt bröts huvudsakligen svavelkis, något som de svaveldoftande varphögarna i området vittnar om. Vid 1800-talets slut stängdes verksamheten och gruvan vattenfylldes. Under åren 1915 till 1920 togs driften upp igen för brytning av zinkmalm och svavelkis. Gruvan pumpades först fri från vatten, vilket tog två år. När driften upphörde vattenfylldes gruvan åter igen.

På ödekyrkogården finns en gammal kapellgrund efter det medeltida Sankt Nikolai kapell, vilket förmodligen uppfördes av de rika bergsmännen på 1480-talet och byggdes om under 1500-talet. År 1854 revs kapellet. Timret blev byggnadsvirke till gruvan och en del grundstenar användes till en rödfärgsugn. Altarskåp och träskulpturer från 1400-talet förvaras i Dalarnas museum. Grunden till kapellet och ödekyrkogården restaurerades 1942. Av de många gravhällar och gravstenar som fanns är bara två kvar, dels en gravhäll i gjutjärn från 1663 och en gravsten efter brukspatronen Jonas Arnberg, 1722-1795.

Källor/Läs mer:
– Berg, L., 2002. Östra Silvberget och det medeltida kolonisationsförloppet. Bebyggelsehistorisk tidskrift.
– Broschyr ”Silverringen” utgiven av Säters kommun och Länsstyrelsen i Dalarnas län.
– Wikipedia

Foto:
1. Den bildsköna Östra Silvbergs gruva. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.
2. Rostplats och varp. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.
3. Ödekyrkogården med minnessten. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.

Sollerö socken

Unik plats med gravfält, kulturstigar, båtbyggeri och ljudlig grodlek

På Solleröns norra del finns Dalarnas två största och bäst bibehållna vikingatida gravfält. De är mycket vackert och strategiskt belägna med utsikt mot Siljan och Gesundaberget. En välskyltad kulturstig går förbi gravar, offerkälla, kapellplats, Karl Lärkas gård, Silvergruvan, Agnmyren och Sollerö Hembygdsgård. På Hembygdsgården finns en utställning med kopior på en del av de vikingatida fynd som påträffats i några av gravarna.

På de två gravfälten finns cirka 40 konstaterade gravar i form av rösen, högar och stensättningar, men antalet kan vara kring 150 då man inte vet vad som är gravar eller bara odlingsrösen. Elva av gravarna är undersökta. De döda kremerades och fick med sig fina gravgåvor. De flesta föremålen är av järn och flera av dem är riktiga praktföremål. Sollerögravarna kännetecknas av ovanligt många välbevarade metallföremål av hög hantverkskvalitet. De vittnar om välstånd och vissa föremål om långväga kontakter. Just nu pågår spännande forskning kring en möjlig kultplats på gravfältet ovanför förkastningsbranten Klikten.

I norra delen av området ligger naturreservatet Agnmyren som är känd för den ljudliga grodlek som utspelas där varje år. I månadsskiftet april-maj samlas tusentals grodorna i dammen för parning. Vid Agmyren finns också en stenåldersboplats och i själva myren har det påträffats en ovanligt fint ornerad flåkniv av älgben.

Utmed kulturstigen finns en skylt om båtbyggeri, vilket är ett hantverk som har funnits på Sollerön under många generationer. Hantverket har gått i arv i kanske tusen år. Båtarna på vikingatiden var kända för sina utmärkta sjöegenskaper. I en del av gravarna har man hittat krampor, spikar och nitar av samma typ som använts vid båttillverkning ända in på 1900-talet. Kanske den döde lades i en båt innan gravbålet tändes. Det finns många likheter mellan Solleröns båtar och de vikingabåtar som finns bevarade på andra håll. Solleröns välbyggda båtar i olika storlekar har varit berömda för sin goda sjövärdighet långt utanför sockengränsen.

Källor/Läs mer:
– Serning, I. 1966. Dalarnas järnålder.
– Sandberg, F.,1990. Sollerön. Alla tiders landskap. Riksintressen för kulturmiljövården i Kopparbergs län. Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund.Falun. Sid 62 ff.
– Carlsson, E., 2016. Gravar och gravgömmor. Arkeologi i Dalarna 2016. Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund.Falun. Sid 266 f.
– Bäck, M. & Lindberg, M., 2019. Kultplatsmiljö på Sollerön. Sool-öen 2019, Solleröns hembygdsbok, utgiven av Sollerö hembygdsförening.

Foto:
1. Skyltat vikingatida gravfält. Foto: Torbjörn Nääs.
2. Gravröse och möjlig kultplats. Foto: Torbjörn Nääs.

Ore socken och nästan hela Dalarna

Representativt fäbodställe för fäbodkulturen, kulning och ristningar

Dalarna är unikt i Sverige genom fäbodkulturens bredd och mångfald. Ingenstans i vårt land har det funnits så många fäbodar som i Dalarna och ingenstans är heller fäbodkulturen än idag så livaktig som här. Här finns också de flesta kända fäbodristningarna på träd och sten i skogarna runt vallarna och en del är till och med gjorda i dalrunor.

Ärteråsens fäbodar är en mycket god representant för fäbodkulturen. Det stora fäbodstället är högt beläget i väglös terräng och med storslagen utsikt över sjöar och skogslandskap. Där finns hela 12 eldhus med tillhörande mjölkbodar. Under 1800-talets mitt hade Ärteråsen sin storhetstid och då fanns minst 18 eldhus, 36 brukare och ett par hundra djur på vallen. Mellan de många fäbodgårdarna finns gärdesgårdsinhägnade fägator och vallen hålls öppen genom att kor och får betar på vallen om somrarna. I många av byggnaderna finns fäbodristningar från 1600-talet och framåt. De flesta med namninitialer och en del med årtal, texter, dalrunor och figurer.

Vallkullorna skulle vakta djuren från rovdjur och se till att djuren betade på rätt ställen. Som ett arbetsredskap för att hålla samman djurflockarna i skogen, skrämma bort rovdjur samt för meddelanden mellan olika kullor och fäbodar använde de vallåtar och lockrop, så kallad kulning. Vallkullorna gjorde ristningar på träd eller sten vid sovholar och gränser när de vallade djuren i skogarna runt fäbodarna. I Ore-Rättviksområdet finns det ovanligt många ristningar på träd och i Älvdalsområdet och Västerdalarna på sten. Vid Nybolets fäbodar i Våmhus socken finns en häll med en inristad berättelse i dalrunor daterad 1669.

Källor/Läs mer:
– www.arterasen.n.nu
– Lasse Bägerfeldts forntida färder (digitala böcker): https://lasse345.wordpress.com/gratis-digitala-bocker/
– Bägerfeldt, Lars, 2017: Funderingar kring Ärteråsens fäbodar. Internet-bok.
– Bägerfeldt, Lars, 2017: Ärteråsen. Strövtåg bland fäbodens ristningar. Internet-bok.
– Bägerfeldt, Lars, 2018: Ärteråsen. Fäbodens kullor och masar. En vandring bland inristade namn från föregående sekler.

Foto:
1. Ärteråsen med vid utsikt över skog och sjöar. Foto: Kerstin Danielsson.
2. Ärteråsen med gärdesgårdar, eldhus, mjölkbodar och fjällkor. Foto: Kerstin Danielsson.
3. En av flera fägator i det välbevarade Ärteråsen. Foto: Lars Bägerfeldt.
4. En av många intressanta fäbodristningar i Ärteråsen. Foto: Lars Bägerfeldt.

Åls socken

Imponerande byggnadsverk och företagsamhet

I skogarna 5 km öster om Insjön finns spännande lämningar efter flera hundra års gruvdrift. Där finns ett 18 m långt och 10 m högt stenfundament till det stora vattendrivna konsthjulet, Kônsta, som tidigare fanns där. Gruvorna behövde kraft för att uppfordra malm och pumpa upp vatten från gruvorna. Konsthjulet, som var 16 m i diameter, byggdes för att tillvarata kraften i bäcken från Solberga. Från konsthjulet byggdes en kilometerlång stånggång för att överföra kraften från hjulet till flera av järngruvorna längre bort. Fundamenten till denna stånggång finns kvar.

En del av det vatten som gav kraft till stånggången rann vidare i en flera hundra meter lång grävd kanal till ett annat gruvområde, nämligen Insjöns koppargruva. Denna kanal finns kvar och ingår i detta imponerande byggnadsverk. Vid koppargruvorna fanns ytterligare ett konsthjul, som gav kraft till dessa gruvor. Det finns fina vandringsleder i området. Vid köpcentrumet Hjultorget i Insjön har en kopia av konsthjulet Kônsta med stånggång byggts upp, vilket är hälften så stort som originalet.

Det är också fascinerande hur företagsamheten växte fram under 1900-talet i ett litet samhälle som Insjön. Mycket förändrades i bondesocknen Åhl när den store entreprenören Johan Petter Åhlén 1899 grundade företaget Åhlén & Holm tillsammans med sin farbror Erik Holm. Efter några år var många i socknen anställda i det framgångsrika företaget. Många blev säkert inspirerade av Åhlén & Holms framgångar och startade nya verksamheter.

Insjöns samhälle kom att bli ett företagarcentrum, där det i nästan varje gård bedrevs någon kommersiell verksamhet. Det som är extra intressant är att många olika typer av branscher etablerades. Flera av företagen lade också ut mycket av tillverkningen som hemarbete.

Källor/Läs mer:
– Fornsök: RAÄ-nummer Ål 134:1 m fl.
– Foldern Något om Solberga Kônsta och om gruvdriften i Åls socken. Av Åhls Hembygdsförening.
– Hemsidan Leksands kommun: https://www.leksand.se/medborgare/boende-trafik-och-miljo/naturvard/vandringsleder-och-strovomraden/gruvvandringen-och-jarnfyran/
– Hellström, H., 2013. Det företagsamma Insjön.

Foto:
1. Stenfundamentet till det stora vattendrivna konsthjulet Kônsta. Foto: Lars Löfgren.

Älvdalens och Våmhus socknar

Mäktig natur och ett säreget fångstgropssystem

En mil nordost om Älvdalen ligger det mäktiga Hykjeberg med sitt 100 meter höga och branta stup i söder. Från toppen av det höga berget har man milsvid utsikt. Med sitt branta stup sticker det höga berget upp som en jätte i skogslandskapet och den karakteristiska profilen syns på minst två mils avstånd. Hykjeberg är ett så kallat sydväxtberg, vilket innebär att det bildas ett gynnsamt lokalklimat i och nedanför det sydvända stupet. Bergsbrantens förmåga att samla in och lagra värme från solen gör att vegetationsperioden förlängs och växter som annars bara finns söderut kan växa där. Nedanför stupet finns branter med nedrasade stenblock och där växer till exempel lönn, lind, skogstry, sötvedel, getrams och gaffelbräken. Ett av Dalarnas rikaste lindbestånd finns där.

Skogen i området varierar mycket beroende på olika höjdlägen och är på sina ställen påverkad av brand. Gamla högstubbar med flera sår efter bränder, så kallade brandljud, syns här och var. Skogen är också påverkad av äldre tiders nyttjande av skogen. Här har människorna i trakten hämtat ved och virke och låtit djur från näraliggande fäbodar beta i sluttningarna.

I området vid Hykjeberg finns ett fem kilometer långt fångstgropssystem där stupet ligger i den sydvästra halvan av systemet. Fångstgropssystemet, om minst 63 fångstgropar, bildar en effektiv spärr mellan tre branta berg. Några av groparna är enbart av sten. De är urplockade i de mest steniga partierna av branten i sydväst. Nedanför stupet och bergsbranten ligger ett myrområde som förmodligen var en sjö under stenåldern. Utmed de norra kanterna av myrarna finns flera stenåldersboplatser.

Hykjeberg med stupet ligger i ett välbesökta naturreservatet och fornlämningsmiljön vid Hykjeberg är både säregen och mycket intressant.

Källor/Läs mer:
– Länsstyrelsen Dalarnas hemsida:
https://www.lansstyrelsen.se/dalarna/besoksmal/naturreservat/mora/hykjeberget.html
– Bennström, G. & Lannerbro Norell, M., 2016. Älgar och krukor. Arkeologi i Dalarna 2016. Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund. Falun. Sid 148 ff.

Foto:
1. Hykjeberg med det branta supet. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.
2. Hykjebergs karakteristiska profil. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.
3. Fångstgrop av sten. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.

Älvdalens socken

En välbevarad skans från 1677

Rots Skans ligger strategiskt beläget strax norr om Rotnens sammanflöde med Österdalälven. Läget är högt med utblick över omgivande landskap. Rots Skans är en av de få och bäst bevarade skansarna i Dalarna. Orsa skans är ett annat välbevarat exempel.

Rots Skans är en befästningsanläggning uppförd år 1677, under Karl XI:s regeringstid. Den byggdes som skydd mot överfall från Norge, som under 1600-talet tillhörde Danmark. Skansen ödelades redan 1686. Från befästningen finns idag vallarna och brunnen bevarade. Skansanläggning bildar en fyruddig stjärna med en extra utbyggnad efter västsidan och är cirka 80×70 meter (N-S). Vallarna är idag av övertorvad jord och sten och deras sammanlagda längd är cirka 310 meter. De är 6-11 meter breda och 1,5-2,5 meter höga.

Hur såg då skansen ut när den användes? På en ritning över Rots Skans, 1677, står bland annat: ”Af timberstokar upphugin, fylt med gruus av gråberg, med fylta skantzkorgar, stormpålar och spanska ryttare omkring befäst.” När skansen revs användes en del av det utmärkta timret till bland annat ombyggnad av kyrkan i Älvdalen.

Innanför och utanför vallarna finns sedan 1915 ett hembygdsmuseum med ett tjugotal byggnader, järnframställningsplats och brunn. Miljöerna visar bebyggelse, boendeformer och hantverk från sen medeltid fram till år 1900. I samlingarna finns föremål från stenåldern fram till 1900-talet. Museet sköts av Elfdalens Hembygdsförening.

Källor/Läs mer:
– Elfdalens hembygdsförenings hemsida: http://www.ehf.se/rots-skans-2/
– Fornsök: RAÄ-nummer Älvdalen 203:1
– Andersson, R., Dandanell, B. (red.), 1978. Hembygdsgårdar i Dalarna. Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund. Falun. Sid 190 ff.
– Kjell Åhs, 2011.Hembygdsföreningen genom 100 år, några axplock ur protokoll och skrivelser samt bilder ur arkivet. Skansvakten.
– Vägvisare för Rots skans 1940.

Foto:
1. Ritning över Rots Skans, 1677.
2. Hembygdsmuseet på Rots Skans. Foto: Lars-Erik Lindhamn, Rots Skans.


Tidigare kategorier:

Omröstningen för denna kategori är avslutad.

Rösta i denna kategori:


Alla kategorier, och tidsperiod för omröstning

  • Natur och landskap: 17 – 26 juni
  • Bygga och bo: 1 – 7 juli
  • Kreativitet och tradition: 15 – 21 juli
  • Landmärken: 29 juli – 4 aug
  • Arbete och industri: 12 – 18 aug
  • Livsgärningar: 26 aug – 1 sept
  • Spår av det förflutna: 9 – 15 sept

Skip to content