Arkeologiska rapporter

En arkeologisk undersökning avslutas med en rapport

Här kan du läsa sammanfattningar av våra undersökningsresultat från 1995-2006.

2006:1 Arkeologisk utredning, Sör Amsberg, inför nybyggnation av två fastigheter i Borlänge stad och kommun, Dalarna

Med anledning av planerad husbyggnation på fastigheten Sör Amsberg 28:107, Borlänge stad och kommun, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i april 2005. Uppdragsgivare var Länsstyrelsen. Den aktuella fastigheten ligger inom ett område som berör Sör Amsberg gamla bytomt, raä 201. Sammanlagt matjordavbanades en 555 kvm stor yta motsvarande läget för huskroppar, ledningar samt infart till garage. Matjordslagret var 0,3-0,7 m tjockt och därunder fanns sand. Sammanlagt framkom 36 anläggningar inom schakten, varav de flesta var troliga syllstensavtryck. Därtill fanns ett mindre antal stolphål, störhål, nedgrävningar, kolområden och härdbottnar. Anläggningarna gav ett ålderdomligt intryck och är troligen förhistoriska och/eller medeltida. De anläggningar som framkom inom de avbanade ytorna har undersökts och dokumenterats i samband med utredningen. Material har samlats in från anläggningarna och ett antal prover har skickas till 14C-analys. De gav dateringar från äldre stenålder till tidig medeltid. Dalarnas museum anser att ytterligare arkeologiska insatser inte krävs för de undersökta ytorna, däremot är sannolikheten stor att fler anläggningar finns utanför de undersökta områdena. Ytterligare exploateringar inom fastigheten måste därför föregås av en arkeologisk förundersökning.

2006:2 Arkeologisk utredning, Färjegårdarna, inför planerad bostadsbebyggelse, Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Borlänge kommun planerar ny bostadsbebyggelse inom Årby – Färjegårdarna i Stora Tuna socken, Dalarnas museum genomförde därför en arkeologisk utredning av området. Utredningen genomfördes i oktober 2005. Uppdragsgivare var Borlänge kommun, Stadsbyggnadskontoret.

Äldre kartmaterial visar att Årby by låg vid älven nordväst om utredningsområdet. Byn var omgiven av åkermark och stora ängsgärden. Under 1600-talet utgjorde utredningsområden en del av dessa ängsgärden med lindbruk. Utredningsområdet ligger också nära det gamla färjestället. Under 1700-talet hade området odlats upp till åker. Inom det planerade exploateringsområdet fanns en tidigare registrerad fornlämning, raä nr 655, som bestod av en slaggförekomst och en boplats med spridd skörbränd sten. Ett fåtal schakt grävdes inom fornlämningsområdet men inga anläggningar hittades. Där framkom endast ett fåtal spridda slaggbitar i matjorden. Möjligen ligger järnframställningsplatsen längre österut på höjden ovanför området. Inom utredningsområdet påträffades en trattformad nedgrävning, 2 m i diamter och 0,8 m djup, vilken kan utgöra en tjärdal. Nedgrävningen undersöktes, dokumenterades och daterades till högmedeltid. Förutom den möjliga tjärdalen framkom ett grävt dike men inget övrigt av arkeologiskt intresse. Dalarnas museum förordar därför inga ytterligare arkeologiska insatser för det aktuella arbetsföretaget.

2006:3 Arkeologisk förundersökning, Rättviks Prostgård, inför byggande av ny G/C-väg invid raä 357:1, Rättviks socken och kommun, Dalarna

Med anledning av att en känd slaggförekomst, fornlämning nr 357, låg i sträckningen för en planerad gång- och cykelväg mellan Rättviks camping och Rättviks kyrkogård, utfördes en arkeologisk förundersökning i juni 2005. Platsen utgörs av en flack strandbrink till Siljan. Två långa sökschakt och ett mindre togs upp på en ca 100 meter lång vägsträcka med hjälp av en grävmaskin. Under grästorv och matjord låg kalkstensmorän. I det östra och lägre belägna schaktet fanns svämmade jord- och sandlager. I den centrala delen av förundersökningsområdet påträffades spridd reduktionsslagg i det äldsta humuslagret, ca 40-50 kg. Slaggen var blåsig, grå-brun-svart, droppformad och/eller runnen, med ugnsväggsbitar av gråbränd, sintrad mosand. Inga konstruktioner påträffades. Kol ur slaggerna har daterats till 600-tal. Sannolikt har järnframställningen försigått på nuvarande åkerplatå ovanför strandbrinken, dvs. över Siljans gamla högvattennivå på ca 164 m.ö.h.

2006:4 Arkeologisk undersökning i Leksands Noret vid grävning för dagvatten från ishallen ner mot Siljan, Leksands socken och kommun, Dalarna

Inför grävningen av en planerad dagvattenledning för den nya ishallen i Leksand utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning under juli 2003. Dagvattenledningen skulle gå västerut från ishallsområdet och vidare ner till Siljan. Den skulle grävas ner till 6-8 meters djup. Undersökningen syfte var att närmare klargöra fornlämningsförhållandena inom området.

Sammanlagt matjordsavbanades en ca 3000 kvm stor yta, i sydvästsluttande åkermark ner till en ravin i väster. Schaktbredden varierade mellan 5 och 19 meter. Matjordslagret var vanligtvis 0,2–0,3 meter tjockt. I ravinen var det som tjockast 1 meter. Under matjorden fanns den naturliga, opåverkade marken i form av sand.

I den östra halvan av schaktet påträffades 36 mörkfärgningar. Efter närmare undersökning kunde åtta mörkfärgningar avskrivas som naturliga svackor. Många anläggningar var svårtolkade, men en del av nedgrävningarna kan ha varit kolningsgropar, därtill fanns två möjliga härdar och sex stolphål. Kol ur ett av stolphålen har analyserats vilket gav en datering till yngre romersk järnålder/folk vandringstid. Därtill har en av nedgrävningarna daterats till vikingatid. Denna begränsade undersökning tyder på att det funnits bebyggelse i närområdet sedan slutet av äldre järnålder och att där bedrivits järnframställning under yngre järnålder.

Eftersom ytan dokumenterades i samband med undersökningen förordar Dalarnas museum inga ytterligare arkeologiska insatser för detta arbetsföretag. Med tanke på framkomna anläggningar och redan tidigare kända och registrerade fornlämningar bör dock eventuella framtida markarbeten inom området övervakas av en arkeolog.

2006:5 Arkeologisk förstudie av Hjortnäsheden inför planerad förtätning av bebyggelsen, Leksands socken och kommun, Dalarna

Leksands kommun arbetar med en detaljplan över området Hjortnäsheden. Planen skall möjliggöra en förtätning av bebyggelsen. Området ligger vid Siljan, norr om tätorten. Då där finns ett antal kända fornlämningar, främst rösen och järnframställningsplatser, fick Dalarnas museum i uppdrag att göra en arkeologisk förstudie. Den har bestått av kartstudier och fältinventering.

Kartanalysen har gjorts utifrån storskifteskartan från 1819 och visade att området, som tillhört Hjortnäs och Sunnanäng, legat perifert i förhållande till bykärnorna, men att såväl bebyggelse som odlingsmark då varit spridd över stora delar av bymarken. Ändelsen -hed antyder också att den nu aktuella delen av byn inte hade den bästa odlingsmarken. Åkermarken låg i huvudsak öster om landsvägen (Siljansvägen). Förutom några ängar och hagar brukades huvuddelen av utredningsområdet då som utmark. Siljansvägens sträckning är gammal och har länge utgjort en viktig struktur i landskapet.

Fältinventeringen gjordes över hela området, tidigare kända lämningar återbesöktes och nya registrerades med GPS. Vid de tidigare kända lämningarna noterades avvikelser, några var helt förstörda. Av de 23 nya lämningarna var 3 färdvägar, 16 odlingslämningar, 2 kolningslämningar och 1 blästbrukslämning, den senare fast fornlämning. Övriga bedömdes vara kulturhistoriska lämningar. De lagskyddade lämningarna ligger främst strandnära, strax över 165-metersnivån. De utgörs främst av gravrösen och järnframställningsplatser brukade under yngre järnålder (550–1050 e Kr.). Övriga kulturhistoriska lämningar återfinns mer spritt över området. De har inte samma lagskydd, men är väsentliga för upplevelsen och förståelsen av områdets historia. De synliga spåren är förmodligen främst från 1700-talet och framåt. Den redan etablerade bebyggelsen har orsakat en hel del skador på fornlämningarna och om inte kommunen är tydlig i sitt agerande är det stor risk att de blir större.

2006:6 Arkeologisk utredning, Färnäs, i samband med etablering av villabebyggelse på fastigheten Färnäs 723:5, Mora socken och kommun, Dalarna

Inför planerad husbyggnation på en fastighet i Färnäs, Mora socken och kommun, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i enlighet med länsstyrelsens beslut. Utredningen utfördes i juni 2006. Den sammanlagda exploateringsytan var ca 20 000 kvm och ligger på sydvästsluttande åkermark invid Siljan, 164-169 m.ö.h. Inga kända fornlämningar fanns registrerade inom den aktuella ytan, men i närheten finns ett antal slaggförekomster samt en fyndplats för trindyxa. Totalt grävdes 61 sökschakt jämnt fördelade över ytan. Matjordslagret var 0,2-0,45 m tjockt, i botten fanns omväxlande mo/mjäla och sand. I schakten iakttogs plogfåror, diken samt några naturliga svämmade mörkfärgningar. Inga fornlämningar påträffades. Kartstudien visade att området utgjordes av äng vid storskiftet 1840. Området utgjorde en del av det stora Färnäsänget, ett för byn betydelsefullt område för fodertäkt. Uppodlingen skedde sannolikt under 1900-talet. Dalarnas museum anser därför inte att ytterligare arkeologiska undersökningar är nödvändiga inför det planerade arbetsföretaget.

2006:7 Arkeologisk utredning Dalsjö, inför planerad husbyggnation på fastigheten Dalsjö 23:4, Stora Tuna sn, Borlänge kommun, Dalarna

Inför planerad husbyggnation på fastigheten Dalsjö 23:4, Stora Tuna socken, Borlänge kommun, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i enlighet med länsstyrelsens beslut. Utredningen utfördes i juli 2006.Fastigheten ligger mellan Uvberget, Dalsjön och Ösjön. Ingen känd fornlämning fanns registrerad inom exploateringsområdet men i närheten finns t.ex. flera slaggförekomster. Den totala utredningsytan var ca 80 000 kvm. De historiska kartanalyserna visar att området främst nyttjades som utmark och ängsmark under 1600-talet. Sydvästra delen av området brukades som åkermark. En äldre gårdstomt ligger till del inom utredningsområdet. Fram till 1800-talet hade ängsmarken odlats upp. Kartorna över skogsmarken innehöll dock ingen detaljinformation. En fördjupad fornminnes inventering gjordes däremot i skogspartierna i norr. I samband med denna konstaterades en stenmur samt en del av en odlingsyta. På åkermarken i söder genomfördes en sökschaktsgrävning. Totalt grävdes 49 schakt fördelade över ytan. Matjordslagret var mellan 0,2 och 0,5 m tjockt och den naturliga marken bestod i huvudsak av mo/mjäla. Ett fåtal diken samt plogfåror iakttogs i schakten, därtill konstaterades sammanlagt två sentida nedgrävningar innehållande humös mo/mjäla samt murtegel. Dalarnas museum förordar inga ytterligare arkeologiska insatser inför det planerade arbetsföretaget.

2006:8 Arkeologisk förundersökning, Kälarvet-Torsång, inför byggandet av ny sträckning för, samt gång- och cykelväg invid, väg 800. Stora Tuna och Torsång socknar, Borlänge kommun, Dalarna

För att göra väg 800 mellan Kälarvet och Torsång mer trafiksäker planerade man att bygga en ny vägsträckning mellan Kälarvet och Dalbäcken, samt en cykelbana från Dalbäcken till Torsång. Arbetet ska utföras av Vägverket Region mitt och Borlänge kommun. Vägen och cykelbanan kommer att byggas i närheten av ett par sedan tidigare registrerade järnframställningsplatser, raä nr 111:1 och 2 samt 670:1, och invid en fyndplats för avslag samt en skafthålsyxa, raä nr 291:1 och 2. Då Dalarnas museum, vid den arkeologiska utredning, som utfördes under hösten 1999, dessutom observerade tidigare okända bebyggelseindikationer längs vägsträckan beslutade länsstyrelsen om förundersökning vid sju platser inom exploateringsområdet.

Förundersökningen genomfördes den 17-24 september 2002. Sammanlagt grävdes 60 schakt med varierad storlek, 3-16 x 1,3-2,5 m och 0,2-0,3 m djupa. Vid järnframställningsplatsen raä 670:1, område 5, framkom relativt rikligt med slagg och ugnsväggsbitar i åkerjorden. Ändå påträffades inga anläggningar i det aktuella området. Vid raä 111:2, område 4, hade vägen tidigare gått något längre norrut och den gamla vägbanken fanns kvar under åkerjorden. Lämningarna efter järnframställning bör finnas norr om den äldre vägbanken och berörs därmed inte av det aktuella arbetsföretaget. I område 1 i Yttre Skomsarby, område 3 i Fjäkelmyra och område 7 i Kälarvet fanns otydliga spår av äldre verksamhet, i form av sotfläckar, enstaka slagg och ugnsväggsbitar. I område 2 i Övre Skomsarby fanns ett dyigt lager under matjorden vilket troligen motsvarar rester av älvens översvämningar. I område 6, raä nr 291:1, hittades inga spår av konstruktioner. Resterna av den troliga boplatsen finns antagligen bara i åkerjorden. Utifrån sökschaktsgrävningarna och dess magra resultat förordar Dalarnas museum inga ytterligare arkeologiska insatser för det aktuella arbetsföretaget.

2006:9 Arkeologisk förundersökning Nyckelby, Alsbäck, Dalsjö inför planerad VA-ledning till Storsten, Stora Tuna socken och Borlänge kommun, Dalarna

Borlänge Energi AB planerar att dra en ny VA-ledning från Nyckelby i söder till Storsten i norr. Ledningsstråket berör tre registrerade fornlämningar. Två av dem är blästbrukslämningar, fornlämning nr 823 och 387 i Stora Tuna socken och den tredje är Nyckelbys gamla bytomt, fornlämning nr 826. Med anledning av detta beslutade Länsstyrelsen Dalarna att ledningssträckorna vid dessa tre lokaler skulle arkeologiskt förundersökas, vilket sammanlagt omfattade en knappt 500 meter lång och ca 5 meter bred sträcka. Förundersökningen utfördes under november 2005 samt i oktober 2006 och bestod av sökschaktsgrävningar. Sammantaget togs 41 schakt upp med en sammanlagd längd på ca 360 meter.

Område 1 var den ledningssträcka som berörde fornlämning nr 826, Nyckelby bytomt. Sannolikheten bedömdes som hög för att ledningssträckan skulle beröra äldre gårdslämningar. Den bild som framkom i de fyra schakten var att ledningssträckan måste gå i en mycket gammal gräns mellan två tomter. Avsaknaden av just bebyggelselämningar talar för det. Däremot påträffades ett lager i västra delen av ytan, vilket tolkats som odlingsmark. Den bör ha brukats in i modern tid, då bl.a. yngre rödgods med klargul glasyr påträffades. I större delen av ledningsstråket låg den serviceväg som anlades 1982 då pumstationen nere vid älven byggdes. Vägen låg ca 0,2 meter under grästorven och fyllningen var ca 0,5 meter tjock, varför ev. äldre lämningar schaktats bort.

Område 2 låg strax sydost om fornlämning nr 823, en blästbrukslämning bestående av spridd förhistorisk slagg och ugnsväggsbitar. Ca 35 meter söder om den registerade lokalen påträffades bottnen av en större slaggvarp, A1. På ovansidan, i väster och sydväst, fanns sannolikt sönderplöjda spår efter själva järnframställningen. Datering av kol från bottnen av slaggvarpen gav dateringen 800-tal, äldre vikingatid. Det är den period som de flesta daterade järnframställningsplatser av blästtyp hör till i både Stora Tuna och i Dalarna i övrigt. Det verkar således som vi har två separata järnframställningsplatser intill varandra på västra sidan det dike som tidigare var en mindre bäck, men vi vet inte om de var i bruk samtidigt. Under den slaggbemängda jorden i svackan påträffades odlingsspår, sannolikt efter en plog. På grund av den nyfunna blästplatsen togs schakt upp sydost därom för att finna en alternativ ledningssträckning. Vid diket påträffades ett stenfundament, A4, som sannolikt utgjort ett brofäste över bäcken. Fundamentet bedömdes dock vara av relativt sent datum varför den inte bör utgöra ett hinder för en åt sydost justerad ledningsdragning.

Område 3 norr om Dalsjön var det längsta förundersökningsområdet. Ledningen var här planerad att gå rakt igenom fornlämning nr 387, en blästbrukslämning bestående av spridd slagg och ugnsväggsbitar, därtill relativt nära historiska gårdsplatser. Den registrerade blästbrukslämningen visade sig vara från en äldre väg, och som vägförbättring hade såväl blästbruksslagg som kopparslagg använts. Vägen är markerad på storskifteskartan och möjligen också på den geometriska kartan från mitten av 1600-talet. I sydvästra delen av område 3 påträffades en koncentration av slagg och ungsväggslera, A5. Slaggen bedömdes som blästerugnstyp, men 14C-analysen av kol i den underliggande mjälan gav 1300-tal, vilket är väl sent för blästbruket i trakten. En möjlig förklaring är att slagg och ugnsväggsbitar hamnat på platsen sekundärt och/eller att kolet inte representerar järnframställningen. För att undvika slaggkoncentrationen A5 justerades sträckning för VA-ledningen ett tiotal meter åt norr. Dalarnas museum anser inte att ytterligare arkeologiska åtgärder är motiverade inför VA-dragningen.

2006:10 Arkeologisk utredning, Legranäs, planerad bostadsbebyggelse på Vattnäs 69:1, Mora socken och kommun, Dalarna

Med anledning av planerad småhusbebyggelse på Legranäs vid Orsasjön i Mora socken, utfördes en arkeologisk utredning 2006. Utredningsområdet var ett ca 2 hektar stort igenväxande f.d. åker- och ängsmarksområde. Utredningen bestod främst av sökschaktsgrävning, men det ingick även en enklare litteratur- och arkivgenomgång där framförallt äldre lantmäteriakter studerades. Åkermarkens olika former antyder att det funnits mer än en uppodlingsfas. Kanske odlades stora delar av ängsmarken upp under 1800-talets första hälft, men sannolikt fanns det då sedan lång tid mindre uppodlade ytor. Totalt 28 sökschakt grävdes över området. Det var bara det centrala, låglänta och sanka partiet som undantogs. I östra delen berörde schakten f.d. odlingsmark. Två odlingsfaser kunde då iakttagas. Förutom den senaste odlingsfasen som sträckt sig långt in på 1900-talet fanns det spår av en underliggande äldre, med gammal, urlakad jord. Även i utredningsområdets södra hörn framkom ett äldre odlingslager. Lagret fanns bevarat fläckvis, upp till 0,1 m tjockt, i form av grå, urlakad mylla och sand med lite sot och kol. De östra sammanfaller väl med skifteskartans åkertegar. I det södra hörnet framkom dessutom smideslämningar bevarade i torrsprickor under matjorden. Dessa bestod av lite slagg, skörbränd sten och enstaka kol. Det gick inte att datera vare sig den äldre odlingsfasen eller smideslämningen. Men de är från historisk tid och kanske nyare tid. Lämningarnas dåliga bevarandegrad och avsaknad av konstruktioner gör, att Dalarnas museum inte föreslår några ytterligare arkeologiska åtgärder inför planerad byggnation. Inga fynd tillvaratogs.

2006:11 Arkeologisk utredning, Gesunda, Sollerö socken, Mora kommun, Dalarna

Mas-Stugan AB har för avsikt att bygga ett tretiotal bostadshus i norra delen av Gesunda. Då området endast är översiktlig inventerat beslutade länsstyrelsen Dalarna om en arkeologisk utredning. Den har bestått av kartstudier och fältinventering. Gesunda var förr en fäbod som i huvudsak brukades av bönder i Utanmyra. Det var en stor fäbod redan på 1600-talet, troligen en åkerfäbod. Fast bosättning fick Gesunda först på 1900-talet. Kartanalysen har gjorts utifrån storskifteskartan från 1840 och visade att utredningsområdet låg perifert i förhållande till den äldre bebyggelsen, i norra kanten av Gesundatäkten. Åkermarken var väldikad och hade en ensartad struktur. Vid fältinventeringen genomströvades området och lämningar registrerades med GPS. Av de tre nya lämningarna var en färdväg och två husgrunder. De bedömdes vara kulturhistoriska lämningar. Odlingslämningarna gav ett enskiktat intryck och stämde väl överrens med skifteskartan, dvs vi påträffade inga äldre former eller odlingsstrukturer som ersatts av yngre. Det var tänkt att utredningen även skulle innefatta sökschaktgrävning, men inventeringsresultaten motiverade inte en fortsättning.

2006:12 Arkeologiska undersökningar i Övre Heden vid schaktning för fjärrvärme och el, raä 11 m.fl., Åls socken, Leksands kommun, Dalarna

I samband med schaktning för fjärrvärmeledning i Insjön utförde Dalarnas museum en förundersökning och en huvudundersökning på åkrarna vid Timmervägen samt en schaktövervakningi villaområdet i enlighet med länsstyrelsens beslut. De arkeologiska undersökningarna utfördes under våren och sommaren 2003. Ett år senare skulle en jordkabel grävas ner mellan Bergkvists såg och en transformatorstation i Insjön. Det schaktet grävdes i samma område som fjärrvärmen och en del av sträckan övervakades. Uppdragsgivare var Leksand-Rättvik Produktion AB.

Schaktningen skulle göras i kanten av en sedan tidigare registrerad järnframställningsplats, nr 11 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister över Åls socken och boplatserna, raä 119 och 292. Det fanns således kända fornlämningar i exploateringsområdet. Länsstyrelsen hade dessutom tillgång till resultaten från en arkeologisk utredning som utfördes i anslutning till den berörda ytan under våren 2002, när de beslutade om den arkeologiska förundersökningen.

I och med förundersökningen kunde ett 30-tal anläggningar fördelade på två områden inom den inledande schaktsträckan konstateras. Dessa anläggningar mättes in, dokumenterades och grävdes ut vid den huvudundersökning som följde. Sammanlagt registrerades 48 stycken anläggningar bestående av boplatslämningar, ett gravränna, en stenpackning samt spår av järnframställning. Utifrån resultaten av för- och huvudundersökningarna bestämdes att även den vidare schaktningen för fjärrvärmeledningen skulle övervakas av en arkeolog. I området närmast det tidigare undersökta schaktet påträffades ytterligare tio anläggningar. Av dessa förefaller ett flertal ha samband med järnframställningsplatsen, raä 11.

Vid kabelgrävningen påträffades i den norra delen av schaktet fem anläggningar med anknytning till järnframställningsplatsen; en möjlig blästerugn, två kolningsgrop/kolupplag och två andra nedgrävningar med okänd funktion. Undersökningarna visade att slaggvarpet sträckte sig ett tjugotal meter längre österut än fornlämningsavgränsningen. Tolv prover skickades in för 14C-analys och dateringarna visade att boplatslämningarna i form av stolphål, en kokgrop och en härd var från yngre romersk järnålder. Vidare daterades rester av tre blästerugnar, en kolningsgrop och en smidesgrop till vendeltid. En gravhög och en kolningsgrop daterades till vikingatid. Dessutom har stenpackningen daterats till sen vikingatid – tidig medeltid. Slagger och ungsväggsbitar från huvudundersökningen har analyserats av Geoarkeologiskt Laboratorium i Uppsala. Analyserna visade att material kan kopplas till järnframställning i blästugn. De funna bottenskållorna tyder på att minst två, möjligen tre, varianter av schaktugnar har använts för järnframställningen på platsen. Vidare har man konstaterat att järnet bör ha hållt god kvalitet då de två undersökta järnklumparna innehöll kolstål.

De undersökta lämningarna kan tidsmässigt delas in i två faser. Under romersk järnålder låg det antagligen en gård vid Timmervägen och kanske någon bebyggelse även vid Björkvägen. Stolphålen är förmodligen en del av ett långhus. Under vendeltid och vikingatid fanns en gravplats med åtminstone en gravhög och i anslutning till den några härdar. Vid samma tid låg en verkstadsplats där järn framställdes, vid lokan. Där fanns reduktionsugnar, smidesgropar, kolningsgropar och någon enklare byggnad. Verkstadsplatsen sträckte sig en bit väster om nuvarande cykelbanan. Man tillverkade stål som kunde används i knivseggar, förmodligen inte bara för eget behov utan för avsalu. Under äldre medeltid upphörde så småningom denna typ av järnframställning. Kristendomen kom bl.a. att betyda att de döda begravdes på kyrkogården istället. Men gårdarna låg kvar på sedimentjorden. Kanske inte på exakt samma ställe, men det var förmodligen först på 1600- och 1700-talet de flyttades upp på grusigare mark. Dalarnas museum anser att området har stor vetenskaplig potential. Vi vet att ett flertal anläggningar fortsätter utanför de aktuella schakten. Dessutom bör rimligen fler anläggningar, t.ex. stolphål, härdar och gravar, utöver de redan kända, dölja sig under matjorden i området. Detta gör att även framtida eventuella exploateringar i området bör föregås av arkeologisk undersökning.

2005:1 Arkeologisk förundersökning Riksväg 50, Ornäs-Tallen, Borlänge och Falu kommun, Dalarna

I samband med utbyggnad av riksväg 50 mellan Ornäs och Tallen utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Förundersökningen omfattade sex olika lokaler i byarna Dalsjö och Lilla Ornäs i Borlänge kommun samt Karlsvik i Falu kommun. Förundersökningslokalerna, område 1-6, berörde odlingslämningar, en möjlig medeltida gårdstomt, en dammvall samt två äldre färdvägar. Fältarbetet utfördes under sensommaren 2002 och 2003. Uppdragsgivare var Vägverket Region Mitt. Syftet med förundersökningen var att studera de berörda lämningarnas tidsdjup och arkeologiska potential. Förundersökningen var i huvudsakligen upplagd i två arbetsmoment, en analys av historiska kartor och en sökschaktsgrävning. Därtill utfördes en begränsad fältinventering av de två äldre färdvägarna. För att datera enskilda lämningar gjordes 14C-analyser och för studier av miljön sändes jordprover från område 6, Åkern-Karlsvik, till Miljöarkeologiska Laboratoriet vid Umeå universitet för miljöarkeologiska analyser.

Odlingslämningar i Dalsjö, område 1, bestod av några odlingsytor samt en stenmur uppförd i skalmur. De visade sig efter kartanalys och sökschaktsgrävning ha en relativt ung ålder. Det aktuella förundersökningsområdet brukades på 1600-talet som ängsmark. Ängsmarken skiftades i början av 1800- talet mellan en handfull brukare och den västra och östra delen av undersökningsområdet brukades då som åker medan mittendelen fortfarande utgjordes av ängsmark. Det är möjligt att muren uppfördes i den östra gränsen mellan äng och åker i början av 1800-talet.

Område 2 i Lilla Ornäs berörde västra delen av en möjlig medeltida gårdstomt, raä 213 i Torsång socken. Grunden till detta antagande var att en i våra ögon märklig hage ritats ut på en 1690-talskarta, på gränsen mellan inägo- och utmarken. Några spår av äldre gårdslämningar hittades inte i sökschakten. Det är dock möjligt att en medeltida bebyggelse kan ha legat längre åt öster, ungefär där den befintliga villan står på idag.

Område 3 omfattade en liten rest av en fördämning av Långmyran i Lilla Ornäs, raä 214 i Torsång socken. Den är markerad på en karta från 1690-talet då Stora Ornäs hade rätt till vattenkraften för kvarndrift. Vallen visade sig vid undersökningen vara anlagd på 1300- eller 1400-talet som en enkel jordvall med utnyttjande av naturliga stenblock. Sannolikt var den även ursprungligen avsedd för kvarndrift.

Område 4-5 bestod av två äldre färdvägar som korsades av riksvägen i norra delen av Lilla Ornäs marker. Det historiska Kopparbergslagen kännetecknas av ett finmaskigt vägnät eftersom transportbehovet var stort. De två aktuella vägarna finns med på de äldsta geometriska kartorna från 1600- och 1700-talet, men sannolikt är de betydligt äldre. De flera kilometer långa vägarna har lett från bergsmansgårdarna i Stora Ornäs respektive Tomnäs upp mot den stora allmänna landsvägen, som förband koppargruvan i norr med jordbruksbygderna i Torsång och Stora Tuna i söder. Kanske markerade dessa långa och sannolikt enskilt ägda ”genvägar” status. Stora Ornäs och Tomnäs var två viktiga bergsmansgårdar i det senmedeltida landskapet. Även namnet ”Tomnäs ridstig” indikerar status.

Område 6 var ett odlingsområde i Karlsvik som låg i Liljans dalgångs nordsluttning. Lämningarna bestod främst av igenväxande odlingsytor, men dessutom av en stenmur, en stenvall eller mur, en möjlig fägata samt en färdväg. Odlingsytorna var stenfria, relativt plana med grunda diken, hak och ställvis terrasseringar samt enstaka odlingsrösen. Analyserna visar att en antydan till kulturpåverkan på landskapet möjligen kan anas redan i slutskedet av den äldre stenåldern. Vid mitten av järnåldern, vendeltid, verkar betesdrift ha bedrivits i en omgivande sluten och medvetet gynnad björkskog. Men det fanns också små kornåkrar. Möjligen dominerar detta skogsbete med små extensiva åkrar långt fram i tiden. Vid övergången mellan medeltid och nyare tid, ca 1460-1630 e.Kr., bedrevs ett mer intensivt jordbruk på platsen och antagligen i ett betydligt öppnare landskap än tidigare, även om det mer extensiva lindbruket dominerade. Företrädesvis odlades korn i området, men även vete. De undersökta åkerytorna hör sannolikt till byn Åkerns östra gård strax sydöst om riksväg 50. Trots viss odling användes det aktuella området i början av 1700-talet fortfarande främst som hagmark. Till den östra gården i byn löpte en kombinerad väg och fägata från byvägen i nordväst. Vägen är sannolikt betydligt äldre än kartan från 1705. Under denna period tillkom en gård omedelbart nordväst om undersökningsområdet. Under 1700- och 1800-talets lopp utvidgades åkerarealen och hägnadssystemet lades delvis om och förtätades inom undersökningsområdet.

Med tanke på de undersökta lämningarnas karaktär och förundersökningens omfattning och inriktning ansåg Dalarnas museum att ytterligare arkeologiska insatser inte var motiverade inför den planerade utbyggnaden av riksväg 50.

2005:2 Arkeologisk förundersökning vid Rödfärgsverket-Falu gruva, Falu stad och kommun, Dalarna

Inför anläggandet av att ett nytt reningsverk för gruvvatten omedelbart öster om nuvarande rödfärgsverket intill Falu gruva, fornlämning 109 i Falu stad, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Förundersökningsområdet var ca 7 000 kvm stort och ingick i ett större sammanhängande område öster om gruvan där material från gruvbrytningen sedan lång tid tillbaka deponerats. Förundersökningen utfördes i form av en sökschaktgrävning. Med hjälp av en större grävmaskin togs sammanlagt 22 sökschakt upp. Fyllnadslagren bestod till övervägande del av skrotstensvarp från gruvan och varierade i tjocklek mellan 0,4 och 5,5 meter. I den västra delen fanns de tjockaste fyllnadslagren. Mot botten av fyllnadslagren fanns tillmakad skrotsten från gruvan. Däröver fanns sprängd skrotsten. På grundval av 14C-dateringar och historiska kartor kan konstateras att deponeringen av skrotstenen påbörjades under andra hälften av 1600-talet. I den västra delen iakttogs även två äldre marknivåer på skrotstenen. Den äldsta av de två är troligen från perioden 1670-1780. Direkt på den yngre marknivån fanns en eller flera större träkonstruktioner i form av stockar och plankor. Sannolikt är det lämningar efter magasinsbyggnader från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. I östra delen av förundersökningsområdet fanns lämningar efter bostadsbebyggelse från 1800-talets mitt fram till 1900-talet. Dalarnas museum ansåg inte att ytterligare arkeologiska insatser inför det nu aktuella byggnadsprojektet var motiverade.

2005:3 Arkeologisk undersökning Yttre Medväga, Borlänge stad och kommun, Dalarna

Då det finns planer på att 4-5 tomter i Yttre Medväga skall exploateras för bostadsbebyggelse utförde Dalarnas museum en arkeologisk undersökning i enlighet med länsstyrelsens beslut. Undersökningen genomfördes i september 2003. Uppdragsgivare var Qlur AB. Exploateringsytan ligger inom det fornlämningstäta området runt Borlänge och Tunaslätten.

I samband med en arkeologisk utredning gjordes hösten 2002 kunde gamla odlingsstrukturer konstateras i form av dikessystem. Då äldre odlingsspår är svåra att upptäcka i området ansågs de äldsta dikena vara av vetenskaplig betydelse för att ge kunskaper om åkerbrukets utbredning och utveckling i Tunaområdet.

Den aktuella undersökningen omfattade avbaning, finrensning för hand samt dokumentation och grävning av enskilda odlingslämningar. Förutom ett flertal odlingslämningar och den gamla vägen påträffades endast en sentida avfallsgrop inom exploateringsområdet. Prover samlades in från de gamla dikena för miljöarkeologiska analyser samt 14C-datering. Förkolnat trä och barr från gran hittades bl.a. i dikesfyllningarna och gav dateringar till vendeltid, sen vikingatid samt tidig medeltid. Frågan kvarstår dock om det är själva dikesgrävningen som daterats eller andra aktiviteter i närområdet. Kolet för den vendeltida dateringen kan t.ex. bortförklaras som tillkommit av en skogsbrand. De tre vikingatida dateringarna bör åtminstone spegla den första röjningen av området innan det odlades upp. Om detta även representerar själva dikesgrävningen rör det sig om sensationellt tidiga dateringar vad gäller åkerdiken i Sverige, då tidigare kända dateringar av åkerdiken härrör från 1200-talet.

En analys som gjorts på kol från björk gav datering till senmedeltid-nyaretid. Detta kan tyda på att markstrukturerna med tegar orienterade i nord-sydlig riktning använts under flera hundra år. Möjligen förändrades åkertegarnas orientering till öst-västlig riktning först i samband med storskiftet på 1820-talet.

Vägbanken skar området i nord-sydlig riktning och var uppbyggd av ett sandigt mjälalager innehållande små naturstenar. Vägen var anlagd direkt på vad som förefaller vara en gammal odlingsyta. Material ur den fossila åkerjorden gav dateringar till samma period som de äldsta dikena, d.v.s. sen vikingatid. Öster om den gamla vägen fanns också ett djupt dike längs med vägsträckningen. Möjligen har vägen anlagts mitt på åkermarken längs med diket för att på så sätt dela in åkermarken i två lika delar och kunna leda ut boskapen till utmarkerna norr om området. Diket delade åkermarken i två gärden så att den kunde brukas i tvåsäde. Trädesgärdet användes då för passage till utmarken, vägsträckningen i det ena gärdet har sedan permanentats.

2005:4 Arkeologisk utredning, Hedemora 2:33-2:34 inför byggande av transformatorstation, Hedemora socken och kommun, Dalarna

I samband med uppförande av en ny transformatorstation på fastigheterna Hedemora 2:33 och 2:34, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i juni 2005. Uppdragsgivare var Vattenfall Eldistribution AB. Utredningsområdet var sammanlagt 12 800 kvm stort. Den västra delen av ytan inrymde en mindre industri och den östra delen hade använts som åkermark. Totalt grävdes 42 sökschakt fördelade över ytan. Schakten var 3-9 m långa, 1,4-1,6 m breda och 0,3-1,5 m djupa. Matjordslagret var vanligtvis kring 0,3 m tjockt. Inom stora delar av utredningsområdet verkar matjorden ha schaktats bort och marken var utfylld med sand, sten och/eller sentida byggavfall. I botten fanns ljusbeige mo/mjäla. I ett av schakten kunde spår av odling konstateras i form av plogfåror. Inga lämningar av arkeologiskt intresse påträffades inom utredningsområdet. Dalarnas museum förordar därför inga ytterligare arkeologiska insatser för det aktuella arbetsföretaget.

2005:5 Arkeologisk utredning, Ludvika by, Ludvika socken och kommun, Dalarna

I samband med detaljplanarbete för Ludvika by 5:3 m.fl., planerades en utvidgning av Lyvikens kyrkogård. Inför utvidgningen genomförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning av en 19 500 kvm stort område intill Kyrkogården. Uppdragsgivare var Ludvika församling.

Inom exploateringsytan finns Ludvika bys gamla bytomt registrerad som raä 260 i fornminnesregistret över Ludvika socken. Den gamla bytomtens läge var endast ungefärligt markerat och äldre kartmaterial över området saknades. Därför var syftet med utredningen att konstatera om fast fornlämning skulle komma att beröras i samband med exploateringen.

Sammanlagt grävdes 51 provschakt jämnt fördelade över området. Matjorden var oftast mellan 0,2-0,3 meter tjock och i botten fanns sand. I många schakt påträffades husgrunder, källare och annat byggnadsmaterial från de arbetarbostäder som låg inom området mellan 1940- och 1970-talet. Äldre lämningar påträffades endast i två av schakten, ett osäkert stolphål och en nedgrävning som möjligen kan representera en kolningsgrop. Den möjliga kolningsgropen har daterats till perioden 1520-1650. Sannolikt har den äldre bybebyggelsen legat strax söder och väster om den nu aktuella ytan, d.v.s. på något högre belägen mark. Den nu utredda ytan har i huvudsak utnyttjats för odlingar och ängsbruk.

Dalarnas museum anser att inga ytterligare arkeologiska insatser är nödvändiga för det aktuella arbetsföretaget.

2005:6 Arkeologisk utredning av byarna kring Fors inför planerade nya sträckningar av länsväg 735/736 och riksväg 68 i Folkärna socken, Avesta kommun, Dalarna

Stora Enso Fors AB planerar att bygga ut Fors pappersindustri. Som ett led i detta planeras nya sträckningar av riksväg 68, järnvägen och länsväg 735/736. För riksvägen finns tre alternativa vägkorridorer framtagna. Länsstyrelsen har beslutat om två arkeologiska utredningar, en för länsvägen och en för riksvägen. Utredningen har bestått av arkivstudier, kartanalys och fördjupad fornminnesinventering samt för länsvägsdelen sökschaktgrävning.

Kartanalysen har berört sex enheter och gjorts utifrån storskifteskartorna. Den visade ett område med tydliga strukturer. Bebyggelsen låg väl samlad på bytomter, omgivna av två till tre intensivt brukade åkergärden. De brukades sannolikt i tvåsäde med ägoblandning. Till byarna hörde också större ängsgärden längs sjöstränderna men också mindre ängar ute i skogsmarken. Där bedrevs lindbruk, men en stor del av dessa gjordes om till kontinuerlig brukade åkrar under 1800-talet. Genom området gick också ett väl etablerat vägsystem.

Vid den fördjupade fornminnesinventeringen påträffades 48 lokaler varav 17 var sedan tidigare registrerade lämningar. Vi påträffade fossila åkrar, stenmurar, kvarnområden, bytomter, torp, stenåldersredskap, stenåldersboplatser, järnhyttor, hammrar, gruvförsök, förhistorisk järnframställning, kolbotten, tjärframställning, bebyggelselämningar, färdvägar, gränsmärken, plats med tradition och tjärindustri. En tredjedel har bedömts vara fornlämningar och resten kulturhistoriska lämningar. Lämningar från jägarstenålder fram till historisk tid visar på ett under lång tid nyttjat komplext landskap med spår från bosättningar vid den forna havsviken till boskapshållning och odling samt järnframställning i både äldre och yngre former.

Sökschaktgrävningen gjordes längs länsvägens föreslagna stäckning inom några utvalda områden. 18 schakt grävdes. Inga påtagliga spår framkom.

Lämningarna i området visade sig till stor del orientera till 75-meterskurvan. Marken under den nivån är i allmänhet blöt och har främst brukats som äng under historisk tid.

För länsvägens del krävs inga ytterligare arkeologiska åtgärden inom den del som utretts, under förutsättning att hyttlämningen skyddas på ett tillbörligt sätt.

Dalarnas museum föreslår att en andra etapp av utredningen genomförs. Den skulle i huvudsak bestå av provschaktgrävning. Åkermark är svårinventerad och kräver nästan alltid att man får möjlighet att kika under matjorden. Fornlämningar har konstaterats i alla riksvägskorridorerna och kräver förmodligen ytterligare åtgärden. Hur omfattande de blir kan dock avgöras först när en mer exakta vägsträckning är projekterad. Känsliga områden är framför allt de, där den nya vägen ansluter till den gamla.

2005:7 Arkeologisk utredning, Sågenområdet, Vikarbyn i Rättviks socken och kommun, Dalarna

Med anledning av planerna att uppföra bostäder på det gamla Sågenområdet vid Siljans strand i Vikarbyn, utförde Dalarnas museum en mer översiktlig arkeologisk utredning bestående av en kartanalys och en begränsad sökschaktsgrävning. Uppdragsgivare var AB Karl Hedin i Rättvik. Utredningsområdet var sammanlagt mer än 10 hektar och bestod till största delen av det f.d. sågverksområdet med utfylld mark och delvis kvarstående bebyggelse. Kartstudierna berörde sydöstra delen av Vikarbyn och kartmaterialet har främst bestått av storskifteshandlingarna från 1828. Bebyggelsen låg i början av 1800-talet längs landsvägen, en dryg halv kilometer från Siljans strand och i den vidsträckta sluttningen ner mot Siljan låg omväxlande ängs- och åkergärden. Det aktuella utredningsområdet berör bara en smal remsa längs stranden och brukades i huvudsak som ängsmark före sågverksområdets tid på 1890-talet. I nordost skar dock ett av byns äldre åkergärden in. En väg ledde i början av 1800-talet såväl som idag från byn ner till stranden.

Sökschaktsgrävningen inriktades på att finna spår efter den äldre åkern och vägen samt den sedan tidigare kända järnframställningsplatsen raä 196 i sydvästra änden av utredningsområdet. Sammanlagt togs 8 sökschakt upp med hjälp av en grävmaskin. Odlingslämningarna visade sig dock vara mycket vaga och järnframställningsplatsen sträckte sig inte ner till den grusade väg som löper utmed stranden. Dalarnas museum ansåg därför inte att ytterligare arkeologiska undersökningar var motiverade inför den planerade exploateringen. Dock kvarstår det lagskyddad skyddet för järnframställningsplats, raä 196.

2005:8 Arkeologisk förundersökning, kv Bonden 9-10, raä 68 i Falu stad och kommun, Dalarna

I samband med uppförandet av fyra bostadshus på fastigheterna Bonden 9, 10 och 11 i stadsdelen Elsborg, Falu stad och kommun, utförde Dalarnas museum en förundersökning i enlighet med länsstyrelsens beslut. Exploateringsområdet ligger inom raä 68, d.v.s. Faluns gamla stadsområde. Den totala exploateringsytan var 1670 kvm, av denna ingick ca 950 kvm i förundersökningsområdet. Sammanlagt undersöktes 10 % av ytan fördelat på 11 schakt. Den naturliga leran fanns mellan 0,6-0,9 m under dagens marknivå. Inom ytan påträffades flertalet påförda lager av grus, sand och/eller slagg. Därtill fanns flera kulturpåverkade lager innehållande keramik, tegel, kritpipor och textil. Delar av en broläggning tillhörande ett hus, ett möjligt lergolv samt en möjlig källargrop påträffades också inom ytan. Lämningarna bedömdes vara från nyare tid. Minst två äldre markhorisonter kunde också konstateras inom ytan. Kol från lergolvet och en dikesfyllning har daterats till1520-1640.

2004:1 Arkeologisk utredning, Murbo – Sörbo, längs väg 662 i Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Vägverket planerar att utföra dikningsåtgärder m.m. längs väg 662 mellan Murbo och Sörbo, Stora Tuna socken, Borlänge kommun. I samband med detta utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning. Den utfördes under hösten 2003.

Vägen löper i huvudsak genom odlingsmark belägen inom den sydvästra delen av Tunaslätten. Utredningssträckan var 7,5 km lång och utredningen utfördes i fyra steg innefattande arkivstudier, kartanalys, fördjupad fornminnesinventering samt provgropsgrävning. Elva enheter ur den geometriska jordeboken från 1644 analyserades. Den visade bl.a. att många av byarna var ensamgårdar på 1600-talet. Åkrarna brukades främst i lindbruk och marken låg jämförelsevis sällan i ägoblandning. Några av gårdarnas hade del i bergsbruket och det kan ha samband med t.ex. hyttan i Gallsbo, raä 244. Den aktuella vägsträckan gick längs i stort sätt samma sträckning på 1600-talet som nu och kan troligen ledas ytterligare århundraden tillbaka i tiden. Längs vägen finns två idag övergivna gårdslägen samt några ännu bebyggda. Vid inventeringen påträffades en hålväg/färdväg, samt två husgrunder. Då hittades också på några ställen enstaka slaggbitar och keramikskärvor i matjorden. Efter att ha studerat kartmaterial och resultaten från inventeringen beslutades att provgräva på tio platser. Undersökningsområdet var begränsat till 3-4 m utanför vägens släntkrön.

Sammanlagt grävdes 57 schakt, mellan 1,5 och 3 m långa. Provgrävningen visade att järnframställningsplatsen raä 232 inte nådde fram till vägen och därför inte heller kommer att beröras. Det fanns inte heller några spår av gruvan raä 576 i vägområdet, medan hyttplatsen raä 244 var mer svårbedömd. I Hemberget fanns möjliga spår av bosättning i form av en mycket humös och kulturpåverkad matjord och vi vet att gården legat där sedan åtminstone 1600-talet. Det finns eventuella planer på att räta den skarpa kurva som går genom byn. Beroende på hur denna kurva rätas kan vidare arkeologiska undersökningar vara nödvändiga i området. I övrigt förespråkas inga ytterligare arkeologiska insatser inför detta arbetsföretag.

2004:2 Arkeologisk undersökning, Gylle Skolgata, Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

När Borlänge kommun 1996 schaktade för att förbättra beläggningen i Gylle Skolgata framkom kol och slagg under befintlig vägbana. Dalarnas museum undersökte de återstående lämningarna. Vi fann rester av en ursprungligen kvadratisk kolningsgrop, en diffusare kolningsgrop och en blästerugn. Den senare i form av en flack grop med rikligt med ugnsväggsbitar. Ugnen och kolningsgropen har daterats till yngre järnålder.

2004:3 Arkeologisk utredning, Gråda Kanal, Gagnefs socken och kommun, Dalarna

Med anledning av planerad byggnation av kanal m.m. på näset öster om Gråda kraftverk utfördes en arkeologisk utredning i juni 2004. Utredningsområdet omfattade en ca 350×100 meter bred sänka från Österdalälven i norr till sjön Flogen i söder. Sänkan utgör en äldre forsnacke med sten och block samt enstaka synliga bergklackar. I sänkans sidor och i södra delen ner mot Flogen finns sand. Österdaläven tog ett mer västligt lopp någon gång före 1600, enligt tradition av misstag då morakarlar grävde en kanal för att underlätta båttransporter. Mitt i sänkan löper nu spåren av ett kanalprojekt från 1824-1850 som aldrig färdigställdes, raä 235:1.

Utredningen gjordes i två steg: en genomgång av äldre lantmäteriakter och en fornminnesinventering. Under nyare tid, före kanalbygget, har sänkan utgjort utmark med en grävd ränna för ett sågverk. På höjdplatån öster om sänkan fanns sedan gammalt odlingsmark, i väster bröts åkrar under 1800-talet. Under och efter kanalprojektet användes delar av kanalen av sågverk, tullkvarn och vadmalsstamp. Inom utredningsområdet finns sedan tidigare kända kanaler, husgrunder samt vägar från nyare tid. Några ytterligare kvarn- eller såghusgrunder påträffades inte vid utredningen. Strax utanför utredningsområdet, på de högläntare sidorna, finns sedan tidigare en känd järnframställningsplats i söder samt två stenåldersboplatser i norr. Vid utredningen påträffades några ytterligare stenålderslämningar, i form av avslag och skärvsten, omedelbart utanför området i norr. Då påträffades också en trolig brunn och husgrund strax väster om området.

Det nu aktuella utredningsområdet verkar innehålla småindustriella lämningar från nyare tid, främst från 1800-talets mitt. Strax utanför området, på platåerna ovanför den gamla älvforsen, finns lämningar från äldre perioder. Museet anser att man borde detaljkartera och dokumentera de småindustriella lämningarna innan de tas bort. Om ytor i höjdlägen strax utanför det nu aktuella området ska exploateras bör de arkeologiskt förundersökas.

2004:4 Kulturhistorisk utredning kring Gruvsjön och Ryllshyttan i Garpenbergs socken och Hedemora kommun, Dalarna

På uppdrag av Boliden Mineral AB utförde Dalarnas museum en kulturhistorisk utredning i Garpenberg under augusti-oktober 2004. Orsaken var att gruvföretaget planerar att utvidga sina sandmagasin och att säkra Finnhytte-Dammsjöns avrinning i händelse av ett extremt stort vattenflöde. En föreslagen lösning är att gräva en kanal öster om Gruvsjön. Därtill planeras en ny transportväg öster om Finnhytte-Dammsjön upp till Garpenberg Norra.

Utredningsområdet var sammanlagt ca 9 km2 stort, uppdelat på två delområden. Det ena delområdet är det nuvarande Ryllshyttemagasinets omgivningar i Ryllshyttan, det andra omfattade Gruvsjön och norrut upp till östra och norra sidan av Finnhytte-Dammsjön.

Utredningens syfte har varit att klargöra förekomsten av fornlämningar och andra kulturlämningar inom det aktuella utredningsområdet samt att identifiera värdefulla kulturmiljöer. Utifrån resultaten skulle en bedömning göras av vad de föreslagna exploateringarna får för konsekvenser för kulturmiljön.

Utredningen har bestått av analyser av historiska kartor och en inventering efter fornlämningar. Kartanalysen har syftat till att klargöra områdets markanvändning och fysiska struktur under de senare århundradena, från början av 1700-talet fram till slutet av 1800-talet. Kartstudierna har innefattat framställning av historiska kartöverlägg, vilket inneburit att historiska kartor har excerperats och rektifierats digitalt mot fastighetskartan. Kartanalysen användes sedan vid fornminnesinventeringen.

Vid fornminnesinventeringen dokumenterades 126 lokaler med ca 250 lämningar inom utredningsområdet, varav 44 av dem var registrerade sedan tidigare i Fornminnesregistret. 42 av lokalerna återfanns runt Ryllshyttemagasinet och 84 stycken runt Gruvsjön och Finnhytte-Dammsjön. Den dominerande typen av lämningar var äldre, övergiven odlingsmark, s.k. fossil åker. Vanliga är också bebyggelselämningar i form av grunder efter gårdar, torp och annan bebyggelse, liksom vägar. Speciellt för bergslagsbygden är alla industriella lämningar efter gruvor, hyttor, hammare, dammar, vattenrännor, järnvägar, hamnanläggningar, lastageplatser etc. Det stora och riktigt gamla gruvfältet, Garpenbergs odalfält, ligger utanför utredningsområdet, men Ryllshyttefältet, dvs. Kompanigruvan, med sina sulfidmalmer ligger inom, liksom en mängd mindre gruvförsök, varav de flesta snarast ska karaktäriseras som skärpningar. Garpenbergs bruk har dominerat den industriella utvecklingen från 1550-talet fram till början av 1900-talet, vilket tydligt framgår av koncentrationen av lämningar och var kommunikationslämningarna finns i landskapet. Intressanta är också de övriga fyra kopparhyttorna, vilka bär spår av den äldre bergsmannaorganisation som fanns fram till 1630-talets slut. Två av hyttbackarna, de öster om Finnhytte-Dammsjön, är mycket välbevarade. En mycket speciell och närmast unik lämningstyp är fyra lokaler med vask- och bokverk. En sedan 1600-talet mekaniserad form av krossning och utsortering av kopparmalmer.

Samtliga påträffade lämningar är från historisk tid, dvs. från medeltid (1050-1530), men främst från nyare tid. Även om bergsbruket i Garpenberg sannolikt inleddes mot slutet av järnåldern är Garpenberg i huvudsak ett medeltida kolonisationsområde, där de senast århundradenas industriverksamhet, gårdar och odlingar kraftigt dominerar bilden. De lämningar inom utredningsområdet som har en medeltida historia är de fem hyttområdena, Sjö- och Kompanigruvan och bebyggelseenheterna Ryllshyttan, Herrgården, Hässhyttan med centrala odlingsmarker.

Inom utredningsområdet avgränsades 16 kulturhistoriskt speciellt värdefulla miljöer. De grupperades i två nivåer. De bedömningskriterier som låg till grund för klassningen var: de enskilda lämningarnas bevarandegrad, hur representativa de är för Garpenbergs historia, hur unika de är i jämförelse med lämningar i andra bergslagsområden samt den sammantagna miljöns kulturhistoriska upplevelsevärde.

Dalarnas museum anser inte att de nuvarande planerna på en utvidgning av Ryllshyttemagasinet påtagligt kommer att skada omgivande kulturmiljöer mer än vad som tidigare skett, däremot enskilda fornlämningar. Den stora förändringen gäller landskapsbilden, som än mer kommer att domineras av slamdammen. Gruvsjön kan komma att påverkas på ett för kulturmiljön negativt sätt om ett undervattensmagasin anläggs, men det är nu svårt att bedöma vilka och hur stora konsekvenserna skulle bli.

En ny, bred och djup kanal från Finnhytte-Dammsjön i norr, längs med Gruvsjöns östra sida, ned till Herrgårdsdammen i söder kommer att innebära storat negativa konsekvenser för en av Garpenbergs mest betydelsefulla kulturmiljöer kring herrgården. Den planerade nya transportvägen öster om Finnhytte-Dammsjön genom ett hyttområde och ett odlingsområde är olyckligt ur kulturmiljösynpunkt.

2004:5 Landskapets kulturvärden kring Falun – Borlänge. Kulturhistorisk utredning inför planerad ny sträckning av Bergslagsbanan

Dalarnas museum har på uppdrag av Banverket gjort en överiktlig kulturhistorisk utredning över ett större landskapsområde som kan komma att beröras av en ny järnvägsdragning mellan Falun och Borlänge. Banverket hade tagit fram fyra alternativa sträckningar. Arbetet har bestått av en översiktlig inventering av fornlämnings- och bebyggelsemiljöer samt en analys av det historiska kartmaterialet. Den fokuserar på de historiska sammanhangen som är synliga i dagens landskap.

Bergsmanslandskapet kring Falun är småskaligt, så när en linjedragning passera det öppna landskapet blir påverkan ofta påtaglig. Vid en liten enhet som Källviken blir påverkan mer påtagligt än i ett större område som Liljans dalgång. I många fall är det bättre ur historisk synpunkt att en linjedragning följer historiska strukturer och inte bryter dem.

Vi har kommit fram till att några kulturhistoriska miljöer med mycket stora värden skulle komma att påverkas påtagligt om en järnväg drogs fram. Det är miljön i Källviken (främst den nya sträckning), hyttområdet vid Norsbobäcken samt landskapet mellan Vassbo och Björsbo. Källviken påverkas därför att den föreslagna sträckningen för UA3 och UA4 skulle hamna mycket nära bergsmansgården. I Norsbo är de sällsynta välbevarade hyttplatserna ytterst viktiga för förståelsen av bergsmanslandskapet.

Området kring Vassbo–Björsbo innehåller många välbevarade äldre strukturer som utsatts för mycket lite modern påverkan. Dessa områden har stora upplevelse- och pedagogiska värden.
Ornäs med Faxens dalgång är också en upplevelsevärd miljö, men redan avskuren av befintlig järnväg och riksvägen. Om järnvägen flyttades till Vassbo skulle sambanden i landskapet i alla fall inte kunna uppfattas fullt ut så länge riksvägen är kvar där. Att göra en liten förbättring i Ornäs på bekostnad av landskapet kring Vassbo–Björsbo ser vi inte som en rimlig lösning.
Området Hinsnoret – Liljesund är en idyll trots att järnvägen idag är högst påtaglig. Det finns redan idag dubbelspår på Hinsnorssidan, då där legat en station. Några större förändringar skall inte ske där, däremot kommer miljön i Liljesund att påverkas. Järnvägen både syns och hörs vida omkring, att flytta sträckningen skulle ur det perspektivet vara positivt.

Utifrån de föreslagna dragningarna bedömer vi att UA1 medför minst påverkan på landskapet. Det är kanske inte så konstigt då den innebär minst förändringar. Den är bättre än UA2, vilken kommer att påverka Liljesund betydligt mer. UA3 och UA4 är till stora delar nya sträckningar som påverkar Källviken och Norsbobäcken mycket negativt. Om de frågorna går att lösa är UA3 det bästa alternativet. Det skulle innebära att riksväg och järnväg till stora delar få samma sträckning i ett redan påverkat landskap, förutsatt att det går att hitta en smidig lösning för anslutningen i Ornäs. Vi anser således att UA1 är det bästa alternativet och UA4 det sämsta. Att definitivt rangordna UA2 och UA3 finner vi svårt, då utfallet är beroende av hur detaljerna går att lösa.

2004:6 Arkeologisk förundersökning, Tunsta, raä 121 i Åls socken, Leksands kommun, Dalarna

Det finns planer på att bebygga en gammal åker vid Österdalälven strax söder om Tunstabron i Insjön. Där finns en sedan tidigare känd slaggförekomst. Dalarnas museum fick därför i uppgift att göra en arkeologisk förundersökning.

Inom begränsningen för järnframställningsplatsen påträffades såväl resterna av ett slaggvarp, troligen från yngre järnåldern, som lämningar efter senare smidesverksamhet. Järnframställningsplatsen låg inom det planerade parkmarksområdet och ska därför inte bebyggas.

I områdets norra del påträffades boplatslämningar med såväl syllsten som stolphål och härdar. Syllstenarna hör troligen ihop med bebyggelse från nyare tid medan stolphålen och härdarna hade förhistorisk karaktär. Ett av de förmodade stolphålen har daterats till bronsåldern. En liten nedgrävning med brända ben daterades till vendeltid och en härd till tidig vikingatid.

2004:7 Arkeologisk schaktövervakning, Landa, bytomt raä 189 i Stora Skedvi socken, Säters kommun, Dalarna

I samband med att Gatukontoret i Säters kommun schaktade för en ny vattenledning genom Landa by i Stora Skedvi socken, utförde Dalarnas museum en schaktövervakning. Ledningssträckningen berörde Landas gamla bytomt, raä 189. Schaktet var mellan 0,7-1,1 m brett och 1,8 m djupt och drogs såväl längs en väg som över tomter. Den arkeologiskt besiktade schaktlängden uppgick till 148 m. Den naturliga marken bestod av mo/mjäla. I schaktet framkom tre stora nedgrävningar med okänd funktion, två källare samt sju stolphål. De framkomna lämningarna dokumenterades och fotograferades. Av stolphålsfyllningarna att döma kan stolphålen vara av varierande ålder, några var förhistoriska. Två av stolphålen har daterats till folkvandringstig/vendeltid. och en stor nedgrävning till högmedeltid. Källarnas ålder är svårbestämbar då inget daterande hittades i dem. Vi antar att det finns många fler stolphål och annat kvar under marken. Det bör ha legat en förhistorisk gård här, eller kanske en hel by, vem vet?

2003:1 Arkeologisk schaktningsövervakning, Lönnemossa, hyttområde raä 107 i Vika socken, Falu kommun, Dalarna

Med anledning av en ledningsdragning genom ett hyttområde med medeltida ursprung, genomförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av en schaktningsövervakning på fastigheten Lönnemossa 1:24. Förundersökningen genomfördes i juni 2001.

Syftet med undersökningen var att närmare klargöra fornlämningsförhållandena inom exploateringsområdet, samt att bilda underlag för en eventuell huvudundersökning. Den del av schaktet som var aktuell för undersökningen var beläget i starkt sluttande terräng, och endast den södra halvan berörde fornlämningen. En relativt okomplicerad lagerföljd åskådliggjordes, i huvudsak karaktäriserad av ett 0,10-0,30 m tjockt slagglager som överlagrade den naturliga moränen bestående av grus, sand och silt.

I schaktet framkom fyra anläggningar, där lagerföljden uppvisade en mer komplex bild, med olika typer av sandlager i skiftande färg, från svavelgult till ockrarött, och mer eller mindre omfattande kollager. Dessa anläggningar tolkades som lämningar efter rostanläggningar, alternativt avfallslager från rostar eller ugnar. Samtliga anläggningar syntes som tydligt avgränsade lager i schaktväggen. Utbredningen av A1 och A2 kunde dock inte närmare fastställas då de skadats i samband med tidigare schaktningsarbeten. Av de båda anläggningarna bedömdes A1 vara äldst, då den i nordöst överlagrades av lager som i sin tur underlagrade A2. Ett kollager i A2 har 14C-daterats. Resultatet pekar mot att anläggningen troligen är från 1700-talet.

Tjockare slagglager längst i sydväst kunde kopplas till de fyllnadsmassor som påförts och den avsläntning som skett i samband med anläggandet av på- och avfarter till Hedemoravägen (länsväg 266). Spridd förekomst av tegel noterades i övrigt i den sydvästra delen av schaktet, som längs en kortare sträcka bildade ett kompakt lager. Efter avslutad undersökning ansåg inte Dalarnas museum att ytterligare arkeologiska insatser var motiverade i samband med den aktuella schaktningen.

2003:2 Arkeologisk schaktövervakning, Kyrkudden, vid iordningställande av promenadväg i anslutning till raä 47, 48 och 906 i Leksands socken och kommun, Dalarna

En ny promenadväg ska anläggas längs stranden vid Kyrkudden, Leksands socken och kommun. I samband med markarbeten inför byggandet av promenadvägen utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning under början av april 2003. Uppdragsgivare var Leksands vatten AB.

Syftet med schaktövervakningen var att närmare klargöra fornlämningsförhållandena på platsen. Inom exploateringsområdet fanns tre kända fornlämningar sedan tidigare, raä 47, 48 och 906 vilka motsvarar en trolig husgrund, en smideslämning med slaggförekomst respektive plats med bebyggelselämningar och slaggförekomst.

Exploateringsytan delades upp på två områden. Vid område 1, nära Prostgårdsbryggan, undersöktes en 52 m lång sträcka väster om den befintliga gång-/cykelvägen. Bredden hölls kring 4 m och djupet varierade mellan 0,25­0,6 m. Grässvålen och matjordslagret var kring 0,1­0,25 m tjockt. Därunder fanns ljus brunbeige sand. Schaktet grävdes inte ner i naturlig mark. I schaktet påträffades tre husgrunder. Husgrundernas läge stämmer relativt väl överens med storskifteskartan över området där sex mindre hus finns utritade nere vid älvstranden. Med tanke på husgrundernas utseende och innehåll har bedömningen gjorts att husen inte är äldre än 1650-tal. Efter diskussion med exploatören flyttades själva vägbanan någon meter mot söder, varför två av husgrunderna finns bevarade i slänten omedelbart norr om promenadvägen. Område 2 var beläget kring en stor ravin ca 220 m norr om Hildasholm. Där iakttogs en slaggkoncentration, spår av äldre matjordslager samt en gammal markhorisont.

Dalarnas museum anser inte att vidare arkeologiska åtgärder för detta arbetsföretag är motiverade. Däremot bör man även i framtiden vidta stor försiktighet vid schaktningsarbeten i området kring Prostgårdsbryggan då flera husgrunder ligger kvar under marken omedelbart norr om den aktuella promenadvägen. Schaktet var heller inte grävt ner i naturlig mark varför ytterligare lämningar fortfarande kan finnas under det aktuella schaktdjupet.

2003:3 Arkeologisk schaktövervakning, Västra Korsgården och Korsarvet, vid VA-schaktning i St Kopparbergs socken, Falu kommun, Dalarna

Med anledning av markarbete för nedläggning av VA-ledning i Korsgården och Korsarvet, Stora Kopparbergs socken, Falu kommun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning under sommaren och hösten 2002. Uppdragsgivare var VA-verket, Falu kommun.

Inom exploateringsområdet finns talrika lämningar av äldre odlig och bebyggelse med ursprung i sen vikingatid och tidig medeltid. En schaktövervakning på platsen kan bidra till ökad kunskap om kolonisationen och brukandet av det aktuella området i äldre tid.

Den arkeologiskt besiktade schaktlängden uppgick sammanlagt till ca 2125 m och den totala schaktlängden var kring 2505 m. I allmänhet hölls schaktbredden till 1,2 m. Schaktdjupet varierade mellan 0,1 ­ 1,5 m och berget gick i dagen på ett flertal ställen. Den opåverkade moränen fanns mellan 0,1 ­ 0,6 m under dagens marknivå. Troliga bebyggelselämningar från tiden efter 1650 hittades vid korsningen Labbarvsvägen ­ Lomstigen i form av en möjlig källargrop fylld med ”skräp” som tegel, keramik, sten m.m. Invid denna nedgrävning hittades även en möjlig härd alternativt kokgrop som 14C-daterats till tiden kring 600 f.Kr, d.v.s. yngre bronsålder.

Utifrån undersökningens resultat beslöts inga vidare arkeologiska insatser för detta arbetsföretag. Dalarnas museum rekommenderar däremot att stor försiktighet bör vidtas även vid framtida exploateringsarbeten i området, framförallt vid ytan kring korsningen Labbarvsvägen ­ Lomstigen.

2003:4 Arkeologisk utredning, Yttre Hönsarvet, Borlänge stad och kommun, Dalarna

Inför planerad bostadshusbebyggelse inom ett 36 000 kvm stort område i Hönsarvet, Borlänge stad och kommun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning under juli 2003. Uppdragsgivare var HSB Dalarna. I utredningen ingick arkivstudier, kartanalys och provgropsgrävning. Enligt kartor från 1640-talet låg Nedre Hönsarvets gamla bytomt precis nordväst om det aktuella exploateringsområdet. Den aktuella ytan användes då, liksom idag, till åkermark och var en del i det ena av byns två åkergärden.

Sammanlagt grävdes 138 provgropar jämnt spridda över ytan. Djupet varierade mellan 0,25-0,9 m och den naturliga marken bestod i huvudsak av sand, i nordväst fanns mjäla. Många av schakten saknade lämningar. I områdets sydöstra del påträffades emellertid en härdbotten med okänd datering; och inom ett mindre område i nordväst iakttogs äldre odlingshorisonter i majorden i ett flertal schakt. I områdets västra del påträffades dikesliknande lämningar fyllda med humös sand, en mindre mängd kol samt enstaka brända ben. De kan förmodigen tolkas som rester av gravar. Dalarnas museum rekommenderar att vidare arkeologiska åtgärder vidtas i den västra delen av exploateringsområdet, där misstanke om gravkonstruktioner finns. Detta för att närmare klargöra fornlämningsförhållandena på platsen.

2003:5 Arkeologisk förundersökning, Kvarnsveden, Borlänge stad och kommun, Dalarna

Kvarnsvedens pappersbruk avser att uppföra en ny pappersmaskin. Det kommer att innebära personalparkeringen behöver flyttas till en 4 hektar stor yta söder om industriområdet, där bl.a. Nordanbäcks bytomt legat. En arkeologisk förundersökning utfördes på den nordvästra delen av den planerade parkeringsytan i maj 2003. Den östra delen förundersöktes redan 1991. Då upptäcktes spår efter bosättning, kolning och troliga gravar som daterats till yngre vikingatid och medeltid.

Den nu aktuella förundersökningen bestod av en analys av historiska kartor samt sökchaktsgrävning. Kartanalysen visade att undersökningsområdet, åtminstone sedan mitten av 1600-talet, utgjorde en central del av Nordanbäcks åkergärden strax väster om gårdarna. Rakt genom förundersökningsområdet löpte en hägnad väg/fägata i öst-västlig riktning, nuvarande Gamla Fabriksvägen. I de 58 sökschakten framkom talrika lämningar efter 1900-talsbebyggelse, främst f.d. småindustrier. Därutöver framkom ett dikessystem i främst öst-västlig riktning, men även nord-sydlig. Av dikesfyllningen att döma har de varit i bruk under 1800- och 1900-talet, möjligen även dessförinnan. Några medeltida eller förhistoriska lämningar kunde dock inte upptäckas. På grundval av resultatet är inga vidare arkeologiska åtgärder motiverade inom förundersökningsområdet.

2003:6 Arkeologisk schaktövervakning i Trotzgatan, Falu stad och kommun, Dalarna

I samband med schaktningsarbeten för VA-ledning längs Trotzgatan (Svärdsjögatan-Nybrogatan) i Falun, har Dalarnas museum 2001 utfört en arkeologisk förundersökning i form av en schaktövervakning. Syftet var att fastställa om och i vilken omfattning arbetsföretaget berörde fornlämning 68, Falu gamla stadskärna.

Trotzgatan följer Trumbäckens tidigare lopp, vilken under 1700-talet utgjorde östra gränsen för Faluns stadsbebyggelse. I det drygt 200 m långa schaktet påträffades bl.a. en broläggning av liggande rundtimmer, som delvis överlagrade en dikesliknande fördjupning. I den nordligaste delen fanns en murad avloppskulvert i slaggsten. Kulverten är förmodligen ett minne från förra sekelskiftet, då Trumbäcken användes som avloppsdike. Längs en huvuddel av schaktets sträckning syntes vidare ett svämlager mot botten av schaktet. Det har troligen sitt ursprung i Trumbäckens bottenlager. Därtill påträffades högre upp i lagerföljden äldre gatunivåer i form av tunna slagglager som överlagrade ett mer eller mindre kompakt utfyllnadslager av slagg.

2003:7 Arkeologisk förundersökning Smedsbo-Stråtenbo. Planerad gång- och cykelväg längs väg 293 i Aspeboda socken, Falu kommun, Dalarna

Inför en planerad gång- och cykelväg längs väg 293 mellan Smedsbo och Stråtenbo i Aspeboda socken utförde Dalarnas museum en förundersökning av fem objekt. De valdes ut utifrån resultaten av en tidigare utförd arkeologisk utredning. Av de fem objekten var tre odlingsrösen med en brukningsväg i Smedsbo, en terrasserad odlingsyta och ett hyttområde (raä 25) i Stråtenbo. Syftet var att undersöka lämningarnas ålder, den äldre markanvändningen samt om vidare undersökningar var motiverade. Förundersökningen bestod av sökschaktsgrävning. Den terrasserade odlingsytan i Stråtenbo anlades under senmedeltid i kanten av en myr. I närområdet odlades då främst korn på gödslade åkrar, men det förekom även vete/havre. Landskapet var relativt öppet och trädvegetationen dominerades av tall och björk. Under senmedeltid-början av nyare tid torrlades myren och började nyttjas som ängsmark. Myren var en del av Aspåns äldre sträckning, men Aspåns vatten leddes därefter längre norrut för att bättre förse kopparhyttorna med vattenkraft. I södra delen av Stråtenbos hyttområde togs sökschakt upp genom ett större slaggvarp. Varpet började deponeras på platsen under senmedeltid-början av nyare tid. I botten av varpen påträffades lämningar efter en rost från samma tid. Inga ytterligare undersökningar föreslogs inför anläggandet av den aktuella gång- och cykelvägen. Inga fynd tillvaratogs.

2003:8 Arkeologisk utredning Mjälga. Planerad handelsanläggning i Borlänge stad och kommun, Dalarna

En arkeologisk utredning har utförts i Mjälga i Borlänge på uppdrag av J &W Samhällsbyggnad inför planerad exploatering för handelsanläggning år 2002. Syftet var att klarlägga om fornlämningar berördes. Undersökningen utfördes genom arkivstudier, kartanalys samt provgropsgrävning. Utredningsområdet har utgjort en central del av Mjälgas inägomarker omedelbart väster om bytomten (raä 187). På 1600-talet brukat marken som både åker och äng, senare som enbart åker. Det äldsta kända skriftliga belägget för Mjälga by är från 1325. Under 1500-talet nämns tre bönder i Mjälga som skatteskyldiga. 62 sökschakt grävdes fördelade över området. Schaktbeskrivningar upprättades och anläggningar dokumenterades i plan. Till större delen framkom lämningar och fynd som kan härledas till nittonhundratalet och den yngre bebyggelse som har stått här. I den nordöstra kanten av området framkom en del lämningar av äldre karaktär som troligen ligger i anslutning till bytomten närmare älven. På grundval av resultatet är inga vidare arkeologiska åtgärder motiverade inom utredningsområdet. Inga fynd tillvaratogs.

2003:9 Arkeologisk schaktövervakning i Nedre Gärdsjö av vatten- och avloppsdragning, Rättviks socken och kommun, Dalarna

Med anledning av utbyggnad av vatten- och avloppsnätet genom Nedre Gärdsjö och fram till Ingels, Rättvik socken och kommun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning under hösten 2003. Övervakningen inriktades på att finna äldre bebyggelselämningar inom området för det tidiga 1800-talets täta radby. Sammanlagt undersöktes en sträcka på 603 m. Schaktbredden låg i huvudsak på 1,6 m. Schaktdjupet varierade mellan 0,2 och 0,65 m. Matjordslagret var i regel 0,2-0,3 m tjockt. Den opåverkade marken bestod bitvis av sand och bitvis av stenig morän. På ett par ställen fanns den steniga åsen direkt under matjorden. Det framkom en hel del bebyggelselämningar och kulturlager i schakten. Däremot verkar inga undersökta lämningar vara av någon anmärkningsvärt hög ålder. Innehållet i kulturlagren pekar snarare mot dateringar kring 1800-/1900-tal, möjligen med enstaka nedslag i 1600- och 1700-tal. Reduktionsslagg av förhistorisk typ som hittades i ett av schakten i södra delen av byn pekar tillsammans med ett tidigare fynd av en pilspets från yngre järnåldern mot en kontinuerlig bosättning långt tillbaka. De förhistoriska och medeltida gårdarna låg möjligen på åkerplatån ovanför den nuvarande bykärnan. Dalarnas museum förordar därför inga ytterligare arkeologiska insatser för detta arbetsföretag. Inga fynd omhändertogs.

2003:10 Arkeologisk utredning vid Ornäs skola, Dalsjö, Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Inför planerad utbyggnad av Ornäs skola i Dalsjö, Stora Tuna socken, Borlänge kommun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning. Trakten kring Borlänge med Tunaslätten och Ornäs-Torsång utgör ett centralt förhistoriskt och medeltida bosättningsområde med riklig förekomst av fornlämningar. Det planerade exploateringsområdet berör ett område som bedömdes kunna innehålla fornlämningar utöver de i omgivningen redan kända och registrerade.

Utredningen innefattade arkivstudier, kartanalys och sökschaktsgrävning. Analysen av kartor från 1600-talet och framåt visade att exploateringsytan låg i ett gränsområde mellan flera byar och att vägnätet genom området är ålderdomligt. Under äldre tid nyttjades marken som äng, men odlades upp under senare århundraden.

Sammanlagt grävdes 210 sökschakt jämnt fördelade över exploateringsytan, bortsett från en mindre yta i östra delen som används som hästhage. Den ligger strax söder om platsen för ett fynd av en trindyxa (raä 294). Matjorden var mellan 0,2-0,5 m tjock och den naturliga marken därunder bestod av mjäla. Inga lämningar med äldre datering hittades i provgroparna. Dalarnas museum förordar inga ytterligare arkeologiska insatser för detta arbetsföretag. Den mindre ytan i öster, som ej sökschaktsgrävdes, bör dock bevakas i framtiden.

2003:11 Arkeologisk schaktövervakning, Stråtenbo, hyttområde raä 25 i Aspeboda socken, Falu kommun, Dalarna

Med anledning av markarbete för nedläggning av elkabel längs med delar av väg 909 mot Kavelmora i Stråtenbo, Aspeboda socken, utförde Dalarnas Museum en arkeologisk schaktövervakning under september 2002. Det aktuella arbetsområdet ligger ca en mil väster om Falun inom hyttområde, raä 25. Idag vittnar ett stort, men ändå delvis bortschaktat, slaggvarpsområde om den verksamhet som en gång bedrivits på platsen. Historiska källor berättar att det i Stråtenbo år 1640 fanns tolv bergmansgårdar samt två hyttor med vardera en ugn och sju rosthus. I början av 1700-talet var antalet hyttor utökat till tre. De exakta lägena för dessa hyttor är för oss i dag ännu okända. I det aktuella ledningsschaktet påträffades sju lämningar av rostar, främst kallrostar. De äldsta har daterats till högmedeltid.

2003:12 Arkeologisk förundersökning, Herrhyttan 3, raä 65 och 68 i Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av nybyggnad av ett bostadshus i kvarteret Herrhyttan 3 i Falu stad, utförde Dalarnas museum en förundersökning. Den utfördes i början av april 2003. Den aktuella tomten ligger inom Östanfors hyttområde (raä 65) och Faluns gamla stadsområde (raä 68). Två schakt grävdes inom området för det planerade bostadshuset. De påförda slagglagren var ca 2,0 m tjocka och i stort sett homogena. Den naturliga leran fanns ca 2,55 – 2,6 m under dagens markyta. Mellan slaggen och den orörda leran fanns flera påförda och kulturpåverkade lager innehållande grus, sand och framför allt trärester som pinnar, kvistar, spån och näver. En datering av dessa lager tyder på att slaggutfyllnaden har gjorts på 1700-talet.

2002:1 Arkeologisk efterundersökning. Tidigmedeltida odling vid Bysjön. raä 372, Bysjön, Västberg 10:30, Rättviks socken och kommun, Dalarna

Ett område med 17 tätt liggande rösen hade nyupptäckts i skogsmark. Upptäckten väckte uppmärksamhet bland lokalbefolkningen och även media skrev om dem. Osäkerhet rådde både bland fackfolk och lokalbefolkning om vad rösena stod för. Med anledning av detta gjordes en begränsad undersökning för att klargöra funktion och datering. Undersökningen urfördes delvis som en publik visning på arkeologidagen 2001.

Rösena och en stenvall var rester efter en tidigmedeltida odling på ett område som tidigare varit utmark. I området fanns även diken, åkerytor och en stenmur som har tillkommit vid en nyodling som förmodligen har skett vid slutet av 1800-talet/ början av 1900-talet.

2002:2 Arkeologisk utredning, Prästhyttan, hyttområde raä 170 i Hedemora socken och kommun, Dalarna

En arkeologisk utredning har gjorts i Prästhyttan med anledning av att en lantmäteriförättning för ny bro med tillhörande tillfartsvägar skall göras då Stora Enso planerar att förbättra vägen. Vägdragningen passerar ett hyttområde registrerat som fornlämning nr 170 i riksantikvarieämbetets fornminnesregister för Hedemora socken. Länsstyrelsen har beslutat om en utredning gällande en ny bro norr om den befintliga och anslutande vägsträckningar. Den har bestått av provgropsgrävning och arkivstudier och utförts av Dalarnas museum under november 2001.

En hytta finns belagd sedan 1400-talet, men lades troligen ner redan i slutet av 1500-talet. En hammare var sedan i bruk under 1600-talet. Den brann ner och en ny anlades först någon gång efter 1750 och kan sedan ha varit i bruk drygt hundra år. Hammaren och troligen även hyttan har legat väster om ån mellan fördämningsvallen och vägen, medan herrgården har legat på höjden i sydväst. Det finns detaljerade kartor över området först från 1800-talet. De visar viss bebyggelse i det aktuella vägområdet och den har främst haft knytning till smidesverksamheten. Vid provschaktningen fann vi inga spår av byggnader som med säkerhet kunde sägas vara äldre än 1800-talet. Vägen kommer dock att passera över resterna av en arbetarbostad och en järnbod uppförda omkring 1840.

2002:3 Arkeologisk utredning, Tunsta-Holen, för trafikplats och industrimark i Åls socken, Leksands kommun, Dalarna

I samband med planerna på en ny trafikplats i anslutning till riksväg 70 i Insjön har Dalarnas museum gjort en arkeologisk utredning. Området innefattade också utbyggnadsplaner för Tomoku Hus och Bergkvists såg och kopplas till detaljplanearbetet som görs över området. De delar av området som inte redan utgör industrimark eller bebyggelse brukas till del som åker, andra delar nyttjas som parkmark och området längst i söder som skogsmark.

Utredningen utfördes under våren 2002 och har innefattat arkivstudier, kartanalys, fördjupad fornminnesinventering och provgropsgrävning. Arkivstudierna har främst gällt Lantmäteriets arkiv, Dalarnas museums arkiv och Antikvariskt Topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. Kartanalysen har innefattat berörda delar av byarna Tunsta, Övre Heden, Holen och Sätra. Den bygger främst på storskifteskartor från 1810-talet, första gången området karterades mer noggrant. Större delen av området brukades då som åker, endast en mindre del i söder utgjorde skogsmark.

Utifrån kartanalysen kunde vi dra slutsatsen att det var i norra delen av området vi hade den längsta brukningskontinuiteten. Det stämmer också väl överens med den bild de sedan tidigare registrerade fornlämningarna ger. Kartorna indikerar att flera gravar antagligen var kvar vid storskiftet, att bebyggelsen flyttat under århundradena och att storskiftets bygränser helt bryter den gamla gärdesstrukturen. Den fördjupade fornminnesinventerineng koncentrerades till de öppna odlingsytorna, men även till park och skogsmark. 17 nya lämningar noterades. De flesta låg i området längs Timmervägen i anslutning till Tomoku Hus. Där framkom främst järnframställningsplatser, bo- och gårdsplatser. I skogsområdet i söder fanns sedan tidigare ett antal kolningsgropar registrerat. Några ytterligare lämningar kunde vi inte upptäcka där och vägen har planerats så att vi finner att inga gropar kommer att beröras.

Provgropar grävdes i de ytor som inte kunde inventeras, dvs. främst i gräsvall i anslutning till Timmervägen och Tomoku Hus. Sammanlagt grävdes 122 mindre gropar och i 17 av dem framkom spår av bebyggelse eller järnframställning. Sammantaget visar utredningen att det i området öster om Tomoku Hus, mellan sjöstranden och järnvägen finns ett komplext område med fornlämningar. Det fanns registrerade lämningar där redan tidigare men detta arbete har förstärkt bilden och visat att den är mer komplex. Det ger också en vink om vad som kan dölja sig, alternativt har funnits, på industritomterna, lämningar som schaktats bort utan ordentlig dokumentation. När det blir aktuellt med exploateringar i området är det viktigt att de föregås av arkeologiska undersökningar.

2001:1 Östra Tandö – Östra Ärnäs, kulturhistorisk utredning längs väg 297 i Lima socken

Dalarnas museum har utfört en kulturhistorisk utredning inför planerna på en ny sträckning för väg 297, delen Östra Tandö – Bu i Lima socken. Arbetet har gjorts på uppdrag av Vägverket Region Mitt. Utredningen skall ingå som en del i en vägutredning.

Utredningsområdet är 7 km långt och 1 km brett. Hela dalgången är av riksintresse för såväl natur- och kulturvård som friluftsliv. I södra delen finns dessutom ett riksintresse för kulturmiljövården ”Olsmyran”. Syftet med utredningen har varit att få fram ett underlagsmaterial för hur de olika alternativen påverkar kulturmiljön. Studien har främst berört fornlämningar och det äldre odlingslandskapet och den har bestått av arkivstudier och analys av äldre kartmaterial. Ett besök i området har också gjorts.

Förutom ett nollalternativ och en breddning av befintlig väg har Vägverket tagit fram tre andra alternativ. Vägalternativet längs den gamla järnvägsbanken har tidigare utrett och undersökts arkeologiskt och där har det framkommit en hel del ny kunskap om hur området brukats sedan förhistorisk tid.

I odlingsmarken återfinns främst lämningar som anknyter till bebyggelse och smide, dvs. spår av gårdstomter och smedjor men också några boplatser av stenålderstyp. Troligen är många av gårdstomterna och slagglämningarna medeltida, det verkar rimligt då mycke av slaggen har primärsmideskaraktär. Utifrån resultaten från utgrävningen av den medeltida gårdstomten i Risätra finns det anledning att anta att spår av förhistorisk bebyggelse kan finnas i anslutning till fler gårdstomter. Som en mediator mellan inägomark och utmark finns bäckarna med kvarnlämningar.

I skogsmarken dominerar lämningar efter fångstgropar och järnframställningsplatser. De ligger främst inom riksintresseområdet Olsmyran. Järnframställningsplatserna tillhör förmodligen två tidshorisonter, en vikingatida­tidigmedeltida och en senmedeltida som sträcker sig fram i 1700-talet. En del av fångstgroparna skall kopplas till järnframställningen, dvs de är i själva verket kolningsgropar från samma tid som de äldsta järnframställningsplatserna. Fångstgroparnas ålder kan däremot spänna från stenålder fram i modern tid. Då de ligger så nära bebyggelsen har det dock antagits vara från yngre järnålder eller medeltid.

Det historiska kulturlandskapet karaktäriserades av stora öppna åkerytor på sedimentjorden närmast älven. De begränsades av bäckar och den kan antas ha brukats under lång tid. Ängsmarken låg i huvudsak i det lägre området innanför. Öster därom, i skogskanten låg bebyggelsen. Den var inte koncentrerad i byklungor utan spridd längs kanten av dalgången, i de sydligaste byarna förekom även bebyggelse närmare älven. Öster om bebyggelsen vidtog myr- och skogsmark.

Åkrar och ängar närmast älven låg i ett gärde gemensamt för en stor del av dalgångens östra sida och det kan antas representera ett äldre inägomarksområde medan de särhägnade och dikade åkertegarna i östra delen troligen i huvudsak representerar en sen uppodling under främst 1800-tal. Bebyggelsen kan utifrån de arkeologiska resultaten antas ha legat närmare älven tidigare. Om inte hela, så kan delar av det stora inägomarksområdet antas ha varit i bruk sedan yngre järnålder.

Idag karaktäriseras landskapet av att många av strukturerna sedan mitten av 1800-talet är bevarade. En påtaglig förändring vid skiftet var att den tidigare slingrande landsvägen i stort fick den dragning den haft fram till idag. Odlingsmarken hålls till stora delar öppen än idag och bebyggelsen ligger fortfarande i skogskanten. En viss förtätning har skett, men annars är det främst i Bu och Ärnäs som strukturen förändrats genom tillkomsten av Limedsforsens stationssamhälle.

Vägalternativet längs banvallen kommer att bryta odlingslandskapets strukturer och skapa en barriär i odlingslandskapet. Vägen kommer också att dras igenom ett område som haft stor betydelse för bygden sedan förhistorisk tid. En breddning av befintlig väg kommer att få följdeffekter i form av att lokalgator och bullerskydd kommer att behöva byggas. Vilka konsekvenser det för med sig är svårt att överblicka. Utmarksalternativen kommer att skära igenom riksintresset men i en zon mellan bygden och komplexen med fångstgropar och järnframställningsplatser. Dessa sträckningar kan komma i konflikt med bäckar med kvarnlämningar och enstaka fångstgropar.

2001:2 Arkeologisk förundersökning, Stora Teknik, nybyggnation av forskningscenter, fornlämning 68 och 109 i Falu stad och kommun, Dalarna

En arkeologisk förundersökning utfördes i oktober 1988 med anledning av planerad nybyggnation av Forskningscenter för Stora Teknik. Tre provschakt, inom gränserna för den planerade huskroppen med källare, togs upp med grävmaskin. Då orörd mark låg 4-5,5 m ner i förhållande till den nuvarande marknivån uppstod en betydande nivåskillnad mellan schaktens öppningsmått och bottenmått.

Den mäktiga fyllningen bestod till övervägande del av slaggdeponier. Det framkom två sentida husgrunder 2,5-3 m ner och de hör sannolikt samman med den industriella verksamheten på platsen. Mot botten i de tre schakten låg finfördelade kolstybblager utan konstruktioner eller fynd. De låg på ett tunt slagglager, respektive direkt på ljus orörd lera. Sannolikt har det legat kolupplag på platsen hörande till någon kopparhytta vid Faluån. Kolprov togs från de undre kolstybblagren och har C14-daterats till 1500 – 1600-tal.

2001:3 Arkeologisk utredning, Torp, med anledning av planerad fritidsbebyggelse, Folkärna socken och Avesta kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad exploatering av tio tomter för fritidsbebyggelse vid Dalälven, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning inom fastigheten Torp 1:14. Utredningen omfattade arkivstudier, fördjupad fornminnesinventering och sökschaktsgrävning. Syftet med utredningen var att undersöka i vilken omfattning den planerade exploateringen berörde fasta fornlämningar.

Genom arkivstudierna erhölls en detaljerad bild av den historiska markanvändningen, som tillsammans med den fördjupade fornminnesinventeringen låg till grund för var sökschakten skulle placeras. Totalt utplacerades 46 mindre sökschakt, med en total längd av 152,5 m och en bredd av 1,5 m. Ett lösfynd av en kärna i dalaporfyr påträffades i direkt anslutning till en äldre väg, men i övrigt förekom inga indikationer på fasta fornlämningar. Uppdragsgivaren hade dock vid schaktning av den angränsande våtmarken påträffat tre spetsade trästörar, placerade i trekant; eventuellt en del av en fiske- eller brygganläggning. Inom utredningsområdet förekommer också flera lämningar efter senare agrar verksamhet, såsom åkerhak och en förmodad kreatursstig i den södra delen.

Utifrån utredningens resultat ansågs inga ytterligare arkeologiska insatser vara aktuella inför den planerade exploateringen av området.

2001:4 Arkeologisk schaktövervakning, Åsgatan, Kvarngatan och Utmelandsgränd, i samband med fjärrvärmeutbyggnad i Falu stad och kommun, Dalarna

På uppdrag av Falu Energi har Dalarnas museum utfört en arkeologisk schaktövervakning i samband med dragning av fjärrvärme i stadsdelen Östanfors. Vid undersökningen observerades ett sammanhängande kulturlager utefter Utmelandsgränd. Kulturlagret innehöll bl.a. kritpipsskaft och yngre rödgods som kunde dateras till 1600-tal. Därutöver iakttogs flera äldre gatunivåer, bestående av humös sand, under Gettorget. Åtminstone en av dessa nivåer verkade ansluta till kulturlagret längre österut. Följaktligen bör gatunivåerna vara från 1600-tal, möjligen även 1700-tal. Det konstaterades också att slaggen tunnades ut österut på åsen. I de schakt där sentida nedgrävningar ej har rört om de ursprungliga lagren låg slaggen direkt ovanpå naturlig morän. Inga fynd tillvaratogs.

2001:5 Arkeologisk förundersökning, Korsgården 6:1, inför nybyggnation inom raä 258:7, Stora Kopparbergs socken, Falu kommun, Dalarna

I samband med schaktning för bostadshus, garage och avloppsservice på Korsgården 6:1 raä 258:7 gjorde Dalarnas museum en schaktövervakning. För bostadshuset avbanades torven till ett djup av 0,15 – 0,25 m. Där återfanns en oregelbunden stenrad och en bräda. De torde ha att göra med en stenförstärkt gång respektive en spång mellan det befintliga huset och källaren i tomtens sydvästra hörn, en föregångare till 1900-talets grusgång. Det intilliggande kulturliknande lagret utgör troligen rester utav en tidigare markyta.

I området för garaget avbanades torven till ett djup utav 0,4 m. Där återfanns enbart tegelfnas och annat avfall i matjorden. Området har brukats som potatisland under hela 1900-talet, varför eventuella lager i det avbanade skiktet torde vara rejält omrörda.

I ledningsschaktets östra schaktvägg återfanns ett ca 4 m långt kulturlager. Det var troligen rester utav en husgrund. Kulturlagret daterades med hjälp av C14 metoden till medeltidens slut-början av nyare tid. Undersökningen visar att det är möjligt att den äldre gårdstomten skulle ha legat närmare vägen i öster än vad nuvarande avgränsning visar. Resultatet av schaktningsövervakningen pekar dock inte på att några ytterligare undersökningar av området skulle vara relevanta inför de aktuella byggnationerna. Inga fynd tillvaratogs.

2001:6 Arkeologisk förundersökning, Insjöns station, utbyggnad av containerterminal, raä 47, 48, 86, 8, 89 och 90 i Åls socken, Leksands kommun, Dalarna

Med anledning av att Bergkvist Insjön planerar att bygga en containerterminal och en anslutande väg utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Undersökningen utfördes i juni 2001 och berörde Insjöns gamla stationsområde och åkermark på fastighet 1:2 och 4:5. I samband med tidigare arbeten i området har det framkommit gravar, raä 48, och järnframställningsplatser, raä 88, 89 och 90. Förundersökningen föregicks av arkiv- och kartstudier, varvid man kunde konstatera att området huvudsakligen utgjort åkermark till och med järnvägsdragningen på 1880-talet. Därefter har området förändrats vid ett flertal tillfällen.

Syftet med förundersökningen var att klargöra om fornlämningar fanns bevarade och om dessa i så fall krävde en mer omfattande undersökning. Angående järnframställningsplatsen raä 88 i åkermarken skulle förundersökningen visa om det fanns lämningar knutna till denna i vägområdet.

Vid upptagning av provschakt i områdets västra del fanns det sparsamt med lämningar efter de vid inventeringen dokumenterade järnframställningsplatserna. Endast enstaka, spridd slagg påträffades. Förekomst av anläggningar, främst nedgrävningar, under ploglagret indikerade dock verksamhet, troligen en bosättning, som kan vara från järnålder. I områdets östra del var marken avschaktad för järnvägsspåren. Endast en mycket begränsad åkeryta framkom men i övrigt påträffades inga spår av äldre lämningar, vilket betyder att det mesta torde vara bortschaktat.

Utifrån förundersökningens resultat anser Dalarnas museum att inga ytterligare arkeologiska insatser är aktuella inför den planerade exploateringen av området.

2001:7 Arkeologisk schaktövervakning, Olsbacka. Dragning av avloppsledning vid fornlämning nr 138 i Aspeboda socken, Falu kommun, Dalarna

I samband med schaktningar för avlopp för en enfamiljsfastighet i Olsbacka gjordes en arkeologisk övervakning. Ett 118 m långt ledningsschakt, ca 0,7 m brett och ca 1,4 m djupt, med två större tankgropar, grävdes från huset i norr, söderut i sydsluttning ner mot odlingsmark, strax väster om den s k Fläskkällaren, raä 44, och den förmodade medeltida gårdsplatsen Stora Aspeboda, raä 138. Längst i söder påträffades ett röjningsröse som sannolikt har med odling att göra. I södra delen av ledningsschaktet började slagg uppträda i schaktet. Ungefär mitt på ledningsschaktet upptäcktes en dammanläggning med två liggande parallella stockväggar i öst-västlig riktning. De översta stockvarven har dendrodaterats till omkring år 1470. Närmare huset i norr uppträdde en odlingsyta under slagg på ca 0,7-0,9 m djup. Inga fynd tillvaratogs.

2001:8 Arkeologisk utredning, Norra Kråkbergsstranden, Mora socken och kommun, Dalarna

Med anledning av att Mora Kommun en fördjupad översiktsplan för Norra Kråkbergsstranden, norr om Mora centrum, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning. Utredningsområdet omfattade ca 1,5 kvkm, mellan riksväg 70 och Orsasjön. Flera stenåldersboplatser är sedan tidigare kända i området och har påträffats frameroderade i strandbrinken. En slaggförekomst förekommer bl.a. också. Utredningen, som bestod av en fördjupad fornminnesinventering och provschaktsgrävning, syftade till att söka efter hittills okända lämningar, i huvudsak i anslutning till de äldre strandterrasser som finns utbildade längre upp i det sandiga, fossila flygsandfält som kännetecknar området.

Utredningen kunde påvisa fem nya boplatslämningar. Av dessa låg en nedanför den yngsta av strandterrasserna, på det nuvarande strandplanet. De övriga fyra påträffades på höjdryggar alldeles ovanför en äldre strandterrass, omkring 170 möh. Samtliga lämningar omfattade skärvsten. Vad gäller de två högre belägna påträffades även en mindre mängd avslag. Dessutom kunde en av de tidigare kända strandboplatserna, Raä 396, kompletteras med fynd av slagg från järnframställning av förhistorisk typ. Fynd: avslag.

2000:1 Arkeologisk utredning inför utbyggnad av väg 60 Ornäs – Tallen i Borlänge och Falu kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad utbyggnad av riksväg 60 mellan Ornäs i Borlänge kommun och Tallen i Falu kommun, har Dalarnas museum gjort en arkeologisk utredning. Utredningen omfattade arkivstudier, specialinventering och sökschaktsgrävning.

Området är en central del av Kopparbergslagen, en bygd vars förutsättning var kopparutvinningen ur Falu gruva. I den drygt 9 km långa vägsträckningen påträffades lämningar efter äldre bebyggelse och odling i de sedimentjordstäckta dalgångarna, medan färdvägar, kolbottnar m.m. låg på de mellanliggande barrskogstäkta höjdpartierna. Lämningarna är företrädesvis från nyare tid, men kan i vissa fall ha en äldre historia. Utredningen gav förslag på vidare arkeologiska åtgärder inför vägutbyggnaden.

Den södra delen av utredningssträckan låg i Torsångs socken. Där påträffades odlingsytor, stenmur och bebyggelselämningar från 1700- och 1800-tal i Aspans dalgång. På höjdpartiet norr därom fanns en fördämningsvall och färdvägar belagda från slutet av 1600-talet resp. mitten av 1700-talet, men som kan vara betydligt äldre.

2000:2 Arkeologisk utredning längs väg 800, Kälarvet-Torsång, genom Borlänge stads, Stora Tunas och Torsångs socknar, Borlänge kommun, Dalarna

Borlänge kommun och Vägverket Region Mitt planerar att bygga en gång- och cykelväg längs väg 800 mellan Kälarvet och Torsång. För sträckan Kälarvet-Alsbäck utreds fem alternativ, varav ett följer befintlig väg och de övriga går i åkermark norr om vägen. För resten av sträckan är planerna att cykelbana skall gå längs norra sidan av befintlig väg.

Syftet med utredningen är att klargöra om den planerade gång- och cykelväg berör fast fornlämning och att analysera strukturerna i landskapet.

Utredningen har delats upp i fyra moment: arkivstudier, analys av äldre kartmaterial, specialinventering och provgropsgrävning.

Området är rikt på fornlämningar, det finns lämningar av stenålderskaraktär men rikligast förekommande är lämningar från yngre järnålder. Gravar synliga ovan mark är sällsynta, slagglämningarna är istället desto fler. Byarna har i allmänhet medeltida belägg men är sannolikt namngivna redan under yngre järnålder.

Byarna i utredningsområdet hade på 1600-talet en mycket likartad karaktär. De låg på rad längs Dalälvens norra strand. Gårdarna låg samlade på en bytomt vilken troligen var reglerad. Till varje by hörde två tegskiftade åkergärden vilka brukades i tvåsäde och där alla gårdarnas tegar låg i ägoblandning. Till varje by hörde också minst ett gemensamt tegskiftat ängsgärde, ibland flera samt ett antal mindre särhägnade åkrar och ängar.

Vägnätets orientering har två karaktäristiska drag. Längs nästan hela sträckan löpte en väg parallellt med älven, i åkermarken strax norr om bebyggelsen, väg har eventuellt saknats mellan Söpnarby och Nyckelby. Resterande vägar gick vinkelrätt mot älven, dvs. från bybebyggelsen vid älven mot utmarken och hade en viktig funktion som fägata, vägen igenom Nyckelby hade dock regional betydelse.

Under fältinventeringen noterades 17 lokaler med kulturlämningar, varav åtta stycken sedan tidigare var registrerade i fornminnesregistret. Åtta järnframställningsplatser/slaggförekomster noterades liksom en boplats av stenålderskaraktär, tre fyndplatser för avslag, en fyndplats för en skafthålsyxa. Dessutom noterades två äldre vägbankar, en plats för sentida gårdstomter och två platser med kulturpåverkade lager.

Provgrävningen gjordes på 13 platser och då påträffades kulturpåverkade lager, anläggningsrester och fynd. Område A bedömdes innehålla rester av en järnframställningsplats och B bedömdes kunna utgöra rester av boplats- och/eller gårdslämningar från medeltid eller tidigare. I område I framkom ett mäktigt sotlager. De fynd och diffusa kol- och sotfläckar som påträffats i område E, H och L härrör möjligen från utplöjda boplats- eller/gårdslämningar. Inga bevarade anläggningar påträffades där, vilket dock inte utesluter att sådana kan förekomma utanför provgrävningsområdet.

Alla vägalternativen berör fasta fornlämningar, vilket alternativ som än väljs kommer det att innebära att förundersökningar behöver göras för att närmare avgränsa lämningarna och skaffa en bättre underlag för bedömningen av deras karaktär och ålder. Området mellan älven och vägen kan antas vara fornlämningstätast och utgjorde troligen hjärtat i järnålders och medeltidens landskap, ja landskapet fram till för kanske hundra år sedan. Där finns ett stort antal medeltida bytomter och där finns troligen även rester av förhistoriska gårdstomter och gravar. Detta område berörs som väl är inte av den aktuella exploateringen. Det gör däremot området norr om väg 800, en ännu till övervägande del öppen åkermark som brukats under mycket lång tid. Den innehåller också ett flertal lämningar efter järnframställning. Över hela område verkar det ha funnits stenåldersboplatserna.

2000:3 Arkeologisk schaktövervakning Falken 1 – Fredsgatan, Hedemora stad och kommun, Dalarna

Med anledning av schaktningsarbeten för VA-ledning på rådhusets bakgård, kv. Falken, och i Fredsgatan i centrala Hedemora, utförde Dalarnas museum en schaktövervakning. Syftet med schaktövervakningen var att närmare klargöra fornlämningsförhållandena inom det berörda området samt fördjupa kunskaperna om Hedemoras äldre historia och bebyggelseutveckling i denna del av staden. Totalt grävdes tre schakt varav två inne på bakgården till rådhuset. I dessa fanns endast omgrävd humös mo och äldre ledningar. I schaktet på Fredsgatan påträffades rester av ett äldre kulturlager innehållande tegel, kol och obrända ben. Dessutom fanns ett sotlager och ett lager med humös omgrävd mo. Kulturlagret tolkades som rester efter fähus och/eller uthus som legat i kvarteret och som rivits antingen i samband med rådhusets ombyggnad i början av 1900-talet eller efter stadsbranden 1754. Då teglet som påträffades i kulturlagret inte var särskilt ålderdomligt kan en datering till 1700-1800-tal vara rimlig. Utifrån resultaten av undersökningen beslöts att inga ytterligare arkeologiska insatser var motiverade. Att några anläggningar eller konstruktioner såsom husgrunder inte påträffades utesluter inte att sådana inte kan förekomma utanför schakten.

2000:4 Murverksdokumentation vid Husby kyrkas yttre renovering, raä 514, Husby socken, Hedemora kommun, Dalarna

Vid den yttre renoveringen av Husby kyrka under hösten 1999 utförde Dalarnas museum en murverksdokumentation av delar av det understa partiet av Husby kyrkas fasad, både över och under mark. De partier där det syntes skillnader mellan yngre och äldre murverk, samt där det fanns byggnadsdetaljer som varit dolda av puts eller jord dokumenterades, det vill säga skarven mellan det äldre långhuset och det yngre koret, utbyggnaden av sakristian, samt en påträffad sydportal vid det f d vapenhuset.

Undersökningen visade att det äldre murverket var mer omsorgfullt lagt, med utvalda stenar, medan det yngre murverket gav ett mer oordnat intryck. Vid resterna av ett vapenhus utanför långhusets södra sida påträffades en äldre igenmurad sydportal som varit i förbindelse med det f d vapenhuset. Portalens omfattning var murad av formtegel, varav ett var glaserat. Portalen liknade den tidigare påträffade västportalen och bör ha byggts under senmedeltid. Utanför om sydportalen påträffades ett vällagt tegelgolv i det som tidigare varit vapenhus.

Det grävdes även runt grunden på en mindre byggnad på kyrkogården, även kallad likboden, då det blivit sättningar i grunden. Det konstaterades att byggnaden var hopbyggd med en tidigare, numera riven kyrkogårdsmur.

2000:5 Riksväg 45, delen Vattnäs-Trunna. Kulturhistorisk utredning beträffande alternativa vägsträckningar inom riksintresseområdet Orsasjön

Vägverket utreder en förändrad dragningen av riksväg 45 mellan Vattnäs och Trunna. Dalarnas museum har utrett de fem olika alternativens påverkan på riksinresset Orsasjön ur kulturhistoriska aspekter. Riksintresset Orsasjön definieras huvudsakligen utifrån sina arkeologiska värden, med en påfallande rikedom av järnålderslämningar. Men där finns också en kontinuitet i landskapet från förhistorisk tid till senare tids bondekultur, varav bybebyggelsen utgör en del.

I dagens landskapet finns det tydliga spår av tre äldre tidshorisonter; ett äldre järnålderslanskap representerat av gravarna vid Orsasjöns strand, ett yngre järnålders och medeltida landskap främst representerat av järnframställningsplatser och den äldre åkermarken öster om sjön samt ett 1700- 1800-tals landskap representerat av ett intensivt brukat landskap och bebyggelsen vid Moravägen.

Alla vägalternativ kommer att påverka landskapet men ur det historiska perspektivet kommer alternativ A i kraftig konflikt med riksintresset. Även om det inte går över några kända fornlämningar skulle det gå tvärs igenom ett område som varit mycket viktigt sedan förhistorisk tid. Där kan förutom spår av järnframställning förväntas spår av bebyggelse och odling från såväl yngre järnålder som medeltid.

Alternativ B, C och D går i norra delen över ett ängsområde vilket möjligen kan accepteras ur arkeologisk synpunkt. Vad som händer med upplevelsen av landskapet kan däremot vara en annan fråga. Problemen kommer främst vid Holens by. Även om byn kanske inte har så märkvärdig bebyggelse i dag har den betydelse i resonemanget om kontinuitet. Och även om mycket av bebyggelsen legat längre ner i sluttningen tidigare torde vägnätet vara gammalt. Alternativ C torde vara det sämsta alternativet då det skär byn nästan mitt i vägkorsningen. Alternativ B är till sin idé något bättre då det går nedanför byn och huvudsakligen igenom ängs- och åkergärden. Ett område som man kan tänka sig tidigare ha varit öppen ängsmark på samma sätt som Lindängen. Föreslagen sträckning går dock för nära några järnframställningsplatser och det äldre åkermarksområdet. Vägen kommer också att upplevas mer störande i landskapet.

Alternativ D gör mindre intrång i landskapet men förändringarna av miljön kan antagligen förväntas bli stora vid befintlig väg, om problemen skall lösas.

Alternativ E är ur kulturhistorisk synpunkt att föredra då den följer befintlig vägsträckning, vilken till delar följer en äldre sträckning och landskapet.

Ett bättre alternativ till de föreslagna nydragningarna skulle ur kulturlandkapssynpunkt vara att norrifrån sett dra vägen längre åt öster förbi Holen. Den skulle då följa ängen öster om Kårgärde och ut i skogsmarken och skona många världen i det öppna landskapet.

2000:6 Arkeologisk utredning Legranäs, planerad småhusbebyggelse, Mora socken och kommun, Dalarna

Inför en planerad husbyggnation på Legranäs vid Orsasjön, gjorde Dalarnas museum en begränsad arkeologisk utredning av en strandnära, nu beskogad, f.d. åker och ängsmark. Utredningen bestod av en mindre arkivsökning och sökschaktsgrävning. På och i närområdet kring Legranäs finns lämningar från stenåldern fram till nyare tid. Sannolikt uppfördes där en fäbod under medeltiden. Odlingslämningarna uppvisar två faser: en uppodling under första hälften av 1800-talet med långsmala, dikade åkrar; och en äldre fas med insprängda oregelbundna ytor i ett större ängsområde. En rest av en hägnad och ett mindre sotlager som framkom i sökschakten kan troligen knytas till odlingsverksamheten på platsen under nyare tid. Några små och oregelbundna mörkfärgningar och enstaka skärvstenar kan däremot vara betydligt äldre. Inga ytterligare arkeologiska åtgärder ansågs motiverade.

2000:7 Arkeologisk utredning, Rågåker, raä 371 i Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Med anledning av planerad byggnation av planskild korsning mellan vägen Åselby – Järpbo och Dalabanan i Rågåker i Borlänge kommun utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning i juni 2000. Rågåkers bytomt är registrerad som nr 371 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister och gårdstomt D berörs eventuellt av exploateringen.

Utredningens syfte är att klarlägga om de olika vägförslagen berör fast fornlämning. Den har bestått av arkivstudier, kartanalys, specialinventering och provgropsgrävning. Kartanalysen visade att Rågåkers bytomt låg öster om järnvägen inne i nuvarande villabebyggelse på 1600-talet och då sannolikt även under medeltid. På 1600-talet gick gränsen mellan inägomark och utmark ungefär där järnvägen går idag. Utmarken i väster torde ha odlats upp och gårdarna flyttats ut under 1700-talet. Gården omedelbart väster om järnvägen tillkom efter 1800-talets mitt.

Då det endast fanns öppen åkermark väster om järnvägen var en inventering meningsfull endast där. Inga lämningar framkom. Därefter togs 18 provschakt upp. I dessa fanns endast ett fåtal anläggningar som kunde knytas till gårdsbebyggelse och odling. Med anledning av utredningens resultat finns det ur arkeologisk synvinkel inget att invända mot någon av de föreslagna vägsträckningarna.

2000:8 Arkeologisk förundersökning, Riksväg 60, Ludvika. Ludvika socken och kommun, Dalarna

Under 1997-1998 utfördes en arkeologisk förundersökning längs med en föreslagen ny sträckning av riksväg 60 vid Ludvika. Förundersökningen hade föregåtts av en arkeologisk utredning, vilken understrukit bristen på kunskap om hur och när området ianspråktagits av människan och hur området nyttjats under medeltiden. Förundersökningen inriktas därför huvudsakligen på dessa frågor. Utredningen kunde dessutom påvisa många vanliga och för området karaktäristiska lämningar. Några av dessa ingick därför i undersökningen.

Förundersökningen indelades i 5 delundersökningar med tyngdpunkt på vegetationshistoria och utfördes av Dalarnas museum i samarbete med Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå. Delundersökningarna berörde följande lämningar/områden: En äldre färdväg i Gräsberg; en lastageplats vid sjön Övra Hillen i Nedre Persbo; flera kolbottnar i vägsträckningen; två små odlingsytor och en stenhägnad i anslutning till Persbo däljor i Persbo by; samt pollenanalyser i däljområdet i Persbo och i Lorensbergatjärn.

Färdvägen i Gräsberg gick inte att följa mer än den korta sträcka som noterats i utredningen, d.v.s. en meterbred stig på en mindre ås kantad av sanka partier. Den tolkas därför som en del av en vinterväg som kan kopplas till ett hyttområde vid Malsjöns utlopp.

Lastageplatsen på Stornäset vid Övra Hillens norra strand hade enligt äldre uppgifter använts för att transportera järnmalm från Persbos och Gräsbergsgruvor samt tackjärn från Persbos hyttor söderöver. Den enda tidsangivelse vi hade var en kartmarkering från storskiftet 1806. Platsen kunde lokaliseras till en ca 55×20 meter stor åkeryta strax ovanför det gamla strandhaket söder om Malåns nuvarande utlopp. Det var framförallt malm, sten och slagg som markerade platsen, men även en del föremål. Malmen var med stor sannolikhet från Källbottengruvan, strax norr om Håksbergsfältet, 2,5 km norr om lastageplatsen. Föremålsfynden pekar mot en etablering av lastageplatsen till omkring år 1700.

Det övervägande antalet kolbottnar i vägsträckningen är av liggmiletyp. De är alla något kvadratiska, ibland förhöjda, med 7-12,5 meter långa sidor omgivna av diken och/eller gropar. Vanligtvis ligger de i flacka sluttningar nära vattendrag. För datering och närmare studium av bottnarna valdes fem kolbottnar ut. De 0,25-0,6 meter tjocka kolstybblagren innehöll kol från främst gran, men även tall, björk och lite al. Stybblagrens bottenskikt daterades från slutet av 1500-talet fram till mitten av 1900-talet. Dock kan upprepade återanvändningar av bottnarna göra det svårt att komma åt den äldsta kolningen.

De små odlingsytorna i Persbo bar spår efter en extensiv odling, vilken endast gett vaga spår i terrängen, men med en klar påverkan på humusskiktet. Tyvärr saknades daterande material. Stenhägnaden, som också under en längre tid varit en del av en av Persbo bys gemensamma fägator/-stråk, visade sig vara uppförd någon gång under perioden 1100-1300-tal. Därefter har den sannolikt varit i bruk in på 1800-talet.

Hägnaden kan således representera en 700-800 år gammal ägostruktur i byn och indikerar i sådana fall en omfattande markorganisation redan i byns etableringsfas. Men hägnaden kan också ha ingått i en separat hägnad runt delar av däljområdet och först vid en senare tidpunkt inlemmats i byns fägatenät.

Pollenanalyserna gjordes på en torvlagerföljd från en dälja samt på ett stort antal råhumusprover som togs i eller i omedelbar anslutning till däljområdet i Persbo. Proverna bedöms representera lokala förhållanden i utkanten av Persbo by. I Lorensbergatjärn togs ett sedimentprov från sjöns botten. Och i motsats till proverna i Persbo representerar detta ett större område runt sjön, men centralt i bygden.

De viktigaste dragen i den agrara utvecklingen i områdena kring Lorensberga och Persbo kan sammanfattas i följande punkter:

I Lorensbergatjärnen daterar sig de tidigaste och mycket subtila spåren av rågodling till slutet av järnåldern, ca 700-1000 e.Kr, men indikationerna är sammantaget så svaga att det är svårt att entydigt tolka dem som den första etableringen av jordbruk och bebyggelse just i Lorensbergaområdet. Man kan dock inte bortse från att dessa rågpollen har sitt ursprung någonstans i regionen, mest troligt inom 1-2 km radie från sjön, även om det bara rör sig om enstaka tillfälliga odlingar i liten skala.

Permanent jordbruk och bebyggelse etablerades i området kring Lorensbergatjärnen omkring 1300-talet. Jordbruket baserades på odling av korn och råg samt kreatursskötsel. Troligtvis odlades också antingen humle eller hampa. Trots den uppenbarligen starka fokuseringen på råg och det äldre kartmaterialets uppgifter om svedjor, finns här inget entydigt bevis för att odlingen skulle ha skett på svedjeland. Snarare tyder förekomsten av korn och ogräsfloran på att man i varje fall hade fasta gödslade åkrar på inägomarken inom bebyggelsen. En svag ökning av andelen kol i sedimentet tyder på viss röjning med hjälp av eld, eller bränning för att förbättra betet, men kolet kan naturligtvis också härröra från enstaka svedjeodlingar. Troligt är också att kolning varit en betydande orsak till den ökande förekomsten av kolfragment i sedimentet.

I Persbo däljor kan vi datera svedjeodling av råg, slåtter och bete till 1300-talet, d.v.s. samtidigt som jordbruket etablerades i Lorensberga. Att sädesodlingen skett i form av svedjebruk är ovanligt påtagligt speglad i pollen- och kolmaterialet. I de fuktigare svackorna i däljorna har vattenföringen reglerats och risväxter samt mossor rensats bort för att maximera produktionen av starrhö. I skogen samt på de igenväxande svedjorna har boskapen gått på bete. Troligtvis sammanfaller detta skogsnyttjande i stort med etableringen av Persbo som jordbruksbygd. Vi kan ju se att stenhägnaden dateras till samma tid.

Uppskattningsvis under 1700-talet skedde någon form av omstrukturering av markanvändningen i denna perifera del av Persbo. Svedjeodlandet upphörde, bebyggelse tillkom och en övergång till odling på fasta åkersystem tog plats. Både slåttern i själva däljorna och skogsbetet fortsatte i området ända in på 1800-talet eller det tidiga 1900-talet. Även vid Lorensbergatjärn kan vi se en påtaglig förändring. Skogen närmast sjön synes växa igen något och indikatorerna på jordbruksmark avtar. Det kan antingen tolkas som en realnedgång i jordbruket, en omstrukturering eller som att verksamheterna delvis fjärmades från sjön. Men detta skedde under en period som präglades av ökande befolkningstryck och bebyggelseexpansion, vilket kan ha föranlett en ändring i förhållandet mellan bebyggelse, åker-, ängs- och betesmark.

De bilder som vi får av jordbruksutvecklingen från Lorensberga och Persbo avviker från det vanliga mönstret, i såväl Dalarna som i Norrland, i två avseenden. Det ena är den starka representationen av råg som den odlade grödan i båda områdena och det andra är att odling på svedja synes så påtaglig i Persbo. Orsaken till denna utveckling kan vi idag naturligtvis endast spekulera om, men det ligger nära till hands att tro det finns ett samband med jordbrukets utveckling och bergshanteringen i regionen. Det ligger också nära till hands att anta att den extensiva svedjeodlingen är ett effektivt samspel mellan livsmedels- och träkolsproduktionen. Man kan anta att detta är både ett resultat av och en förutsättning för bergshanteringens introduktion och högkonjunkturer i området.

1999:1 Arkeologisk förundersökning, Räfstylla, breddning av väg 805 vid raä 139, Torsångs socken, Borlänge kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad breddning och dikning av vägen mellan Torsång och Gustafs, genomförde Dalarnas Museum en förundersökning vid Räfstylla i juni 1998. Anledningen var att vägarbetet skulle komma att beröra raä 139, registrerad som boplats utan synlig anläggning vid vilken enstaka skärvstenar samt kvartsavslag påträffats. Syftet med undersökningen var att fastställa fornlämningens karaktär, omfattning och ålder samt bilda underlag för beslut om en ev. huvudundersökning.

Undersökningsområdet var beläget öster om Dalälven i åker på flack sandmark. Vid förundersökningen grävdes totalt elva sökschakt på bägge sidor om vägen. Området var delvis stört av tidigare dikning och kabelnedgrävning. I tre av schakten, i åkerkanten öster om vägen på en låg åssträckning utmed älven, påträffades anläggningar i form av fyra, kraftiga stolphål på rad, en härd/kokgrop, gropar samt en förmodad kolningsgrop. Ett av stolphålen 14C-daterades till början av 1100-talet och den förmodade kolningsgropen till mitten av 1300-talet. Konstruktionerna vittnar om medeltida bebyggelse på platsen. Av fynden kan nämnas ett knivfragment av järn, en sköldbuckla av järn, obrända ben i form av en djurkäke, tegel, bränd lera, brända ben, slagg, järnfragment och kol.

1999:2 Arkeologisk förundersökning, Stora Ornäs, informationsbyggnad vid Ornäsloftet, raä 162, Torsångs socken, Borlänge kommun, Dalarna

Med anledning av att Borlänge kommun planerar att uppföra en ny kiosk- och informationscenter strax norr om Ornäsloftet på Stora Ornäs gamla gårdstomt i Torsång, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning 1998. Undersökningen syftade till att klarlägga fornlämningens omfattning, karaktär, bevarandegrad och ålder. Förundersökningen genomfördes i två steg: analys av historiska kartor samt provgrävning.

Den senmedeltida bebyggelsen i området utgjordes sannolikt av ensamgårdar. En av dem kan mycket väl ha legat ute på udden där Stora Ornäs nu ligger, vilken bebyggdes ”ståndsmässigt” av Stig Hansson vid sekelskiftet 1500 då ett säteri anlades. I slutet av 1600-talet bestod gården av en mans- och en fägård, en stor trädgård, humlegård, två åkrar i tvåsäde samt stora ängsmarker med betydande lindbruk.

Totalt upptogs sju sökschakt med hjälp av traktorgrävare inom det planerade exploateringsområdet. I två av schakten, som förlades längst i väster på bilparkeringen intill den nuvarande kioskbyggnaden, påträffades lämningar efter en byggnad. Lämningarna bestod av trärester och tegel samt kulturlager. Här påträffades även spikar och en hästsko samt skärvor av yngre rödgods och fajans. I några av sökschakten, vilka förlades i en grässlänt i öster, konstaterades ett ca 0,25-0,3 m tjockt lager med äldre åkerjord under humuslagret. Av kartstudierna att döma bör åkerjorden sättas i samband med gårdens trädgård, belagd sedan 1600-talet. Bebyggelselämningen är sannolikt resterna efter en stallbyggnad. Mangården bör i sin helhet ha legat söder om undersökningsområdet.

Utifrån de fynd som påträffades i anslutning till byggnadslämningen kan den dateras till nyare tid, dvs i huvudsak 1700-tal.

1999:3 Arkeologisk förundersökning, Holen vid Orsasjön, raä 419 i Orsa socken och kommun, Dalarna

Med anledning av planerad tillbyggnad och dränering av enbostadshus i Holen, fornlämning 419, Orsa socken och kommun, utfördes en arkeologisk förundersökning. Bakgrunden till undersökningen var att det 1959 påträffades delar av ett kranium och kistrester i samband med att en källare anlades under nordöstra delen av befintligt bostadshus.

Två provschakt grävdes skiktvis ner till steril morän med grävmaskin. Framkomna lämningar handrensades och dokumenterades. Nordväst om befintligt bostadshus påträffades rester av en stengrund till en eller möjligen två byggnader med rester efter en murstock och en spis- eller ugnsanläggning. Byggnaden/-erna har daterats till 1700- 1800-tal. En sopgrop påträffades öster om bostadshuset, vilken innehöll slaktavfall och fynd som daterades till samma period som de äldre byggnadslämningarna. Några spår efter gravar påträffades ej.

Av fynden kan nämnas kritpipsfragment, spännesnål av järn, fajans och en järnkniv.

1999:4 Arkeologisk förundersökning, Sundbornsströmmen, inför anläggandet av en gång- och cykelväg utmed Ramsnäsvägen i Sundborns socken, Falu kommun, Dalarna

Med anledning av att Vägverket Region Mitt planerar att bygga en gång- och cykelväg vid Ramsnäsvägen (väg 875) i Sundborns by, Falu stad, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Den planerade byggnationen berörde raä 238:1, registrerad som en slaggförekomst tillhörande ett hyttområde. Undersökningsområdet var beläget dels på Sundbornåns västra strand strax norr om det befintliga brofästet, dels i ett grönområde mellan dammen och den östra strömmen, Brobäcken. Totalt grävdes fyra sökschakt inom det berörda området varav ett schakt på åns västra strand strax norr om brofästet. De tre övriga förlades på östra sidan om ån i grönområdet. I ett av dessa påträffades ett kraftigt kol- och sotlager samt resterna av vad som kan vara en rostanläggning, sannolikt från slutet av 1700-talet. I ett annat schakt påträffades en färdväg som motsvarade 1700-talets landsväg till Falun och därunder ett kulturpåverkat lager från 1600-talet med okänd funktion. I schaktet närmast den östra strömmen påträffades en timmerkonstruktion. Dess läge, intill nuvarande vägbro, gör det rimligt att anta att det rör sig om ett äldre brofäste från 1800-talet. Inga fynd påträffades.

1999:5 Arkeologisk förundersökning i kv Vedkompaniet 1, raä 68, Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad tillbyggnad av innergården inom kv Vedkompaniet 1 utförde Dalarnas museum en förundersökning 1999. Den planerade byggnationen skulle komma att beröra fornlämning 68, som utgör Falu stads gamla stadsområde. På en karta över Falun från 1628 finns området markerat som bebyggd mark. Undersökningsområdet var beläget vid foten av den rullstensås som dominerar den östra delen av Falu stad.

Två schakt grävdes ner till orörd marknivå, som låg på 1,6-2,1 meters djup och bestod av lera och gyttja. I det södra schaktet fanns ett mäktigt lager med påförd, krossad slagg som överlagrade Tiskens äldre strandnivå, ett gjyttjelager. I gyttjelagret påträffades bl. a. ett fragment av kakel med grön glasyr, obrända ben och obränt trä. Det norra schaktet var stört av sentida ledningsgrävningar. Dock iakttogs rester efter trähusbebyggelse och en kullerstensbeläggning i schaktet. Skillnaden mellan de båda schakten tolkas som en ägogräns.

Utifrån de påträffade fynden i det södra schaktet daterades kulturlagret till åtminstone tidigt 1600-tal. Bebyggelseresterna i det norra schaktet bedömdes vara ungefär samtida eller yngre.

1999:6 Malungs kyrka, Malungs socken och kommun, Dalarna. Dokumentation av tornets murverk i samband med omputsning 1999

I samband med omputsning av tornet på Malungs kyrka sommaren 1999, gjorde Dalarnas museum en murverksdokumentation. Malungs kyrkas äldsta delar härstammar från 1200-talet. Mellan åren 1490-1510 utvidgades kyrkan västerut. Det är oklart när tornet byggdes, men troligtvis tillkom tornet under samma period.

Tornet har uppförts av gråsten och sandsten på västra delen av långhuset under ett byggnadsskede, sannolikt under byggnationen 1490-1510. Endast tornets översta del är murad i tegel och har förmodligen tillkommit vid renoveringen på 1820-talet, då tornet fick sin lökkupol och glasade lanternin.

På tornets västfasad har stora förändringar skett över tiden. Fönstret över västportalen har ändrats/förstorats minst två gånger. Ett igenmurat fönster syntes ovanför fönstret över västportalen. Troligtvis murades detta fönster igen när fönstret över västportalen förstorades.

Tre äldre färglager konstaterades. Kyrkan har sannolikt varit oputsad och omålad under medeltid, för att någon gång under 1500-1600-talet vitkalkas. Under 1700-talet rosafärgades kyrkan. På 1820-talet fick den en cremevit kulör.

1999:7 Arkeologisk utredning i Smedsbo-Stråtenbo. Planerad gång och cykelväg längs väg 293, Aspeboda socken, Falu kommun, Dalarna

Med anledning av att Vägverket planerar att dra en drygt 3 km lång gång- och cykelväg längs med länsväg 293 mellan Smedsbo och Stråtenbo i Aspeboda, Falu kommun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning hösten 1999. Utredningen bestod av arkivstudier, upprättande av historiska kartkalker över delar av Stråtenbo samt en specialinventering utmed vägområdet.

Den äldsta medeltida bebyggelsen har troligen legat kring Stråtenbo hytta, där det vid mitten av 1600-talet fanns 12 bergsmansgårdar. Under senare århundraden har gårdarna legat i tre klungor. Den begränsade odlingsbara sedimentjorden i dalgången har sannolikt tidigt tagits i bruk, vilket kan betyda att gränser mellan inägomark och utmark, vägsträckningar och bebyggelsens placering är ålderdomliga. Karaktäristiskt för åtminstone 1700-talet var att utmarken närmast byarna var hägnad och nyttjades för hagar. Byorganisationen verkar inte ha varit framträdande, utan att enskilt hägnande och brukande var vanligt.

Specialinventeringen visade på spår efter ett äldre, småskaligt odlingslandskap med gårdsbebyggelse, Stråtenbos hyttområde samt den äldre landsväg. Sammanlagt registrerades 36 enskilda lokaler utefter den föreslagna vägdragningen. Av dem kan 18 kopplas till äldre odling, 8 till färdvägar och borttagna milstolpar, 8 gårds- och bebyggelselämningar, ett hyttområde samt en i sen tid rest sten. Lämningarna orienterar sig huvudsakligen till den historiska gårds- och odlingsmarken i Aspåns flacka dalgång.

Lämningarna har bedömts ha olika status. Förslag gavs till begränsade omläggningar av gång- och cykelvägen samt vidare arkeologiska åtgärder.

1999:8 Arkeologisk förundersökning i Ängesgårdarna. Stenåldersboplats raä 801 i Stora Tuna socken Borlänge kommun, Dalarna

Med anledning av att Vägverket Region Mitt planerade att bygga en gång- och cykelväg längs väg 293 samt att räta ut en kurva, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning. Den planerade byggnationen skulle eventuellt komma att beröra raä 801, registrerad som en boplatslämning av stenålderskaraktär. Boplatsen var belägen i hagmark som sluttade svagt åt söder ned mot Vallmoraån.

Undersökningsområdet var beläget strax norr om vägen vid foten av en brant sydsluttning. Totalt grävdes åtta sökschakt med hjälp av traktorgrävare längs med vägen. I två av schakten påträffades fynd i form av avslag av kvarts och asktuff samt ett större stycke asktuff. Fynden låg i matjordslagret där det även förekom sentida fynd såsom yngre rödgods, porslin och järnföremål samt en fingerring av mässing. Inga bevarade kulturlager eller anläggningar påträffades. Troligen har de blivit bortplöjda. Eventuellt kan det finnas bevarade anläggningar under den nuvarande vägen. De sentida fynden bedömdes härröra främst från sent 1800- till tidigt 1900-tal.

1999:9 Arkeologisk utredning, Kvarnåker, planerat industriområde och travbana, Järna socken, Vansbro kommun, Dalarna

Med anledning av att Miljö- och byggenheten, Vansbro kommun, planerade en träningsbana för travhästar vid Kvarnåker 7:12 i Järna socken, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning. Syftet med utredningen var att undersöka om byggnationen skulle komma att beröra fast fornlämning.

Det av utredningen berörda området var ca 40 ha stort och bevuxet med planterad tallskog, som ställvis hade avverkats. Det var också delvis iordninggjort för industritomter. I nordöst avgränsades den relativt flacka ytan av Rv 71 och i sydväst av en järnväg (Västerdalsbanan). I området fanns inga registrerade fornlämningar, men en äldre gårdsplats hade uppmärksammats. Denna kunde lokaliseras vid inventering i området. Den äldre gårdslämningen var belägen på en naturlig terass i undersökningsområdet sydöstra del. Lämningen bestod av två intill varandra liggande spisrösen samt två källargropar. Marken runt omkring var stenröjd. Inga ytterligare lämningar påträffades vid inventeringen, men på den naturliga terrassen kan det finnas fler bosättningslämningar som ej är synliga ovan mark.

En mindre provundersökning gjordes också vid vilken ett antal små sökschakt grävdes i området för den planerade travbanan med hjälp av traktorgrävare. I de schakt som grävdes strax norr om gårdslämningen iakttogs äldre åkermark i form av något humös gråfärgad mo med inslag av kol. Här påträffades ett fragment av yngre glaserat rödgods. I övriga schakt påträffades inga lämningar. Gårdslämningen med tillhörande åkermark bedömdes härröra från 1700-1800-tal.

1999:10 Arkeologisk förundersökning, Nicolaigruvan, planerad bilvårdsanläggning, raä 108 och 109 i Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad bilvårdsanläggning i sydöstra kanten av Falu gruvas gruvområdet, utförde Dalarnas museum i samarbete med Riksantikvarieämbetet en arkeologisk förundersökning i november 1997. Inom undersökningsområdet fanns ett registrerat, men igenfyllt gruvhål, en stenterrass samt stenmurar.

Förundersökningen bestod av sökschakt och arkivstudier. Förundersökningen kunde visa att den s.k. Nicolaigruvan sannolikt var upptagen mot slutet av 1700-talet. Den bröts enbart under kortare perioder under 1700- ochh framförallt 1800-talet. Runt gruvhålet fanns 0,5 – 2,0 meter tjocka lager med skrotsten och slam från gruvvatten. Till 1800-talets gruvbrytning hörde dessutom en kraftig stenterrass, en anlagd platå, en grund från ett kruthus samt lämningar efter en gruvstuga. Utöver de lämningar som kunde knytas till gruvbrytningen fanns odlingslämningar i form av stenmurar och odlingsytor inom östra delen av undersökningsområdet. Odlingen som bedrevs parallellt med malmbrytningen i Nicolaigruvan, har sannolikt ett betydligt äldre ursprung. En sannolik odlingsnivå direkt på den orörda moränen C14 daterades till 500-talet e.Kr. Förundersökningen utmynnade i ett förslag om arkeobotaniska undersökningar av de äldre odlingsnivåerna. Inga fynd tillvaratogs.

1999:11 Arkeologisk utredning för matarledning Ockelbo-Hallsberg, delsträckan genom Falu, Säters, Borlänge, Ludvika och Smedjebackens kommuner, Dalarna

Banverket, Mellersta Banregionen skall anlägga en ny 130 kV matarledning mellan Ockelbo och Hallsberg. Länsstyrelsen Dalarna har då givit Dalarnas museum i uppgift att göra en utredning av delar av stäckningen igenom Dalarna. Av de ca 16 mil som löper genom Dalarna har länsstyrelsen valt ut tio delsträckor, sammanlagt omfattande ca 7 mil, för utredning. Arbetsföretaget berör Falu, Säters, Borlänge, Ludvika och Smedjebackens kommuner.

Matarledningen är planerad att i huvudsak löpa parallellt med befintlig ledning och endast en mindre del, ca 45 km, utgör nydragning. Den planerade ledningsdragningen innebär att befintlig ledningsgatan breddas 17-19 meter. Vid nydragning görs den nya ledningsgatan 32 m bred.

Utredningens syfte var att klargöra om planerat arbetsföretag berör fornlämningar. Den har delats upp i tre moment: arkivstudier, analys av äldre kartmaterial och specialinventering. Arkivstudierna har främst omfattat Riksantikvarieämbetets fornminnesregister men även Dalarnas museums arkiv, Lantmäteriets forskningsarkiv i Gävle, Lantmäteriets arkiv i Falun och Ortnamnsarkivet i Uppsala. Kartstudierna har huvudsakligen varit översiktliga och begränsats till ledningsgatan och dess närmaste omgivningar. För två områden, nr 5 och 7, har en mer regelrätt kartanalys gjorts.

Specialinventering gjordes i form av en fördjupad fornminnesinventering. En korridor ca 30 m bred i anslutning till befintlig ledningsgata och 40 m bred vid nydragning, fältinventerades under juli-september. Inventeringssträckan var sammanlagt 75 km lång, varav 20 km i ny terräng.

Lämningarna redovisas på ekonomiska kartan antingen som ytor, streck eller punkter. De har numrerats och till varje nummer hör en kort beskrivning. Vid själva kartpresentationen har det inte gjorts någon skillnad på vad som kan betraktas som fast fornlämning och vad som kan betraktas som kulturlämning. Detta är däremot angivet i beskrivningen. Vad gäller kulturlämningarnas kan länsstyrelsen komma att betrakta en del av dem som fast fornlämning.

Vid inveteringen framkom en stor mängd kolningslämningar, av de sammanlagt 85 redovisade lämningarna var 38 rester av kolbottnar och/eller kolarkojor. Tre kolningsgropar noterades också. Odlingslämningar var också rikligt förekommande, närmare bestämt 18 stycken. Till det skall läggas 6 gårds- eller bytomter, ett torp, en bebyggelselämning och en fäbod. Några metallframställningslämningar berördes också: ett gruvområde, en skärpning, ett hyttområde, ett kanalsystem och en järnframställningsplats. Vidare noterades 3 fångstgropar, 2 färdvägar, en bro, ett gränsmärke, en fyndplats, en plats med tradition, en naturbildning, ett grustag och en grop med oklar funktion. Av dessa var 19 lämningar sedan tidigare registrerade av Riksantikvarieämbetet. Av de 19 lämningar som bedömts vara fasta fornlämningar har 12 seda tidigare bedömts vara det av Riksantikvarieämbetet. Sju lämningar funna i samband med utredningen har av oss bedömts vara fasta fornlämningar. Några odlingslämningar, speciellt i Kniva och vid Skisshyttan, har en ålderdomlig karaktär och kan eventuellt också ses som fornlämningar.

De inveterade lämningarna kommer i olika hög grad att påverkas av ledningdragningen. Några hamnar helt utanför lednignsgatan, andra hamnar i ledningsgatan och av de senare hamnar några där stolparna är planerade att grävas ner. Det är då önskvärt att stolparna flyttas. En fråga är dock vad som händer med lämningarna i ledningsgatan med tanke på framtida röjningar och servicevägar.

1998:1 Arkeologisk schaktövervakning, Magasinsgatan m.fl., fjärrvärmeutbyggnad inom raä 68, Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av schaktning för fjärrvärme i Engelbrektsgatan, Magasinsgatan samt Hyttgatan i Falun utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning på uppdrag åt Falu Energi AB, i november-december 1997.

Den kontrollerade sträckan var belägen i området Gamla Herrgården och berörde således raä 68, Falu stad. Schaktet var 234 m långt, ca 1 m brett och 1 m djupt. Marklagren i Engelbrektsgatan samt i stora delar av Magasinsgatan uppvisade många recenta störningar i form av nedgrävningar och ledningsdragningar. På enstaka platser kunde dock slagglagret synas skiktat med tunna horisonter av mjäla – möjligen vägytor. Schaktningen kom endast att beröra påförda slagglager och kom aldrig ner till naturlig mark.

I Hyttgatan framkom en ca 1,5 m lång kullerstensbeläggning, på ett djup av 0,3 m. Vid anslutningen till daghemmet påträffades en platå uppbyggd av sandig lera, i vilken det framkom en keramikskärva daterbar till 1600-1700-tal. Platån begränsades i tomtgränsen mot gatan av en stolpe och därinnanför av några större stenar. Den hade troligen sträckt sig in under daghemsbyggnaden, men hade grävts bort vid uppförandet av denna. På gatusidan av stolpen fanns kulturlager.

På platån har det antagligen inte stått något bostadshus, utan snarare någon enklare konstruktion avsedd för exempelvis hantverk. Detta skulle kunna vara orsaken till att den inte finns markerad på äldre kartor. Vid uppförandet av tomtens nuvarande huvudbyggnad 1939, fanns ett antal mindre byggnader längs gatan på den tomten. En av dessa var belägen där de nu funna resterna påträffades. Husen lär vara uppförda efter år 1886. Keramikskärvan som påträffades inne i platån visar att anläggningen inte kan vara äldre än 1600-tal, däremot kan inte någon främre dateringsgräns fastställas.

1998:2 Arkeologisk schaktövervakning i Kung Gustafs torg, Slaggatan, Åbrinken. Fjärrvärmeutbyggnad inom raä 68, Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av fjärrvärmedragning utförde Dalarnas museum på uppdrag av Falu Energi AB en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning under november 1997. Schaktningar gjordes i Kung Gustafs torg, Slaggatan samt Åbrinken.

Två anläggningar framkom i schaktet i Kung Gustafs torg – en husgrund och en tomtgränsmarkering. Husgrunden låg på en utplanad yta på åsen några meter väster om Åsgatan och sträckte sig ca 6 m längs schaktet. Direkt ovanpå fanns slaggfyllning. Inga fynd gjordes i närheten av grunden, men p g a dess placering inne på torget lär dessa grunder härstamma från byggnader som fanns innan torget anlades på andra hälften av 1700-talet. Samma främre dateringsgräns torde även gälla för den tomtgräns som påträffades längre västerut i torget. Den utgjordes av stockar som sannolikt haft funktionen att förhindra den fina mon under bebyggelsen att glida ut i slaggfyllningen. Vid denna anläggning fanns mycket keramik samt kritpipsrester.

I såväl Slaggatan som i Åbrinken observerades marklager och andra rester som kunde härledas till industriella aktiviteter, bl a spår av industribebyggelse från 1800-1900-tal. Närmast Kung Gustafs torg syntes dock under dessa sentida rester, äldre bosättningsliknande kulturlager.

1998:3 Arkeologisk schaktövervakning, Nya Bergsskolan, raä 68, Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av schaktning för va-ledningar i kvarteret Nya Bergsskolan i Falu stad, fornlämning 68, utförde Dalarnas museum i oktober 1997 en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning. Rester av en husgrund samt gårdsytor framkom i schaktet, på ett djup av 0,5-2,0 m. På basis av anläggningarnas sena karaktär och deras utbredning, tolkades samtliga tillhöra den äldsta skolbyggnaden vilken stått på platsen mellan åren 1871 och 1923 och den bebyggelsefas den representerar.

1998:4 Arkeologisk förundersökning, kv Köpmannen 2, raä 68, Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av planerad nybyggnation på fastigheten kv Köpmannen 2 utförde Dalarnas museum i samarbete med Riksantikvarieämbetet, UV-Örebro, en arkeologisk förundersökning under februari 1997. Kvarteret ligger centralt i Falun, i anslutning till ån och inom raä 68, Falu stad. På den 580 kvm stora tomten grävdes fem schakt ner till orörd lera och dokumeterades i plan och profil.

Undersökningen visade att på leran fanns över hela området ett avsatt svart kulturlager, huvudsakligen bestående av huggspån och kvistar. Däröver låg påförda gruslager, materialet har sannolikt hämtats från den närbelagna åsen. De har troligen påförts i samband med att området togs i bruk för bebyggelse. På det fanns ett kulturlager med bevarade rester av träkonstruktioner, eventuellt kajkonstruktioner. Konstruktionen sträcker sig tvärs över tomten och öster om den fanns de tydligaste spåren av bebyggelse, dvs ett kulturlager med relativt mycket fynd. Slagg hade använts som utfyllnadsmaterial endast i de övre lagren. Fynden i kulturlagren var av 1600-tals karaktär.

1998:5 Arkeologisk schaktövervakning, Gläntvägen, fjärrvärmeutbyggnad vid raä 113, Falu stad och kommun, Dalarna

I samband med fjärrvärmeutbyggnad till fyra barnstugor längs Gläntvägen i Falun gjorde Dalarnas museum hösten 1997 en arkeologisk schaktövervakning. Motivet var att närmare klargöra fornlämningsförhållandena utifrån den tidigare registrerade gårdstomten med odlingslämningar, raä 113.

Schaktningen gjordes huvudsakligen i väg och cykelbana, men under påförda grus och slagglager fanns äldre markskikt. Vissa framkomna spår kan troligen knytas till de tidigare bebyggelsefaser under 1700-talet. Till dessa hör humösa marknivåer och skikt av åkermarksliknande karaktär. Dessutom framkom stenar som troligen utgjort en fortsättning på en tidigare registrerad stenhägnad.

I den norra delen av schaktet fanns även spår av en yngre bebyggelsefas med bl.a. ett tegelbemängt skikt ovanpå en äldre markyta.

1998:6 Arkeologisk schaktövervakning, Trotzgatan, fjärrvärmeutbyggnad inom raä 68, Falu stad och kommun, Dalarna

I samband med att Falu kommun sommaren 1997 grävde för ny vatten- och avloppsledning i Trotzgatan mellan Nybrogatan och Magasinsgatan gjorde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning. Området ligger inom Falu stad raä 68.

Schaktet grävdes ca 2 m brett och 2-3 m djupt. Den naturliga leran syntes drygt en meter under nuvarande gatunivå. ovanpå leran fanns utfyllda slagg- grus- och stenlager. Slagglagren representerar troligen äldre vägytor. Västra schaktväggen var mycket störd av tidigare schaktning för gasledning. I södra delen fanns på leran ett kulturpåverkat mullrikt lager, troligen rester av odlingsmark. I korsningen Magasinsgatan löpte en träledning ihopsatt av plankor.

1998:7 Arkeologisk utredning, Västra Korsgården – Korsarvet, St Kopparbergs socken, Falu kommun, Dalarna

Inför planerad VA-utbyggnad och detaljplaneläggning av Västra Korsgården – Korsarvet har Dalarnas museum gjort en arkeologisk utredning. Utredningen har bestått av arkivstudier, kartanalys, specialinventering, och kulturlandskapsanalys.

Kartanalysen gjordes utifrån lagaskifteskartor från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En mer schematisk karta från början av 1700-talet användes också. Både Korsgården och Korsarvet är sannolikt medeltida gårdar. Under 1600-talet expanderade Korsgården till en by med ett 15-tal gårdar medan Korsarvet förblev av ensamgårdskaraktär. Genom området gick två viktiga vägar mot Aspeboda och Amsberg. Stora förändringar över tid kunde spåras i Korsgården, gårdstomter har ödelagts och hägnadssystemet gjorts om.

Specialinveteringen visade att det trots sommarstugor, villor och nya vägdragningar fanns många spår kvar av äldre bebyggelse, markorganisation, odling och vägsystem. Odlingslandskapet kan beskrivas som småskaligt och formrikt. 325 objekt noterades varav ca 100 odlingsrösen, 60 stensträngar, ett 40-tal odlingsterrasser, 24 husgrunder, ett hudratal åkerhak och några diken.

En jämförelse mellan kartanalysen och specialinventeringen visade att många lämningar i marken gick att identifiera utifrån kartorna. Gårdslägen och delar av hägnadssystem kunde följas tillbaka till 1600-talet, medan odlingslämningarna, pga kartmaterialet, konkret bara kunde följas till slutet av 1800-talet. Sammantaget omfattar planområdet ett förhållandevis välbevarat, småskaligt och ålderdomligt odlingslandskap med stort tidsdjup kring typiska bergsmans- och täktekarlsgårdar, karaktärisktiskt för Kopparbergslagen.

1998:8 Arkeologisk utredning, Korsarvet-Ingarvet, planerad gång- och cykelväg i Falu stad och St Kopparbergs socken, Falu kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad gång- och cykelväg längs väg 293 mellan Korsarvet och Ingarvet, som berör både St. Kopparbergs socken och Falu stad väster om Falu centrum, utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning våren 1998. Utredningen bestod av arkivstudier, kartanalys, specialinventering och en kulturanalys.

Kartanalysen gjordes utifrån kartor från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En mer schematisk karta från början av 1700-talet användes också. Korsarvet, Korsgården, Nubbarvet, Harmsarvet och Gamla Berget är sannolikt medeltida gårdar. Under 1600-talet expanderade Korsgården, Önsbacka och Gamla Berget genom ägosplittring, medan Korsarvet, Nubbarvet och Hamsarvet förblev ensamgårdar, möjligen beroende på kronans ägande. I öster, närmast Falu gruva, dominerar Övre och Nedre Gamla Bergets hyttområden.

Vid specialinventeringen registrerades sammanlagt ca 51 enskilda lokaler med lämningar. Av dem kan 23 kopplas till kopparframställningen, 17 till odling, 5 gårdslämningar, 2 äldre färdvägar m.m. En jämförelse mellan kartanalysen och specialinventeringen visade att många lämningar i marken gick att identifiera utifrån kartorna. Gårdslägen, delar av hägnadssystem, färdvägar och hyttlämningar kunde följas tillbaka till 1600-talet, medan odlingslämningarna, pga kartmaterialet, konkret bara kunde följas till slutet av 1800-talet.

Sammantaget omfattar planområdet ett förhållandevis välbevarat, småskaligt och ålderdomligt bergsmanslandskap med stort tidsdjup kring typiska bergsmansgårdar och hyttområden, karaktärisktiskt för Kopparbergslagen. Landskapets grundstrukturer, vad gäller placeringen av gårdar, inägomarkerna, färdvägar, gränser, hyttströmmar och hyttor, är i huvudsak skapade under medeltidens lopp. Däremot är de idag synliga lämningarna till övervägande del formade under 200-årsperioden 1650-1850. Då lämningarna och flera miljöer i hög grad är bevarandevärda, då de ger en visuell förståelse för Kopparbergslagens förutsättningar och framväxt, föreslogs några justeringar av den föreslagna gång- och cykelvägen.

1998:9 Arkeologisk förundersökning, Tjärna ängar, ombyggnad av riksvägen vid raä 40 och 176 i Borlänge stad och kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad cirkulationsplats i anslutning till Rv 70 med tillhörande på- och avfarter samt cykel-/gångbana utförde Dalarnas Museum en arkeologisk förundersökning i Tjärna, Borlänge stad, i juni 1998.

Området kring Borlänge utgör ett centralt förhistoriskt och medeltida bosättningsområde på Tunaslätten. Syftet med förundersökningen var att närmare klargöra fornlämningsförhållandena inom det planerade vägområdet och också bilda underlag för beslut om en ev. huvudundersökning. Planområdet berörde två slaggförekomster, registrerade som fornlämningarna raä 40 och 41, och rester av tre by-/gårdstomter registrerade som raä 175, 176 och 177 i Borlänge stad.

Vid förundersökningen grävdes totalt tjugofem sökschakt norr och söder om den befintliga Rv 70. På flera ställen påträffades rester efter sentida gårdslämningar, bl a en brunn. Söder om riksvägen påträffades dessutom i ett av schakten stolphål som tolkas som resterna av ett långhus. Ett stolphål har med hjälp av kolprov daterades till vikingatid. I sluttningen ner mot Tjärnasjön påträffades i två schakt slaggvarp av förhistorisk karaktär, innehållande reduktionsslagg och ungsväggsbitar. I ytterligare ett schakt förekom rester av kulturlager som innehöll bl a kol och brända ben.

1998:10 Arkeologisk schaktövervakning, Hosjö, Raä 197 B i Vika socken, Falu kommun, Dalarna

Dalarnas museum utförde under vintern 97/98 en arkeologisk schaktövervakning pga grävarbeten för VA-ledningar vid Hosjöstrand. Området berörde en äldre gårdstomt raä 197 B, Vika sn. Vid schaktningen som huvudsakligen gjordes längs med gatan, framkom inga lämningar som tyder på äldre bebyggelse än den på platsen belägna gården Stora Näs. Bebyggelselämningar i form av kulturpåverkade lager med bl a tegel samt nedgrävningar konstaterades men bedömdes vara tämligen sent tillkomna. Utifrån resultaten vid denna förundersökning ansågs inte några ytterligare arkeologiska åtgärder vara nödvändiga.

1997:1 Arkeologisk schaktövervakning, Husby kyrka, Husby socken, Hedemora kommun, Dalarna

Med anledning av dräneringsarbeten grävdes ledningsschakt vid Husby kyrka sommaren 1986. Schaktningen övervakades av Dalarnas museum i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Kyrkan har medeltida ursprung men byggdes ut på 1700-talet.

Schaktningen gjordes huvudsakligen norr om kyrkan. Där framkom rester av en stenmur, vilken verkade löpa parallellt med norra kyrkogårdsmuren, i östvästlig riktning, samt ett 40-tal skelettförekomster. Av dessa utgjorde en tredjedel gravar, övriga utgjorde delar av omgrävda gravar. Gravläggningarna bör huvudsakligen ha skett under 1800-talet, samt i något fall måhända under 1900-talet. Endast i några få gravar återstod hela skelett, oftast återstod bara kranium och enstaka ben, ibland fanns spår av kista. Skelettmaterialet har osteologiskt analyserats gällande könsfördelning, åldersfördelning, tandstatus och skelettskador.

Ett mindre schakt upptogs inne i kyrkan och utanför väggen grävdes två djupare schakt för att undersöka kyrkomurens underkant. Det ena schaktet grävdes i anslutning till schaktningen vid långhusets västra del och det andra vid långhusets 1700-talsdel i nordöst. Båda dessa schakt visade att murarna stod på orörd steril sedimentjord.

Runt kyrkan grävdes ett grunt schakt för dränering, kabel och åskledare. Vid södra långväggen, nära sydvästra hörnet framkom rester av två murar. De torde utgöra resterna av det vapenhus som revs på 1700-talet.

1997:2 Arkeologisk förundersökning inom planerat vägområde i Hångsarvet och Hällsarvet, fornlämning nr 550,800, 803 och 810 i Stora Tuna socken och Borlänge kommun, Dalarna

Med anledning av ett planerat vägbygge i Hångsarvet och i Hällsarvet i Borlänge kommun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning hösten 1995.

En arkeologisk utredning hade uppdagat under mark dolda boplats- och gårdslämningar inom de nu aktuella områdena. Sökschakt togs upp i de båda åkerytorna med hjälp av grävmaskin. I Hångsarvet avbanades en större yta strax intill en bäckravin, där lämningar av stenålderskaraktär observerats vid utredningen, fornlämning 803. Inga anläggningar i eller under den ca 0,3-0,4 m djupa matjorden hade dock bevarats, däremot spridd skärvsten i matjorden. Ett ca 0,1 m tjockt och sotigt kulturlager påträffades i kanten mot bäckravinen. Det innehöll bl.a. järnfragment och keramik från 1700-/1800-talet. Längre norrut påträffades ett äldre täckdike samt spår av historisk bebyggelse vilken åtminstone sedan mitten av 1600-talet legat strax väster om undersökningsytan, fornlämning 800. Spåren bestod i tegel, sten, kol/sot, yngre rödgods m.m. i matjorden.

1997:3 Arkeologisk schaktövervakning, Lima skans, fornlämning nr 251, Lima socken och Malungs kommun, Dalarna

Med anledning av kraftig erosion av älvbrinken under vårfloden 1995, anlade Vägverket erosionsskydd i mars 1997. Då erosionsskadorna delvis skett inom området för Lima skans från 1670-talet, utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning i samband med de inledande schaktningarna. Schaktningarna bestod i släntning av älvbrinken i norra änden av fornlämningsområdet. Ett kulturlager berördes i kanten av en mindre höjd som sannolikt utgjort norra delen av skansens norra gårdsplatå. Det blottlagda kulturlagret var dock av 1900-talskaraktär, lämningar efter en modern bebyggelse på platsen. Övriga schakt gjordes längre ner i brinken, i huvudsak nere vid älven.

1997:4 Arkeologisk utredning, Östra Tandö-Bu, väg 297, Lima socken, Malungs kommun, Dalarna

Inför en planerad ny sträckning av väg 297 mellan Östra Tandö och Bu i Lima socken utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning under försommaren 1997. Vägsträckan var 6,3 km lång och löpte på östra sidan av Västerdalälven och berörde några sedan tidigare kända slagglämningar.

Utredningen bestod av arkivstudier, kartanalyser, specialinventering och provgropsgrävning.

Kartanalysen har berört sex bebyggelseenheter. Den har innefattat såväl exerpering som renritning och tolkning av inägomarkens rumsliga organisation före storskiftet vid 1800-talets mitt. Den fördjupade fornminnesinventeringen gjordes i en ca 50 m bred zon på båda sidor om den planerade vägdragningen. De 33 lämningarna var främst rester av smide och bebyggelse, några sentida husgrunder, men där fanns ävenrester av en stenåldersboplats och en väg. Vid provgrävningen påträffades lämningar efter smide på två ställen och lämningar efter bebyggelse på ytterligare två ställen.

Lämningarna påträffade vid inventering och grävning har i kombination med kartstudier och ortsbornas berättelser givit tolkningen att bebyggelsen tidigare legat i anslutning till älven. En förändring av bebyggelselägena, en uppflyttning av gårdarna till skogskanten, skedde troligen successivt, men i huvudsak under 1700-talet. Det kan ha föranletts av bristen på odlingsmark och att gårdarna genom uppodling hamnat långt ifrån utmarken.

Den framkomna slaggen skall främst kopplas till primärsmidet, vilket hör nära samman med den för regionen så viktiga järnframställningen, främst bedriven under medeltiden och fram till 1700-talet.

1997:5 Arkeologisk schaktövervakning, Dammsjöån i Vad, fornlämning nr 45 i Söderbärke socken och Smedjebackens kommun, Dalarna

Med anledning av ombyggnation av vägbro i anslutning till en äldre Hammarsmedja i Vad, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktkontroll 1997. Vid schaktkontrollen kunde endast ytan väster om bäcken ”Dammsjöån” kontrolleras, då markarbetena redan var utförda på östra sidan. Ett större provschakt togs upp med maskin söder om vägen och väster om bäcken, vari en större stenpackning blottlades under matjorden. Packningen bestod förutom av sten också av block, grus, sand och mjäla/lera. Den tolkas som antingen en del av den nuvarande väg-/brofyllningen, alternativt en något äldre eller planerad vägfyllning/brofäste som legat något söder om befintlig bro. En stensamling i bäcken kan utgöra stenpackningens fortsättning. Stenpackning bedöms ha tillkommit under den senaste hundraårsperioden. Inga lämningar efter hammarsmedjan fanns inom undersökningsområdet.

1997:6 Arkeologisk schaktövervakning, Hanrö, Gamla Herrgården, fornlämning nr 68 i Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av en dikesgrävning i Hanrö, ingående i ett saneringsprogram av miljöfarliga tungmetallhaltiga gruvindustrilämningar i Falun, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning 1994.

Det knappt 100 m långa och 2-3 meter djupa diket grävdes mitt i kvarteret Hanrö, mellan Södra Mariegatan och Hanrövägen. Schaktet skar igenom ett 0,5-1,0 meter tjockt, påfört slagglager. Därunder vidtog naturlig moränlera. I norra änden djupnade dock slagglagret till knappt 3 meter. I schaktets norra ände påträffades en vattentrumma av trä på ca en meters djup, byggd av grovt plank i sektioner och gåendes i NNÖ-SSV riktning. Trummans storlek var ungefär 1,2 m h och 0,9 m br och smalare nedtill. Plankorna vilade löst på varandra, med stående plankor på sidorna. I schaktets nordliga ände var trumman förbunden med en timrad vertikal dagöppning, likt en brunn. På en kartmaterial från 1880- och 1890-talet är en vattenränna, el. dyl., utritad på den aktuella platsen. Vatten leddes från den gamla Hyttbäcken i söder, strax söder om Nybrogatan, väster om stadsdelen Gamla Herrgården, genom det nu aktuella partiet och fram till Kopparvitriolverket vid Faluån. Sannolikt har vattentrumman anlagts under 1870-talet eller början av 1880-talet för att förse den kemiska industrin med vatten.

1997:7 Arkeologisk schaktövervakning, Kyrkbacken, Hanröleden. Fjärrvärmedragning i fornlämning 68 och 109, Falu stad och kommun, Dalarna

I samband med grävning för fjärrvärmeledning i Falu stad utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av en schaktövervakning 1994. Då övervakades en sträcka från Vårlidsvägen i Villastaden, öster om Stora Kopparbergs kyrka och längs med Klockarevägen. Den andra sträckan löpte längs med Hanröledens östra sida, från Nybrogatan i söder till Östanforsån i norr.

Under Vårlidsvägen påträffades flera kulturlager samt två nedgrävningar och en härd. Karaktären på lagren och nedgrävningarna samt några fynd av fajans och murtegel m.m ger ger en preliminär datering till 1700 -1800-tal. Härden var ej möjlig att datera. Kartmaterial från 1700-talets andra hälft ger vid handen att det funnits en gård i närheten. I övriga delar av ledningsschaktet observerades inga äldre konstruktioner och lagren var i huvudsak av sentida karaktär.

Vid Hanröleden dominerades fyllnadsmassorna av gruvindustriavfall; slagg, varpsten, kisbränder och byggavfall. I sträcken mellan Nybrogatan och Södra Mariegatan påträffades tre rostlämningar i form av mineraliserade malmrester, sot, skörbränd sten och krossad slagg, skiktade i tunna lager. Några rostbås eller fasta konstruktioner kunde dock inte konstateras. Strax norr om Hanrövägen framkom en äldre järnvägsbank från andra hälften av 1800-talet, vilken förband svavelsyrafabriken med det gamla Kopparvitriolverket. Ca 65 meter söder om Södra Mariegatan påträffades en industribyggnad, sannolikt från mitten av 1800-talet. Orörd mark påträffades endast i den nordligaste delen av schaktet, närmast Östanforsån.

1997:8 Arkeologisk förundersökning, Säters kyrka, Säters stad och kommun, Dalarna

I samband med att befintligt trägolv togs bort i Säters kyrkas vapenhus gjorde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i slutet av februari 1997. Säters första kyrka uppfördes på 1630-talet, men revs redan på 1770-talet och en ny kyrka uppfördes. Sprickbildningar i tornet medförde dock att detta fick rivas och ett nytt uppfördes 1806-07.

Stenarna som stöttat bjälklaget dokumenterades och de två murade fundamenten vid sidan av nuvarande kyrkport. Fundamenten var ca 2×2 m stora och 0,2-0,3 m höga. De utgör troligen rester av ett äldre vapenhus.

1997:9 Arkeologisk schaktövervakning i samband med fjärrvärmedragning, St Kopparbergs kyrka, St Kopparbergs socken, Falu kommun, Dalarna

Med anledning av grävningar för anslutning till fjärrvärmenätet utförde Dalarnas museum i november 1997 en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning vid Stora Kopparbergs kyrka.

Schaktet drogs från sakristians norra vägg ut mot Kyrkogårdsgränd, i NV riktning, huvudsakligen längs den asfalterade kyrkogången. Den enda anläggning som framkom var resterna av en mur, ca 1 meter norr om kyrkväggen. Denna kan överensstämma med fynd gjorda vid arkeologiska undersökningar på 1930-talet, vilka tolkats som de äldsta delarna av kyrkogårdsmuren. Stora delar av schaktsträckan uppvisade omrörda lagerföljder p g a av såväl äldre ledningsdragningar som utfyllnad. Detta bidrog även till att inte några enhetliga gravar påträffades, utan enbart omgrävda skelettdelar som troligen nedlagts tillsammans vid tidigare grävningsarbeten.

1996:1 Öjastrand, järnframställning och boplatser. Arkeologisk utredning av planområde i Rättviks socken och kommun med jämförande studier av Siljansområdet

Med anledning av planarbete för Öjastranden i Rättviks kommun utförde Dalarnas museum senhösten 1995 en arkeologisk utredning på uppdrag av Länsstyrelsen och Rättviks kommun. Utredningen lades upp i två steg: dels en fördjupad fornminnesinventering av planområdet, dels en jämförande studie vad gäller boplatser och järnframställningsplatser i Siljansområdet genom fornminnesregistrets uppgifter.

Tre kända slaggförekomster/järnframställningsplatser av förhistorisk karaktär låg inom planområdet på gammal odlingsmark. Därutöver fanns ett kanalformat dike, grävt tvärs över ett näs. Det har sannolikt utgjort en del av en vinterväg. Inga ytterligare fornlämningar påträffades, men ett område markerades där fångstbosättningar kan ha legat.

Vid den jämförande studien framkom att de kända förhistoriska järnframställningsplatserna och framförallt stenåldersboplatserna återfanns på sedimentjordar och finare morän. Dock avspeglar detta i hög grad inventerings- och upptäcktsförhållandena, framförallt vad gäller stenåldersboplatserna. Båda fornlämningskategorierna är i hög grad orienterade till sjöar och vattendrag, men ligger i därutöver i något olikartade lägen. Ca 80% av järnframställningsplatserna och 90% av stenåldersboplatserna beräknas vara skadade eller borttagna. Huvudorsakerna är det historiska åkerbruket, erosion av älv- och sjöstränder samt skador med anledning av småhusbebyggelse. Endast ett fåtal lokaler är arkeologisk undersökta.

1996:2 Arkeologisk undersökning av kolningsgrop raä nr 9:2 vid riksväg 70 i Åls socken, Leksands kommun, Dalarna

Inför en vägomläggning utförde Dalarnas museum 1995 en arkeologisk undersökning av en kolningsgrop.

Gropen var en av flera kolningslämningar i ett flackt tallskogsbevuxet sand/mo-område och anknyter till den förhistoriska järnhantering som finns i dess närområde. Kolningsgropen var nedgrävd med rektangulär form och plan botten med raka sidor, 1,6×0,7 m stor.

Kolet hade framställts ur tall. Träkolet har daterats till yngre vikingatid – äldre medeltid. Inga ytterligare anläggningar påträffades i anslutning till kolningsgropen.

1996:3 Arkeologisk schaktövervakning i korsningen Falugatan-Slaggatan, raä nr 68, Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av fjärrvärmeanslutning till fastighet invid Stora Torget, utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning i mars 1996.

Ett 14 m långt, 1,6 m brett och 1,7-2,7 m djupt schakt togs upp i nordvästra delen av korsningen Falugatan – Slaggatan/Holmgatan. En sektionsvägg, delvis frusen, men någorlunda ostörd av rörledningsschakt dokumenterades. Därvid kunde den äldre gränsen mellan tomtmark och gatumark observeras i form av flera gatunivåer i södra delen samt lämningar efter en eller fler byggnader i norr.

Inga daterande fynd påträffades, men sannolikt är samtliga dokumenterade lager från tiden efter stadens reglering vid 1600-tales mitt, då området fylldes ut med mäktiga slagglager. Schaktet nådde aldrig orörd mark.

1996:4 Arkeologisk schaktövervakning, Kung Magnigatan m.fl., raä 68, Falu stad och kommun, Dalarna

Dalarnas museum utförde schaktövervakningen när Falu kommun bytte ut vatten- och avloppsledningar med tillhörande servicer i Bergshauptmansgatan, Ornäsgatan, Bondegatan och Kung Magnigatan i stadsdelen Elsborg. Schaktningen skedde i gatumark och utfördes hösten 1993 och 1995.

Slagg och skrotsten var påfört över hela området. I den södra delen var slagglagret endast några decimeter tjockt, medan det i norra delen, vid Gruvgatan, var över 2,5 m. I denna del, nära hyttområdet vid Gruvbäcken, var de olika lagren mycket tydliga, där fanns hårdgjorda slaggytor varvat med en hel del hyttavfall.

Det var sparsamt med kulturrester i och emellan slagglagren, men rödgods förekom långt ner i lagren. Inom ett mindre område fanns ett fetare lager med trä, textil, djurhår och läder. Keramiken och 14C-dateringarna visar att lagren tillkommit under de senaste århundradena.

I Bergshauptmansgatan påträffades en stenkulvert ca 1,5 m under gatunivå. Den var troligen från 1800-talet.

1996:5 Arkeologisk schaktövervakning, hyttområde i Staberg, raä 7 i Vika socken, Falu kommun, Dalarna

En arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning utfördes av Dalarnas museum vid schaktning för grund till ny transformatorstation i Staberg våren 1996. Uppdragsgivare var Falu Elverk. Schaktningen skedde inom hyttområde, raä 7, i Vika socken.

För grundläggningen grävdes ett 6,0×5,5 m stort och 0,8 m djup schakt i det utplanade slaggvarpet. Ett mindre schakt grävdes också för att ansluta befintlig station. Schaktningen skedde huvudsakligen i ett lager med lila skivig slagg, men gick delvis igenom ett kollager och därunder skymtade ytterligare ett slagglager. Det framkom inga konstruktioner.

1996:6 Arkeologisk schaktövervakning, Flatenbergs hytta, Norrbärke sn, Smedjebackens kommun, Dalarna

En arkeologisk schaktövervakning utfördes av Dalarnas museum vid Flatenbergs hytta, raä 38 i Norrbärke socken, i samband med att Smedjebackens kommun schaktade för ny dränering runt rådstugan våren 1996. Schaktningen skedde huvudsakligen med grävmaskin och gjordes utanför rådstugans östra och södra sida.

Hyttan antas vara från slutet av 1500-talet. På äldre kartor finns inga hus eller andra konstruktioner markerade där schaktningen skulle ske, kolhusen har dock legat alldeles i närheten.

Längs östra sidan visade sig marken vara naturlig förutom kollagret allra överst, vilket enkelt kan förklaras av att kolbanan till masugnen gått däröver. På södra sidan syntes den naturliga marken i östra delen och hur den sedan successivt påförts slagg, sten, jord, kol och tegel.

1996:7 Arkeologisk förundersökning, Husby kyrka, Husby sn, Hedemora kommun, Dalarna

Då det uppstått sättningsskador på Husby kyrka under vintern 1996 önskade församlingen undersöka hur grundmurarna var konstruerade. Dalarnas museum utförde en förundersökning inklusive murverksdokumentation. Uppdragsgivare var Husby församling.

Ett schakt grävdes vid korets östvägg för att undersöka korets grundläggning från 1700-talet och det andra schaktet på södra sidan, vid skarven mellan det medeltida och 1700-talets murverk. Det kunde konstateras att bägge grundmurarna var anlagda direkt på den naturliga mon, rustbädd saknades. Området öster om kyrkan hade före korets uppförande använts för gravläggningar. Grundmuren var ca 1,5 m hög, kallmurad, dagermuren fogad med bruk. Det var stor skillnad på den omsorg som lagts ner vid utförandet, 1700-talets murverk var betydligt slarvigare lagt. Det framgick också att marknivån runt kyrkan varit ca 0,5 m lägre än idag.

1996:8 Rommeholen – bytomt och gravfält. Arkeologisk undersökning av raä 413A och 780 i Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

En arkeologisk undersökning gjordes 1993 av bytomt raä 413A och gravfält raä 780 i Sör Romme, St Tuna socken. Dessa lämningar låg i vägen för Vägverkets planer på att bredda riksväg 70 och bygga en ny avfart mot Dala Airport.

Vid undersökningen framkom att det under matjorden fanns rester av fem närmast cirkelrunda rännor, 10-19 m i diameter. De har tolkats som resterna av gravhögar även om någon centralgrav inte kunde spåras och inte heller några tydliga sekundärgravar i kantrännorna. De fynd och brända ben som togs tillvara i kantrännorna har troligen förflyttats dit från de ursprungliga gravgömmorna i samband med odlingsverksamhet under medeltiden eller senare. Kartstudier antyder att högarna mycket väl kan ha odlats bort redan under medeltiden.

De brända benen var mycket fragmentariska. Osteologen kunde ändå identifiera djurben i alla gravar, men människoben i endast två gravar. Av föremålsfynden kan nämnas del av arabiskt silvermynt, sländtrissa och pilspets.

I området väster om gravhögarna fanns rester av över trettio härdar. Då spår av huskonstruktioner saknades är det troligast att härdarna legat utomhus. De kan ha använts i samband med religiösa måltider. Den omgivande marken utgjorde sannolikt inägomark redan under yngre järnålder, en bevarad rest av en gärdesgård antyder det.

Dateringen av härdar och gravar tyder på att området främst nyttjats under vendel- och vikingatid. En datering av ett enstaka stolphål under en gravhög gav dock en äldre datering, till tiden omkring Kristi födelse och visar att människor troligen vistats i området betydligt tidigare än de funna gravarna.

Mycket få lämningar kunde sägas vara medeltida. Det kan delvis förklaras av att så få 14C-dateringar gjordes på de historiska anläggningarna och att medeltiden i allmänhet lämnar få daterande fynd. En förändring i byggnadsskicket antas ändå ha skett under denna tid. Desto fler lämningar kunde genom fynd dateras till 1600- och 1700-tal: husgrunder, spisrösen, avfallsgropar mm. De flesta av dessa anläggningar låg i eller i anslutning till 1600-talets bytomt. Mycket talar ändå för att gårdstomten i utgrävningsområdets mitt bebyggdes vid medeltidens slut. En fältugnen för tegel- eller kalkbränning låg en bit ifrån gårdstomten.

Undersökningsresultaten visar på en brukningskontinuitet inom och kring området alltifrån vendeltid fram till dagens dato, däremot går det inte att utifrån undersökningsresultatet visa på en bebyggelsekontinuitet. Gravhögarna och härdarna i Romme förstärker den tendens som de senaste årens undersökningar visat, att Tunaslätten under vendeltid snabbt förändras från ett glesbefolkat område till en etablerad bygd med gårdar där hushållen bedrev odling och järnframställning. Om denna, som det ser ut, hastiga etablering är överdriven får framtida forskning utvisa.

1996:9 Grevinnan – en vikingatida boplats. Arkeologisk undersökning av raä 509, Orsa socken och kommun, Dalarna

Med anledning av att Orsa kommun planerade att bygga ett servicehus inom kvarteret Grevinnan beslutade länsstyrelsen att en arkeologisk huvudundersökning skulle utföras inom södra delen av en känd slaggförekomst, RAÄ 509. Undersökningen utfördes under delar av november och december 1989 av personal från Arkeometallurgiska institutet (AMI) i Ludvika på uppdrag av Dalarnas museum.

Området maskinavbanades. Därefter täcktes framkomna anläggningar med markisoleringsmattor efter inmätning. Anläggningarna undersöktes och dokumenterades. De framkomna anläggningarna bestod av vikingatida grophus samt härdar. Dessutom framkom lämningar efter lågteknisk järnhantering i form av en kolningsgrop samt slagg och ugnsfragment. Kolningsgropen har också den erhållit en vikingatida datering.

Påträffade fynd består av brända och obrända ben, alla animala, samt två stycken mindre järnbleck, två delar av en kvarnsten samt ett bryne av sandsten.

1996:10 Arkeologisk utredning, Riksväg 60, Ludvika, Ludvika socken och kommun, Dalarna

Inför en planerad ny sträckning av riksväg 60 vid Ludvika utfördes en arkeologisk utredning hösten 1996. Uppdragsgivare var Vägverket, Region mitt. Vägsträckan var 17,5 km lång och löpte genom Ludvika tätort och Persbo byar. Utredningen bestod av arkivstudier, kartanalyser, specialinventeringar, dvs fördjupad fornminnesinventering och marinarkeologisk inventering, fosfatkartering och provgropsgrävning.

Kartanalysen innefattade såväl exerpering som renritning och tolkning av hela eller delar av elva bebyggelseenheter. Analysenvisade på en stor variation i den rumsliga organisationen. Persbo och Marnäs har t.ex. haft relativt samlad bybebyggelse medan Ludvika by snarare har haft karaktären av en samling ensamgårdar. Allt tyder på att hyttverksamheten varit en viktigare faktor vid lokalisering av bebyggelsen än åkerbruket, åkermarken kunde ligga en bra bit ifrån bebyggelsen. Den brukades huvudsakligen i ensäde och lindbruk och var ofta särägd och särhägnad. Runt byarna har funnits stora utmarker utan någon bebyggelse.

En fördjupad fornminnesinventering gjordes i en ca 50 m bred zon på bägge sidor om den planerade vägdragningen. Där återfanns lämningar efter odling, bebyggelse, vägar, fägator, kolbottnar, gruvor, båtlänningar, fasta fisken m.m.

Kartanalys och specialinventering utgjorde sedan underlag för urval av områden för fosfatkartering och provgropsgrävning. Fosfatkartering för att försöka spåra stenåldersboplatser utfördes i två områden, men analyserna gav inga sådana indikationer. Provgropar grävdes främst i den för vägen reserverade marken inne i Ludvika tätort. Marken hade tidigare brukats som åker. Lämningarna bedömdes att främst vara från nyare tid.

Vid kart- och arkivstudierna framkom det att området utgjort ett randområde under förhistorisk tid och troligen under en stor del av medeltiden, tolkningen av Väster Silvbergs betydelse är dock oklar. Vid medeltidens slut var området glest befolkat, men byarnas grundstruktur fanns. En betydande expansion skedde sedan under 1600-talet med många nya bebyggelseenheter. Många strukturer i landskapet är från denna tid. En annan förklaring till att vi främst hittade lämningar från nyare tid är att vägen till stora delar dragits längs gränsen mellan inägomark och utmark och inte berört de betydande gruvstråken och hyttlämningarna.

1996:11 Arkeologisk schaktövervakning i kv Laboratoriet och kv Åbrinken, fornlämning nr 65 och 68 i Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av schaktning för elledning i kv Laboratoriet och kv Åbrinken samt i Faluån, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning i oktober 1996. Schaktet gick i ett område rikt på metallurgiska aktiviteter och lämningar alltsedan äldre medeltid, framförallt kopparhyttor.

Det vanligtvis 0,6 m breda och 0,6-0,7 m djupa schaktet löpte från korsningen Slaggatan/Södra Mariegatan, längs med norra kanten av Södra Mariegatan, norrut längs med åbrinken, över Faluån och upp i industriområdet. På Faluåns östra sida gick det mestadels genom relativt moderna fyllnadslager. På västra sidan bröt schaktet igenom en kraftig slaggstensmur från 1800-talets mitt. Den är sannolikt en del av grundläggningen till Extraktionsverket för koppartillverkning. Strax NV om grundmuren påträffades en konstruktion i form av ett trägolv med anrikningsslam ovanpå, dvs råvara eller avfall. Detta magasin hör sannolikt också till extraktionsverket.

1996:12 Arkeologisk schaktövervakning, Rörshyttan, raä 61 i Husby socken och Hedemora kommun, Dalarna

Med anledning av Vägverkets ombyggnad av bron över Holens utlopp i Rörshyttan, utförde Dalarnas museum en förundersökning i form av schaktövervakning. Bron ligger inom ett äldre hyttområde från medeltid, men där vattenkraften även nyttjats för hammarsmedjor, kvarnar, garveri, såg, krutbruk och kraftstation. Vid schaktningen för en ny stödmur blottlades en äldre stödmur som sannolikt uppförts i samband med att den nuvarande bron byggdes. Spår av stenar, ankarjärn, järnskrot och kol/sot på platsen för den nya stödmuren antyder att en hammare stått på platsen, kanske under 1800-talet.

1996:13 Arkeologisk förundersökning, Tuna Prostgård, raä 417 i St Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Vid schaktning för byte av beläggning och bärlager på gårdsplan och infartsväg till Prostgården i Stora Tuna socken hösten 1995, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning.

Under gårdsplan framkom lämningarna efter kyrkklockgjutning i form av en stor grop, gjutformsfragment, gjutspill av kopparlegering, sten, bränd och obränd lera, sot samt korslagda luftkanaler i botten. Sannolikt gjöts en eller flera klockor här i början av 1600-talet.

Mitt för den nuvarande mangårdsbyggnaden, på en terrassformad förhöjning där infartsvägen når gårdsplan, påträffades lämningarna efter 1600-talets prästgård. Av historiska kartor och lämningarna i marken framgår att prästgården har varit utformad som en kringbyggd gård med skild man- och fägård, med bl.a. ett timrat boningshus med en vitkalkad öppen spis. Av fynden att döma användes byggnaden under 1600- fram till mitten av 1700-talet, då den nuvarande herrgårdsliknande mangårdsbyggnaden uppfördes. Lämningarna efter byggnaden grävdes i huvudsak inte ut, utan de ligger kvar under det nya bärlagret och den nya vägbeläggningen.

Fynd från klockgjutargropen: gjutspill och gjutformsfragment. Fynd från den äldre prästgården: mynt, polett, kritpipor, fönsterglas, hushållsglas, yngre rödgods, järnföremål, slaktben m.m.

1996:14 Romme – järnframställning och gravar för tusen år sedan. Arkeologisk undersökning av fornlämning 372 i Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad utbyggnad av ett industriområde, utförde Arkeometallurgiska institutet (AMI) en arkeologisk undersökning 1989. Undersökningen gällde en järnframställningsplats raä 372 i Stora Tuna socken.

En 3 250 kvm stor åkeryta matjordsavbanades med grävmaskin och de framkomna äldre lämningarna i den underliggande mon undersöktes. En mängd lämningar efter järnframställning framkom, bestående av ca tio ytterst fragmentariskt bevarade rester av reduktionsugnar, ett ramformigt slaggvarp, ett flertal slaggförekomster, två upplag för lera/mjäla, två smideshärdar, fem kolningsgropar och flera andra nedgrävningar som hörde ihop med kolningen. Dateringar visar ett järnframställning bedrivits under perioden från 900-talets början till omkring år 1200.

Inom fornlämningsområde framkom dessutom två skelettgravar, en kvinna och en man begravda i övergångstiden mellan vikingatid och medeltid, en rest efter en brandgrav samt några härdar, spridda stolphål m.m. Mannen i den ena skelettgraven hade ett runt hål i vänster tinningsben, vilket kan tyda på en trepanering. Järnframställningsplatsen och gravarna bör sannolikt knytas till en eller möjligtvis några av Romme bys vikingatida gårdar.

1996:15 Arkeologisk schaktövervakning, Gruvområdet-Pilbovägen, raä 109 i Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av schaktning för dräneringsledning söder om Falu Gruva, vid Pilbovägen, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning 1996. Schaktet grävdes från riksvägen i öster ca 360 m västerut, i motlut. Det var 3,5-4 m brett och 2,5-4 m djupt. I de lägst belägna partiet i öster bestod fyllnadslagren av enbart påförda industrimassor i form av slamjord, slig, gruvsten och industribyggnadsavfall. Först drygt 100 m upp i sluttningen påträffades naturliga jordlager i form av silt/morän. Ytterligare en bit åt väster upphör industriavfallslagren. Längre upp i sluttningen låg humuslager och stenblock, somliga spräckta och påverkade av gruvverksamheten i området, direkt på den naturliga moränen. I schaktets västra ände påträffades åter påförda industriavfallslager, i anslutning till befintliga industribyggnader.

1995:1 Arkeologisk förundersökning i Backåkern, Boda Kyrkby, Fastigheterna Boda 21:14, 21:19 och 21:24 i Boda socken, Rättviks kommun, Dalarna

Med anledning av att Rättviks kommun planerade att uppföra ett ålderdomshem inom Boda gamla bytomt, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i enlighet med länsstyrelsens villkor. Planområdet ligger centralt i byn och i nära anslutning till platsen för 1600-talets kapell och 1700-1800-talets begravningsplats. Ett antal sökschakt drogs upp för att utröna markförhållanden och ev. fornlämningsförekomster. Centralt hittades en 10 – 15 m vid nedgrävning och mer än 1, 5 m djup, fylld med kalksten, morän och lerskiffer. Sannolikt utgör detta lämningar efter en påbörjad grundläggning/provgrävning för den nya kyrkan som planerades att uppföras på platsen innan sockenstämman flyttade placeringen upp på Bodbackens topp?

I planområdets östra kant framkom en ca 5 x 5 m st stenram, 1,1 m dj. Sannolikt är detta fundamentet till 1764 års klockstapel, enligt 1820-talets storskifteskarta. Inga gårdslämningar framkom och inga föremål äldre än 1800-tal. Därför anses inga ytterligare undersökningar motiverade.

1995:2 Arkeologisk förundersökning i samband med geoteknisk undersökning inom fastigheten Falun 9:1, Ingarvet, Falu stad och kommun, Dalarna

I samband med en geoteknisk undersökning i form av provgropsgrävning inför en planerad industribyggnation, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av en schaktövervakning. Elva gropar togs upp och avslöjade djupa, påförda fyllnadsmassor på den naturliga moränen i form av framförallt industriavfall från främst 1900-talet. Industriavfallet bestod av grus, sten, skrotsten, kisbränder, byggnadsmaterial slagg m.m. Under industriavfallet påträffades mindre rester av rostverksamhet från 1800-talet, vilken var en del i kopparframställningen.

1995:3 Arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning vid St. Tuna kyrka i St. Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Med anledning av en geoteknisk undersökning vid Stora Tuna kyrka, St. Tuna socken, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av en schaktövervakning.

Två provschakt togs upp intill kyrkans grundmurar. Det första grävdes strax Ö om sydsidans västra portal. På ca 0,5 m djup påträffades grundmuren efter ett senmedeltida vapenhus samt mot botten, ca 2 m ner, spår av omrörda gravar. Det andra schaktet grävdes omedelbart N om långhuset, mellan de västligaste strävpelarna. På ca 1,7 m djup nåddes orörd mjäla. Däröver låg flera gravschakt grävda i varandra med omrörda, fragmentariska benrester.

1995:4 Arkeologisk förundersökning av stenåldersboplats, raä 272 vid Holen 1:1 och Norrby 7:4 i Hedemora sn och kn, Dalarna

I samband med en planerad ny åkerväg, utförde Dalarnas Museum en arkeologisk förundersökning i Holen, Norrby i Hedemora sn och kommun, Dalarna. Två kända stenåldersboplatser (raä 272 och 273) samt en gårdstomt (raä 377) fanns i anslutning till exploateringsområdet. I undersökningen ingick kartexerpering, fördjupad fornminnesinventering, fosfatkartering och provgropsgrävning.

Under den tid som området utgjort inägomark har den i huvudsak brukats som ängsmark. Bystrukturen har sannolikt förhistoriska men säkert medeltida rötter. De tidigare kända stenåldersboplatserna lokaliserades och i matjordslagret gjordes några fynd av avslag i kvarts och annan stenart, bränd lera, brända ben, ett sandstensbryne och enstaka slagg. I åkermarken väster om raä 377 hittades föremål/fragment av gårdstomtskaraktär. Vid provschaktning i den planerade vägsträckningen straxt norr om stenåldersboplatserna framkom inga anläggningar eller boplatsfynd. Med hänsyn till topografin och spridningsbilden av boplatsfynd, bör tydligare boplatsstrukturer finnas något söder om exploateringsområdet.

1995:5 Arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning i kv Posten 10, raä 68, Falu stad, Dalarna

I samband med nedläggning av vattenledning till en planerad servicebyggnad i kv Posten 10 i Falu stad, utförde Dalarnas Museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning. Kvarteret är beläget i Falu gamla stadsområde, raä nr 68, Falu stad.

Vid schaktningen framkom kulturlager med varvade ljusa och mörka lager bestående av grusblandad sand. Dessa avbröts här och var av gropar fyllda med slagg. I en kort sekvens av schaktet framkom timmerrester med en fragmentarisk knut. Timret var tidigare avgrävt av ett rörschakt vilket gjorde tolkningen svår. Möjligen hör timmerkonstruktionen till en källare eller en byggnad vars nedre stockvarv grävts ned under markytan. I stockarnas underkant fanns bitar av slagg och tegel. Överkanten var eldpåverkad varpå lera hade påförts. Ovanpå detta fanns ett näverlager som bildade botten i en grop fylld med kol och sot.

Schakten grävdes ca 1,8 m djupa. Kulturlager fortsatte under den framtagna ytan i schaktbotten.

1995:6 Arkeologisk utredning längs väg 875 i Sundborns socken och väg 876 i Svärdsjö socken, Falu kommun, Dalarna

Inför vägbreddning och dikning av länsväg 875 mellan Sundborns och Toftbyns socknar utförde Dalarnas museum en arkeologisk utredning 1995.

I Ottesbo hittades slagg. I byarna Backanäs; Sveden och i Boränget skär vägen igenom äldre gårdstomter och ålderdomligt kulturlandskap. Vid Sveden och Boränget föreslås en arkeologisk förundersökning.

1995:7 Arkeologisk utredning i området Lindan – Hångsarvet, Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Inför ett planerat nytt vägsystem i Lindan-Hångsarvet i St. Tuna sn och Borlänge kn, utförde Dalarnas Museum en arkeologisk utredning under perioden juli – september 1995. Den arkeologiska utredningen utfördes genom en agrarhistorisk analys med kartkalk, en fördjupad fornminnesinventering och en provgropsgrävning.

I det aktuella området fanns under 1600-talet flera ensamgårdar vilka sannolikt etablerats under medeltiden. Några av skattehemmanen var delade och utgjorde mindre byar medan kronohemmanen fortfarande var ensamgårdar. Till de olika enheterna hörde åkergärden, ängsgärden och utmarker. Flera gårdar brukades av bergsmän. Ägogränserna från 1600-talet är inte bevarade eftersom marken omarronderades under 1800-talet i samband med skiftet. Några vägar har dock kvar sin gamla dragning. Inget av de äldre bebyggelselägena kommer att beröras av den nu aktuella exploateringen.

Flera fynd av kvartsavslag samt ett skifferavslag gjordes i två områden inom utredningsytan. Dessa utgör sannolikt neolitiska boplatslägen. För övrigt fanns gårdstomtsfynd/-fragment, slagg och bränd lera, spik, hästskosöm, övriga järnfragment, del av kritpipa samt en skärva av drejad keramik.

1995:8 Arkeologisk dokumentation av vattenkanalsystem vid Johannisholms bruk, raä nr 7 i Venjans socken, Mora kommun, Dalarna

Med anledning av ett vägbygge i bruksområdets utkant, gjordes en dokumentation/kartering av vattenkanalsystemet vid Johannisholms glasbruk och järnbruk som anlades 1808 och lades ner 1860.

De flesta byggnader som hört till bruket var borta. Vid dammen och kanalerna finns ett sliphus och ett hus med rester av ett vattenhjul, samt en större byggnad som kan ha varit det vattendrivna sågverket. Rester av glastillverkning fanns över hela området kring dammen men främst på området söder om denna. Ett mindre slaggvarp (raä nr 6) ligger NO om dammen.

För att tillvarata vattenkraften har vattnet från Vanåns södra fåra letts in i en damm centralt i bruksområdet, vilken reglerades med dammluckor. För att driva glassliperi, stampverk, såg och kvarn har vattnet sedan letts vidare genom sammanlagt fem kanaler. Kanalerna ingår i två kanalsystem, ett mot norr och ett mot öster.

1995:9 Arkeologisk förundersökning av korsningen Åsgatan – Gussarvsgatan/Brunnsjögatan, raä 194, Hedemora stad och kommun, Dalarna

Med anledning av anläggandet av en cirkulationsplats i korsningen Åsgatan – Gussarvsgatan/Brunnsjögatan i Hedemora stad och kommun, utförde Dalarnas Museum en förundersökning under augusti månad 1995. Sammanlagt skiktgrävdes 8 schakt med hjälp av grävmaskin försedd med planeringsskopa. Marken var mycket söndergrävd av tidigare gjorda rör-, kabel- och ledningsschakt. I Åsgatans norra sträckning framkom en äldre kullerstensbeläggning. Kulturlager sannolikt innehållande äldre vägbeläggningar framkom i ett schakt väster om Åsgatan. För övrigt framkom sentida bebyggelserester med tegel.

1995:10 Arkeologisk förundersökning vid Leksands kyrka, Leksands socken och kommun, Dalarna

I samband med grävningsarbeten vid restaureringen av Leksands kyrkas exteriör, utförde Dalarnas Museum en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning. Fältarbetet utfördes under augusti och oktober månad 1995.

Grävningsarbetet innebar att en grund ränna handgrävdes runt hela kyrkobyggnaden för att skapa en tillfällig luftningskanal inför putsningen av fasaden samt att två brunnar på var sida om koret skulle friläggas. Dessutom grävdes schakt för nedläggning av åskledarkablar.

Delar av kyrkans grundmur framkom. Denna var uppbyggd av rektangulära tuktade stenar men även av natursten. De sistnämnda sköt på vissa ställen fram upp till 0,4 m utanför grundmuren. En igenmurad port fanns i södra skeppets västra del där det tidigare funnits ett vapenhus. Ytterligare en igenmurad port -”prästporten”- fanns i korets södra vägg. Vid grävningen för åskledarkabel mellan kyrkan och klockstapeln, framkom kulturlager i området närmast kyrkan. Kulturlagren slutade tvärt ca 10 m öster om sakristians östra vägg vilket möjligen kan tyda på att kyrkan i äldre tid varit omgiven av en kyrkogårdsmur eller annan avgränsning.

1995:11 Arkeologisk schaktövervakning i Linslagarevägen och Bergshauptmansgatan, raä nr 109 i Falu stad och kommun, Dalarna

I samband med nedläggning av en fjärrvärmeledning längs Linslagarevägen/ Bergshauptmansgatan vid Falu gruva inom raä 109, utförde Dalarnas Museum en förundersökning i form av schaktövervakning. Fältarbetet utfördes under sista veckan i juli 1995.

Schaktet, som blev ca 240 m långt och 1,3 m brett, maskingrävdes skiktvis genom ett flertal hårda ”ihopcementerade” slagglager i Bergshauptmansgatan där flera vägnivåer eller arbetsytor framträdde. Dessutom framkom kulturjord med fragmenterade trärester i skikten mellan slagglagren i schaktets norra profil. Dessa utgör sannolikt bebyggelserester från Bergsmännens gruvbodar samt arbetsytor framför desamma. På karta från 1664 finns gruvbodarna markerade intill Bergshauptmansgatan som då var en av huvudvägarna mellan Kopparberget och Falun. Schaktet grävdes mellan 0,9 och 1,8 m djupt.

I ett av de undre slagglagren togs ett kolprov vilket C14-daterades, efter kalibrering, till år 1306-1610 e Kr (två sigma). Både vägen och tomtgränsen mot vägen har legat relativt stilla sedan medeltid medan bebyggelsen inom kvarteret säkerligen skiftat i form, funktion och utbredning.

I Linslagarevägens schakt fanns den orörda moränen högt upp mot markytan. Längre norrut fanns en svacka vilken var fylld med löst liggande slagg. I schaktets norra ände bestod fyllningen av material från ett skrotstensvarp.

1995:12 Arkeologisk förundersökning på fastigheten Gamla Herrgården 13, raä nr 68 och 58 i Falu stad och kommun, Dalarna

Med anledning av en planerad utbyggnad av ett enfamiljshus på fastigheten Gamla Herrgården 13 i Falu stad och kommun, utförde Dalarnas Museum en arkeologisk förundersökning. Arbetet utfördes under några dagar i september och oktober 1995. Fastigheten ligger inom raä 58 och 68 som utgör Falu stads äldsta stadsområde. Fastigheten angränsar dessutom till raä 95 och 98. Enligt tidigare undersökningar i området ligger lämningarna av Borns hyttegård från 1300-talet under ett fyra meter tjockt slagglager. Då schaktdjupet nu endast uppgick till 0,5-0,9 m förväntades vi hitta yngre lämningar från exempelvis bostadshus eller ekonomibyggnader vilka finns utritade på de äldre fastighetskartorna.

Tre schakt maskingrävdes skiktvis. Två av schakten innehöll endast slagg. I det tredje framkom bebyggelserester från en uthusbyggnad samt en arbetsyta eller gårdstun. Bebyggelseresterna bestod av syllstensrader, en syllstock, en hård golvyta av grusblandad sand samt en trappsten som troligen hört till byggnaden. De kulturlager som påträffades begränsades nedåt av påförda slagglager. Fynden bestod av glaserad keramik, porslin, spik, hästskosöm, flaskglas, tagel och läder. De kan sannolikt dateras till sent 1800-tal och 1900-talets början.

1995:13 Arkeologisk schaktövervakning, Pastorsbostället – Burgrevgården, Torsångs socken, Borlänge kommun, Dalarna

Dalarnas Museum utförde under några dagar från juli till oktober månad 1995, en arkeologisk förundersökning i form av schaktövervakning i Torsång och på Sunnanö i Torsångs sn och Borlänge kn. Arbetet utfördes på var sida om Lillälven i samband med nedläggning av en högspänningskabel. Sammanlagt maskingrävdes en sträcka på ca 1400 m som var ca 0,7 m bred och 0,6-1,5 m djup. Schaktet grävdes från östra sidan om bron över Lillälven och ca 450 m norrut för att sedan fortsätta längs vägen på andra sidan älven upp till Burgrevgården på Sunnanö.

Eftersom fornlämningstätheten i Torsångstrakten är hög, förväntades vi hitta fler och tydligare kulturlager än vi gjorde. Schaktet berörde fornlämningsområdet till raä 26 men inga förhistoriska fynd gjordes. Schaktet grävdes till största delen av sträckan genom vägutfyllnadsmaterial bestående av grus, sand och sten på orörd mo/mjäla eller sand. Kulturpåverkade lager påträffades endast på två platser: på södra sidan Lillälven mitt emot hembygdsgården och strax söder om Burgrevgården på Sunnanö. På den förstnämnda platsen gjordes fynd som sannolikt kan dateras till sent 1800-tal eller möjligen tidigt 1900-tal. Dessa bestod av spik, hästskosöm, gulglaserat rödgods, fönsterglas samt fajansskärvor.

1995:14 Arkeologisk förundersökning vid Nås kyrka, Prästgården 1:1 i Nås socken, Vansbro kommun, Dalarna

Inför en planerad kyrkogårdsutvidgning vid Nås kyrka gjorde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning 1993-94.

Större delen av området har i sen tid brukats som åkermark utom i västra delen vilken utgjordes av gräsmatta. Vid provgrävning framkom under ploglagret svårtolkade små oregelbundna sotfläckar. I västra delen var marken mer kulturpåverkad. Där framkom ett stolphål och däröver, i matjordslagret, fanns tegel, djurben, trä och keramik. I denna del skall enligt äldre kartor prästgården ha legat som troligen rivits på 1700- eller början av 1800-talet. Det finns också en tradition om att en äldre kyrka legat här.

1995:15 Arkeologisk schaktövervakning i Österby, Raä 80, 132 och 410 i Stora Tuna socken, Borlänge kommun, Dalarna

Med anledning av dragning av en högspänningskabel i Österby i stora Tuna socken, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning i form av en schaktövervakning under september-oktober 1995. Strax öster om den registrerade slaggförekomsten raä 132, påträffades ett lager innehållande enstaka slaggstycken, sot och mo. Lagret tolkas som rester efter järnframställning, sannolikt från den yngre järnåldern. Någon konstruktion påträffades emellertid inte, men ugnsplatsen bör ha legat i närheten. Mitt på åkergärdet, 20-30 m öster om den registrerade stenåldersboplatsen raä 80, kunde ett djupare liggande kulturpåverkat lager observeras, innehållande enstaka skärvsten, järnslagg, kanske både från reduktion och smide, samt ett keramikfragment. Lagret representerar möjligen en äldre odlingsyta, men med spår från förhistoriska bosättningar i närheten. I denna del påträffades dessutom ett kvartsavslag.

1995:16 Arkeologisk schaktövervakning, hytt- och hammarområde i Saxhyttan, Raä 84, Grangärde socken, Ludvika kommun, Dalarna

Med anledning av förstärkningsarbeten på dammvallen inom hytt- och hammarområdet i Saxhyttan, utförde Dalarnas museum en arkeologisk schaktövervakning i september 1995. Schaktövervakningen gällde borttagandet av torv- och humuslager samt stubbar och rötter på dammvallens krön.

Vid schaktkontrollen kunde dammens konstruktion studeras. Dammen var i södra kanten och runt utskoven uppbyggd med en ca 2 m hög kallmur av huggna gråstensblock. Norr om kallmuren, mot själva vattenreservoaren, bestod fyllningen endast av slagg och lite moränsten. För att hålla dammvallen tät bör den således ursprungligen ha varit brädfodrad på norra sidan.

1995:17 Arkeologisk förundersökning, fornlämning 224 E och F i Nedre Gruvriset, Stora Kopparbergs socken, Falu kommun, Dalarna

Med anledning av planerad nydragning av riksväg 60 Falun-Borlänge, utförde Dalarnas museum en arkeologisk förundersökning vid ”Tallen” i Nedre Gruvriset, raä 224 E och F i Stora Kopparbergs socken, Falu kommun, 1995. Fornlämningarna består av äldre gårdslämningar med omgivande odlingslämningar.

Förundersökningen skulle klargöra fornlämningarnas karaktär, ålder och utbredning. Den lades upp i tre steg: analys av historiska kartor, kartering av dagens kulturlandskap samt provgrävning.

Dagens kulturlandskap inom undersökningsområdet uppvisar stora likheter med det historiska, såsom det redovisats på 1700- och 1800-talskartorna. Många åkerformer, hägnader, odlingsrösen och vägar finns kvar. Odlingsmarken under första hälften av 1700-talet karaktäriseras av att inägomarken bestod av täkter som brukades i lindbruk, vilket innebar att en stor del av marken utgjordes av äng. Mot mitten av 1800-talet brukas större delen av inägomarken som åker, troligen i någon sorts cirkulationsbruk. Vid mitten av 1800-talet hade de två sydligaste gårdarna i byn flyttats, de som låg inom undersökningsområdet. Provschakten kunde bestämma platsen för den mellersta gården, raä 224 F, i form av en uppförd husgrundsterrass med påförda byggnadsavfallslager. De daterbara fynden i byggnadsavfallet anger 1600/1700-tal, men kol från terrassens botten antyder att terrassen/gården kan ha anlagts vid mitten av 1500-talet. Därtill framkom ett stort igenfyllt dike, 6 m br och 1,4 m dj, av okänd funktion och ålder samt ett kulturlager/husgrund från mitten av 1800-talet. Träkol under två stenmurar/åkerterrasser daterades till omkring mitten respektive slutet av 1200-talet.

Skip to content