Traditioner och helgdagar

Här presenterar vi traditioner, lokala och nationella, kända och okända.
Sidan fylls på med fler traditioner och helgdagar löpande.

Samernas nationaldag har sedan 1993 firats den 6 februari. Dagen är gemensam högtidsdag för alla samer som lever i Finland, Norge, Ryssland och Sverige.

Datumet som uppmärksammas är den 6 februari 1917 då samernas första landsmöte hölls i Tråante/Trondheim. På mötet träffades för första gången i den samiska historien nord- och sydsamer från Norge och Sverige för att diskutera gemensamma problem. Året efter hölls ett liknande möte i Staare/Östersund.

En av initiativtagarna till mötet i Tråante/Trondheim 1917 var Elsa Laula Renberg. Hon hade erfarenheter av landstvister och menade att samerna behövde stå enade för att få till en förändring av synen på den samiska befolkningen. Elsa Laula ses som en nationalhjälte och hennes födelsedag den 29 november firas sedan några år tillbaka som en samisk flaggdag.

Den samiska flaggan är för alla samer. Cirkeln är en sol- och månesymbol. Solringen är röd och månringen är blå. Färgerna är hämtade från den samiska dräkten.

DM_KEF1383: Idre, Slugufjäll. Per Rikard och Jo Jonssons torvkåta med timrad förstuga i lägret vid Töfsingsjön, nära Slugufjäll, 1916. Foto: Karl‐Erik Forsslund.

I Dalarna finns den sydligaste samebyn, Eajran Sijte/Idre nya sameby. Samebyn är en av Sveriges minsta med ett maxantal renar satt till 2700 av länsstyrelsen.  Betesmarkerna finns i Älvdalens och Härjedalens kommun. Längre tillbaka i historien har det funnits en samisk befolkning i hela Dalarna och alla har inte varit renskötare. I källorna finner vi bland annat skickliga hantverkare, jägare och musiker.

Att fira Mats eller Mattsmässan med björn, brud och brudgum är en tradition som firats av barn och unga i Gagnef i Dalarna. Det förekom under 1800-talet och en bit in på 1900-talet dagarna före Mats, den 22 eller 23 februari. Louise Hagberg från Nordiska museet besökte Gagnef år 1913. Hon fick då veta att seden Mats med utklädning höll på att försvinna. Hennes sagesman berättade att brud och brudgum fortfarande gick runt i gårdarna men att björnen var mera osynlig. De medverkande, som kunde vara upp till ett tjugotal, kallades för ”Matsmässgubbarna” och var i åldrarna 11–20 år. Matsmässgubbarna var klädda i sockendräkter och ibland kunde en präst vara med för att ”läsa” över brudparet. Prästen var då iklädd kappa och krage. Brudens dräkt hade en mängd tillbehör, så som en Gagnefsbrud var klädd. Dräkten användes bara vid Matsmässfirandet och bestod bland annat av glaspärlor, pappersblommor, sidenband och ”skavelguld”, ett slags guldfärgade metallbitar.

  I Dalpilen den 2 mars 1894 kan man under rubriken ”Gamla seder och bruk” läsa om hur firandet gick till:

Den 22 februari (”Potter Katt”) räknas mångenstädes som första vårdagen och är en viktig bemärkelsedag. Denna dag hade man i Gagnef äfven i år tillfälle att iakttaga en urgammal sed, ett slags karnevalsupptåg, hvarmed vårens inträde firas.
Af ludna svarta pelsar formades en stor björn på så sätt, att tvänne minderåriga gossar voro fötterna på nalle, hvilken var utrustad med ett stort och med tryne försedt hufvud. I trynet var äfven en ring fästad och i ringen ett tåg. Från by till by leddes odjuret af tvänne maskerade och spöklikt utstyrda ynglingar, hvilka hade pinglor fästade vid sina knän. I spetsen för det af stora och små begapade tåget gick en brud och en brudgum, klädda i nationaldrägt och följda af granna brudtärnor. Två eller tre fiolspelare arbetade under tiden på sina instrument, och den förut nämnda björnen afslutade tåget. Dock ej så alldeles, ty bakom honom gick en ”påfösare” med sitt spö. I de gårdar, som helsas på, bjuda vanligen på ”filbunk”, och äfven björnen får några godbitar, hvilka han gladt brummande mottager, icke med utan ”under” munnen. Gossarne, hvilka bilda björnens kropp och hvilka måste gå med böjda ryggar, ser dock ingen. Matthiasdagens afton firas äfven med ett dylikt tåg, men där är ej björnen med.

25 mars Marie Bebådelsedag (Mariadag)

Vårfrudagen, som även kallas Våffeldagen, var en av årets viktigaste märkesdagar. Den är en av de dagar som delar in året i kvartal med 13 veckor i varje. Vårfrudagen ligger tretton veckor efter juldagen och tretton veckor före midsommardagen.

En uppteckning från Sollerön om hur man håller reda på årets gång med hjälp av märkesdagar istället för almanacka.

Dagens placering på året gjorde den också viktig som spådomsdag angående väder och vind samt över skördeutsikterna kommande sommar. En uppteckning från Säfsen om sådana spådomar finns.

Dagen har varit helgdag i Sverige fram till 1953 då den flyttades till närmast föregående söndag. Kolliderar den med påskveckan flyttas den ytterligare. Vårfrudagen var också en viktig märkesdag eftersom det var årsdagen av Marie bebådelse. Denna dag är nyårsdag när man räknar år efter Kristi inkarnation istället för efter Kristi födelse (25 december), eller Kristi omskärelse (1 januari). Årsräkning från 25 mars förekommer i medeltida handlingar i Norden och användes i England fram till 1752. Bruket att räkna 1 januari som årets första dag infördes 1567 i Frankrike och Spanien, 1575 i Nederländerna, 1648 i Tyskland och 1691 i det påvliga kansliet i Rom.

23 april Sankt Göran / Georg / Örjan Namnet kommer av ”geo” som betyder jord och det andra ledet i namnet betyder ”arbeta eller bearbeta.” l Falun är han känd som bergsmännens helgon. Under medeltiden samlades de i Sankte Örjens gille som hade sin gillestuga vid Stora Kopparbergs kyrka. Stugan fanns kvar till början av 1600-talet. S:t Georg dog martyrdöden år 295. Han finns i de svenska kalendarierna redan på 1100-talet. l Stockholms storkyrka står han staty under namnet S:t Göran, och sedan 1920-talet hyllas han dagligen från Stockholms stadshustorn som spelar Örjanslåten klockan tolv varje dag. l modern tid blev han också scouternas skyddspatron. En av de 14 nödhjälparna.

I Floda har man fortfarande en tradition med att klä ut sig till Valborrar eller som man säger på dialekt ”Vâllbôrre”. Valborrar är utklädda personer som helst ska vara ”fulare än trollen” och föra oväsen vid eldarna på Valborgsmässoafton. Numera är syftet med utklädningen en annan än vad den en gång varit.

Gammal tradition

Traditionen är mycket gammal och har hedniskt ursprung och växte fram i en tid när det fanns en utbredd tro på oknytt som troll och andra övernaturliga väsen. Genom att klä sig ”styggt” och föra oväsen – bland annat med hjälp av koskällor – ville invånarna skrämma oknytt och stora rovdjur från bygdens närhet inför att kor och smådjur skulle släppas på skogsbete.

Springande barn

Tidigt på valborgsmässoaftonens morgon samlades de mindre barnen, både pojkar och flickor, för att vandra kringgång mellan gårdarna. Några skriftlig belägg för att dessa varit utklädda har jag inte funnit. Däremot har barnen samlat in en mängd koskällor och pinglor som de hängt på sig, och sedan i grupper sprungit runt mellan husen och fört oväsen. Barnen sprang till de olika förstugkvistarna och skramlade med skällorna; ”Valborrarna” är ute sa man. Springande med skällor var en helt fristående sed som enbart utfördes av barnen. Ändamålet var att skrämma bort odjur från bygden, speciellt vargen, då kreaturen skulle släppas lösa på bete. Man eldade, sköt och förde oväsen med skällor, bankade på stekpannor, skrek och ropade. Denna skallgång var av magisk art. På flera håll i Dalarna har detta springande med skällor förekommit, tidigare även av äldre personer, men har under senare tid koncentrerats till barnen.

Skymnings figurer

Framemot skymningen kom däremot Valborrarna fram. Flera författare har i litteratur och artiklar beskrivit dem, den tidigaste skildringen är skriven av Maximilian Axelsson i sin bok om Västerdalarna år 1855;

”Men det lider mot våren och Valborgsmessan inträffar. Denna är för ungdomen en synnerlig förlustelse. Ej nog med att man här på Valbogsmessoaftonen upptänder de vanliga eldarna; man har ock dessutom en mängd upptåg, hvilka troligen sällan, om någonsin, förekomma på andra orter. Så kallade ”Valbårar” –stora och små om varandra– äro då utklädda i hvarjehanda brokiga trasor, ju sämre desto bättre, emedan det hör till dessa personers roll att göra djerva språng midt öfver de flammande eldarne. De springa eljest under större delen av qvällen omkring under vildt skrän och blåsa dervid emellanåt i oxhorn. Allt detta har af ålder varit brukligt, för att skrämma rofdjuren ur skogarne, då bygdens hjordar släppas i betesmarken.”

Mumming

Maskering är oftast förknippat med Afrikanska-, Asiatiska och Nord Amerika kulturer men det förekommer även maskering i våra nordliga länders folkliga traditioner. Internationellt kallar man dessa folkliga kringvandringar med mask för ”mumming”. Det är den enklaste formen av en sorts teater vilken inte har något givet manus utan det blir vad det blir utifrån olika förutsättningar. Några viktiga inslag i dessa upptåg är dock stugbesök, förklädnad där kvinnor och män ofta byter roller och den vanliga, normala ordningen och gränserna är satta ur spel. Med maskernas hjälp kan man dölja, gömma, kamouflera och undanhålla ett verkligt läge.

Skråpukar

Över ansiktet bar man skråpukar som ofta var gjorda av näver, tyg eller strumpor. Skråpuk är en mask som är så anskrämlig som möjligt och som används i syfte att skrämma bort onda makter. Ordet kommer av forn-svenskans skra (torrt skinn) och puke (djävul). I skydd av masken kunde man skämta och passa på att säga en del sanningar.

Flodabor berättar

Vid en intervju 2009 med ett antal flodabor om valborretraditionen berättade Sven och Elsa Zetterkvist, födda 1924 i Holsåker respektive 1926 i Syrholn, om att de båda varit Valborrar otaliga gånger.

Jag har varit Vallborre i femtio år, sista gångerna hade jag mina pojkar med mig. I början tog man ett avklippt kalsongben och klippte hål för ögonen. Så stoppade man i vadd under kalsongbenet vid pannan, på näsan, på kindbenen, å hakan. Då såg det ut som om man var knölig i ansiktet. Sen målade man masken, med rött på munnen och sot runt ögonen. Man kunde ta snören till hår, man skulle klä sig så ”styggt” som möjligt, berättade Sven.

Elsa minns att ett år träffades de vid Pellarsons Anders i Syrholn. Han klädde sig till flodakärring i flodadräkt och Elsa till flodagubbe också i flodadräkt.  Sedan gick de till hembygdsgården där det var dans. Då dansade de med kullor och pojkar växelvis.

En gång var jag helt svartklädd och gick till folkparken, berättade Elsa. Där träffade jag Far och frågade med förställd röst: Vet du vem du pratar med? Nej, sa han. Det är Elsa, sa jag. Nej det tror jag inte på, sa han.

En gång gjorde jag en förlängning av huvudet med ett hönsnät, då tittade jag ut genom munnen. Sen klädde jag alltihopa med tyg. Och en annan gång gjorde jag en mask med väldigt stora ögon, jag fick tag på en gammal genomskinlig boll som jag tog isär och som jag limmade fast på kalsongbenet, då kom ögonen att se stora ut, sedan målade jag allt så ”styggt jag kunde”.

Köpta skråpeansikten

Sven och hans tre bröder startade firman Bröderna Zettervist som i sitt sortiment hade masker, från starten på 1940-talet och fram till 1980-talet då butiken lades ned. I början importerades pressade pappmasker, sedan blev det plastmasker och sist gummimasker. Man kallade dessa masker för ”Skråpeansikten”.

De som var Valborrar kom senare till eldarna, när det började bli mörkt ute, man var tvungen att göra färdigt i ladugården först innan man kunde klä ut sig. Man skulle föra stort oväsen och man sköt med krut. Jag minns en gång en karl, det var nedanför Junis som skulle göra en kanon av ett stövelskaft men den brände av för tidigt så han sköt av sig hela benet, berättade Sven.

Jag frågade också Elsa och Sven om de varit med på traditionen med att springa med skällor, hur de var klädda, hur gammal man var när man sprang och hur länge traditionen var vid liv i Floda.

  • ”Jo visst ha vi hä. Vi gjord hä i bya. Mân skull spring gålmilla mä skällôr ô väsnäs, män hä tog slut mä jolbrukä. Ä va bâra bara sôm sprang, ja int sprang mân då nô ättät man ha gått fram häl. Vårä bar sprang då, hä va ful på sjuttitâlä, män dôm va nog dôm senstâ.”

Jo visst har vi det. Vi gjorde det i byarna. Man skulle springa mellan gårdarna och väsnas, men det tog slut med jordbruket. Det var bara barnen som sprang och inte gjorde man det efter man hade konfirmerat sig. Våra barn sprang, det var väl på 70-talet, men de var nog de sista.

2014 gjorde jag tillsammans med Karolina Kristensson, fotograf vid Nordiska museet, en mera omfattande dokumentation av Valborrarna i Floda. En positiv överraskning var att antalet utklädda har ökat markant. Både barn, ungdomar och vuxna visar upp sin utklädnad kring eldarna, på bygatan och till och med på discogolvet vid Strandbackens folkpark i den mörka natten.

Trolldom mot olyckor i skog och mark.

Källa: Meddelanden från Dalarnas hembygdsförbund 1920, sidan 30–31
Uppteckningar från Äppelbo socken av Emma Nordström

Trolldom och skrock

Korna. När alla munnar öppnas, d. v. s. på Sigismund-dagen, skulle korna ut. En gammal sko med glödande kol i, jämte saxen skulle då läggas innanför lagårdströskeln. Det var ett skyddsmedel mot olyckor i skog och mark. Första gången kon fick dricka efter kalvningen, sattes kniv i taket. Första gången hon åt lades en hästskogång i sorpen och vid första mjölkningen sattes en synål i stävan och mjölka över den. När mjölken bars in, skulle den breddas över, för att kon ej skulle få värk i juvret.

När korna skulle ut på våren, rökte man i skällan med enris eller hade mjöl och salt i den . Ingen kunde då förtrolla dem.

Ordförklaring:
Stävan:  Trähink
Sorp: Korna kunde få ”stöpning”, eller ”sörpa” där kokt vatten hälldes över varierande ingredignser som agnar, hackad halm (hackelse), råg-, korn- eller havremjöl, gröpe, kokt potatis, repade löv, hö, rov-och potatisblast. Djuren fick också salt eller, som exempel från Skåne och Halland visar, salt sill eller strömming.
Skällan: Bjällra, Pingla. När korna skulle ut på bete fick en skällko eller flera en skälla i en läderrem om halsen. Då kunde flocken lätt lokaliseras även om den var utom synhåll.

Fäbodbruket var en nödvändighet för boskapsskötsel i äldre tid. Skogar och utmarker måste utnyttjas till bete för att spara den värdefulla marken runt byarna till odling.

Fäbodbruket hade sina egna bestämmelser och traditioner av många olika slag. Själva dagen då man flyttade djuren till fäbodarna var även den omgiven av olika regler. Dagen då man flyttade djuren till fäbodarna ofta bestämd till ett visst datum som kunde variera från socken till socken.
Både Isabelladagen, som inföll den 31 maj mellan 1901 och 2001, och Ainadagen den 13 juni nämns. Från Gagnefsbyn Moje låter Olof Montelius (f. 1882) oss följa med på buföring till fäbodarna den 10 juni, omkring sekelskiftet 1900:

Försommarens stora dag var ”buffärsdagen”, då vi ”buffrâ tä buan”, det vill säga flyttade till ”buan” (fäbodarna) med kor, getter, bockar och hästar för betesgång på ”bulöten”. Före denna dag gällde det att göra allt i ordning för denna flyttning. Vi hade sålunda att sko hästen, som efter framkomsten till buan släpptes ut i skogen för att under några veckor njuta av betesgången på bulöten. Före släppningen satte vi på hästen skälla och klippte ägarens namn i hårpälsen på gumpen, länden. Dagen före avfärd smorde vi ordentligt kärrans hjulaxel med olja samt packade finnsäckarna med allehanda förnödenheter såsom tomma smörbyttor och matvaror åt oss själva och ”hölen”, fäbodkullan. (……)

Buföring till fäboden, Gagnef socken, 1890-1910. Okänd fotograf, Nordiska museet

”Buffärsdan” som denna dag allmänt kallades åtminstone i Moje, medan man på somliga håll i socknen sade ”buffringsdan, var alltid den 10 juni, såvida den dagen inte var en söndag, då den i så fall blev den 11 juni. Enligt särskild överenskommelse mellan delägarna i de olika fäbodlagen fick ingen fara till buan med några betesdjur före denna dag, men väl senare. Denna bestämmelse var till för att ingen skulle bli i tillfälle att gottgöra sig bete åt sina djur före alla de andra. Tidigt på morgonen den dagen var det liv och rörelse i alla gårdar i byn. Färden anträddes redan vid femtiden på morgonen, för att man skulle hinna till buan i någorlunda god tid på dagen i synnerhet som man alltid måste räkna med att kunna bli uppehållen ganska länge vid färjan i Mockfjärd, där hundratals djur av skilda slag väntade på att få komma över. (…..) Från varje gård följde vanligtvis en man och en kvinna med till buan vid buffringen. (……)

Kvinnorna satte genast vid ankomsten i gång med att diska alla tråg, skålar och övriga träkärl samt skura alla grytorna. Golven i stugan och mjölkkammaren skurades också, varjämte husgeråd och sängar fick nödig översyn.

Sedan dessa arbeten avklarats, brukade kvinnorna vara färdiga att gå hem till kvällen påföljande dag. Männen fick stanna kvar ännu en eller ett par dagar, innan de var färdiga att gå hem. Hästarna släpptes ut på löten, så snart vi kommit fram till buan. På kvällen samma dag vi kommit dit, samlades vi i någon av stugorna till ”bustämma”, där vi överlade och beslutade om för fäbodlaget gemensamma angelägenheter så som beträffande tjurhållning, underhåll av vägar broar med mera.

Följande morgon samlades vi nere på ”torget” i buan utrustade med yxor eller spadar och delade upp oss i grupper på två eller tre i varje grupp. Varje sådan grupp hade till uppgift att följa huvudvägen ut genom respektive lötgång och röja upp vägen från överfällda eller kullblåsta träd samt att reparera broar över bäckar, myrar och myrhalsar, så att korna inte behövde riskera att trampa igenom och fastna eller bryta sina ben. (……)

Dagen efter dagsverksgången brukade vi på fäbodskogens gemensamma undantag hugga upp den kastved, som under året förbrukades i fäbodstugan. Denna ved körde vi sedan fram till stugan på  vintern, då vi var till buan efter gödsel. Sedan vi huggit veden och sett om gärdesgårdarna, var vi färdiga att gå hem från buan. (……)

Gammelsätern, Särna. Foto: Valdemar Dixen, Dalarnas museums arkiv

Fäbodkullans uppgift under sommaren var att sköta om kreaturen, valla dem. Denna vallning var tidigare bokstavlig, i det att fäbodkullan följde med korna hela dagarna och sysslade under tiden med stickning av strumpor och vantar eller sömnad av underkläder. Sedan ”hölarna” (hedarna) undan för undan åtog sig att sköta allt fler kor, blev det svårare att hinna med allt arbete hemma vid stugan, där grädden skulle kärnas till smör, skummjölken beredas till ost och vasslan kokas ihop till mesost, allt tidskrävande göromål. Därtill kom mjölkning samt diskning av de många mjölkkärlen. Dessa var tidigast trätråg och skålar, som krävde en särskilt omsorgsfull diskning. Sedan kom de förtenta plåtbunkarna, och vid sekelskiftet började de alltmer utbytas mot separatorer.

Man övergick vid den tiden till sedan att på morgonen endast följa med korna ut på lötgången och lämna dem där, då de efter att ha ätit sig mätta själva letade sig hem till kvällen. Om detta klickade fick hölarna gå ut och leta efter dem, vilket dock inte inträffade så ofta. Var det ont om bete kunde korna förstås bli sena på kvällarna.

Under 1890-talet hade en fäbodkulla i lön för en hel sommar – tiden 10 juni till omkring 15 september – 50 öre i städsel och 2 kronor i kontant lön för varje ko. Därtill kom in natura en aln linne väv för varje ko, kost och kläder under ”gätningstiden”, det vill säga den tid, räknat på antalet kor, som belöpte sig på varje hushåll, samt en kalasdag på våren då städseln mottogs, och ibland en dito på hösten, då lönen utbetalades. Kläderna, som tillhandahölls under gätningstiden, var sådana, att en gamla tiders höle mer liknade en nutida påskkäring än en vanlig människa.

Erik Thorell
Antikvarie, Dalarnas museum

Källa: Moje – Arbetslivet i en Gagnefsby kring sekelskiftet.
Olof Montelius 1962.

”Ho ä fin som e missömåsbru”

Med pärlor kring halsen, blomsterkrans i håret och raskförkläde runt midjan står farfars syster, Linnea Jobs, senare gift Lysell, fullt brudklädd mitt i ringen. Året är runt 1920 och Linnea är 10 år fyllda. Hon och flickan till höger har detta år blivit ärofyllt utvalda till årets midsommarbrudar och hela bygdens barn och vuxna har samlats framför Jobs ”gammälstuggu” i byn Hedby i Djura i Leksands socken för att delta i tillställningen. Fotografen Hans Per Persson har med sin reskamera klättrat upp på en vagn eller på grindstolpen för att föreviga händelsen. Brudföljet har gissningsvis redan gjort sin kringvandring mellan gårdarna för att få sig något till skänks. Kvällen avslutas nu med ringlekar och dans till långt in på kvällen.

I min familjs fotoalbum finns ett antal fotografier som alltid gjort mig nyfiken. Tre av dem föreställer min farfars syster Linnea som år 1920 är klädd till brud och det tredje visar farfars syster Hanna som år 1913 är en av flickorna i ett barnbrudföje. Jag har gjort sporadiska försök att fråga personer vad barnen på bilderna gör, men utan att få svar. Ingen minns längre varför barnen är klädda som brudföljen. Men nu ska jag försöka att stilla nyfikenheten. I våra museer, i arkiven och hos sagesmän och privata samlingar finns uppteckningar, bilder och föremål som kan hjälpa till att berätta om företeelser som med tiden har försvunnit.

Brudgång i källor

Att som barn eller tonåring klä ut sig till låtsasbrud eller låtsasbrudgum har ägt rum vid olika helgdagar på flera håll i landet. I de flesta uppteckningarna är traditionerna kopplade till olika upptåg där de viktigaste inslagen är kringgång med kostymerat brudfölje, stugbesök med tiggeri och som avslutning musik och dans. På vissa orter var det en skam att bli utsedd till brud, på andra orter var det ett ärofyllt uppdrag. När traditionen att vara brud var eftertraktad valdes den mest omtyckta och vackraste flickan i byn som kläddes i full brudutstyrsel och med all grannlåt som hörde till. Kyrkan kunde till och med låna ut sin brudkrona. På andra håll var det svårt att få tag på frivilliga brudar och brudgummar eftersom tron fanns att man inte skulle bli gift på riktigt om man lånade ut sig för att spela brud eller brudgum.  Det finns många exempel på olika seder som är förenade med högtider, som följer den här ordningen för upptåg. Maskeringen gör att de vanliga, normala gränserna är satta ur spel och deltagarna kan dölja och undanhålla ett verkligt läge. Andra exempel på upptåg av den här karaktären är stjärnsång, påskkärringar, halloween med flera. 

I den tidiga forskningen om brudföljen dras paralleller mellan vårens och växtlighetens återkomst och det fruktbara rituella bröllopet.  Ett par forskare som lanserade dessa teorier är folkloristen Wilhelm Mannhardt (1831–1880) och antropologen James George Frazer (1854–1941). De förde fram tron på trädandar och växtlighetsandar och ett magiskt samband mellan ande och människa. Den kvist- och blomsterbeklädda bruden och brudgummen sågs som vegetationsandar eller fruktbarhetssymboler som kunde hjälpa skogen att spira, åkern att gro och knoppar att slå ut. Föreställningen var inte bara ett metaforiskt drama för att roa människor utan en rit för att överföra växtlighetens inneboende kraft till att bli lycka i hus och hem och i hela bygden.

Professor John Granlund skrev i Saga och sed 1970 om ”Pingstbrud och lekbröllop i Sverige”. Han anser att syftet med kringgående barnbröllop var flera. På vissa håll skulle man samla in gåvor för att senare på kvällen hålla fest eller gille och på andra håll var det ett maskerat tiggeri. Från Östergötland, i närheten av klostren, finns en mängd uppteckningar om förekomsten av pingstbrudar. Med bland annat dessa som grund hävdar Granlund att målningar, skulpturer och skådespel var ett pedagogiskt hjälpmedel att sprida kyrkans budskap till en folklig, konkret nivå. Kristus liknas vid brudgummen och församlingen vid Kristi brud. Pingstbruden var från början en skapelse av brudmystiken som utgick från den katolska klostermiljön och ingen annan än Kristi brud, jungfru Maria enligt medeltidens munkar.

I dag är man tämligen överens om att människor har skapat intervaller i det sociala livet med hjälp av års- och livscykelns fester. Den sociala ordningen sätts ur spel vid festen och de medverkande uppträder i roller som inte hör vardagen till.  Eva Knuts skriver i en artikel om låtsasbrudar i Masks and mummings, att låtsasbröllopen under 1800-talet var ett sätt gestalta hur viktig det var att bli gift, eftersom den ogifta kvinnan hade en mycket liten plats i samhället. Den frivilliga och eftertraktade låtsasbruden med bröllop var en uppskattad aktivitet som man i flera uppteckningar minns som den största dagen på hela året. Men när bruden, och i vissa fall brudgummen, blev intvingade i aktiviteten fick låtsasbrudarna stå ut med skamligheter som tiggeri, tvång och sexuella anspelningar.

Midsommarbrudar

Låtsasbrudgång på midsommaraftonen eller midsommardagen finns beskriven från flera landskap, från Halland i söder till Ångermanland i norr. De flesta beläggen kommer från Västmanland och Dalarna. Det är också i dessa landskap som traditionen tycks ha dröjt sig kvar längst. Från Halland finns en uppteckning av Elna Nilsson (född 1842) från Hishults socken, som beskriver hur hon själv blev utsedd till midsommarbrud år 1860 i samband med att majstången skulle klädas och resas. En lövsal, som inuti kläddes med lakan, tillverkades och där skulle också traktering äga rum före dansen runt majstången.

Den vackraste flickan i byn skulle denna kväll koras till årets midsommarbrud, och vem det blev voro alla ense om. Ingen annan än den glada Elna i Hultet skulle bliva den värdiga denna gång … Nog brydde de unga herrarna varandra om vem som skulle bli den utvalde, men ingen var säker på någon bestämd, ty Elna var nog den som icke på förhand talade om vem valet skulle falla på. Ungdomen var samlad. Man väntade endast på att brudföljet skulle komma stassande från Hultet till den, för dem smyckade lövsalen. Väntan blev icke lång, ty snart hördes spelmännen. Lill Troeda, Bengts välkända marschmelodi, och där kommer Elna, med sin, icke utan tvekan korade brudgum, pyntad med krona av halm med många fladdrande band. Den mångfärgade hemvävda klänningen hade prytts med en hel del ihoplånat silver, vilket säkert förut varit smycke för många verkliga brudar. Byns moror hade gärna släppt till sina grannlåter för att allt skulle bli så högtidligt som möjligt.

I Småland kunde man klä brudar flera gånger om året och det var en hederssak för de olika byarna att deras brud skulle bli så grann som möjligt. Brudarna jämfördes och bedömdes och därför lånade bygdens folk ut kedjor och grannlåt för att göra ”sin” brud så vacker som möjligt. Kransen var gjord av midsommarblomster och blåklint och släpet bestod av tunna sjalar.

Charlotte Johansson, född 1836 i Kumla, ger en beskrivning där bruket innehöll anspelningar på både erotik och fruktbarhet, där den unga kvinnan förväntades vara den idealiska och rena bruden:
För mycket långt tebaks i tiden, medans man ännu klädde majstång, i byar och gårdar, brukade man välja ut, en ung jänta te messåmmarsbru´, och det skall ha gått så till, att man tog den som ansågs vara snyggest, som såg bäst ut, å var välskapta, d.v.s. var välväxt, och som var på samma gång en mödom, som inte nån karl ha fått lägra, haft könsumgänge med. Hon skulle ha helsans rosor på kind, hettes det, ock den messommarn, skulle hon få gå med fre, så ingen pojke skulle få komma i säng, mä henne den messommarafton, hon vart utsedd te bynns, ell. går´ns vackraste, te messämmarsbru. –Hon var för vacker te knäppa, henne skulle man ha, te se på bara titta.

Midsommarbrudar i Dalarna

”Ho ä fin som e missömåsbru”, är ett uttryck som levt kvar i Boda i Dalarna långt efter att bruket med att klä midsommarbrudar försvunnit. De gamla använde uttrycket när de ville tala om hur vackert klädd någon var. Sagesmännen från Boda minns att både midsommarbrud och brudgum förekom vid mitten av 1800-talet.

Ett annat exempel kommer från Svärdsjö där byarnas midsommarbrudar skulle mäta sig mellan varandra gällande den vackraste utstyrseln. Anders Backlund var fjärdingsman i Svärdsjö åren 1888–1908. När han 1925 intervjuades om bruket med midsommarbrud var seden redan bortlagd. I sina minnen från ungdomen och från tiden som fjärdingsman minns han midsommarbruden. ”En av de vackraste folksederna från barndomstiden var att smycka midsommarbruden. Det var den vackraste flickan som skulle koras och smyckas med all markens blomster.” Bröllopsskaran skulle sedan tåga från gård till gård för att visa bruden. Efter vägen hade människor samlats och man fick ”skänker”. En gång skulle pojkarna gå till grannbyn Ön för att titta på deras midsommarbrud. Efter vägen mötte de bröllopsskaran på väg hem. Pojkarna började då ropa glåpord över både brud och hela följet med kommentarer om att brudföljet inte kunde mäta sig med Storbyns i vare sig utstyrsel eller skick. När de sedan blev bjudna på dryck ur brudens stånka fortsatte de med sina glåpord: ”Var du ölspa, ölsupa, Ös-pers (gården bruden kom från). Har du ölska i kruka?” Genast gick det bud till brudens hem och i all hast kom hennes resoluta farmor för att ingripa. Backlund berättar att då ”… gumman gripit den utpekade i kalufsen och det var ett ögonblicksverk att få ned den onämnbara och med flatan bearbeta den kroppsdel som i den åldern är mest utsatt för fara och att gumman besatt av en viss vana och färdighet i exekutionen derom vittnade de täta slagen och då delinkventen efter väl utstånden avbasning hann upp oss, anträddes återfärden i betydligt lägre stämning än ditfärden.”

Fotograf: Hans Per Persson omkring 1920 vid Jobsgården, Hedby, Djura. Lars Liss arkiv

På 1910- och början av 1920-talet tog bygdefotografen Hans Per Persson ett tiotal bilder på midsommarbrudföljen i Djurabygden. På de flesta bilder är det två flickor som är midsommarbrudar. De utmärker sig genom att bära lövkransar runt halsen eller blomsterkransar eller band på huvudet. I följena deltar både flickor och pojkar. Ingen pojke bär sockendräkt, men väl mörk kostym eller sjömanskostym. Flickorna har högtidsdräkt med det finaste halsklädet och några varv med kulörta glaspärlor runt halsen, vilket brudpigorna bar vid bröllop. Brudarna bär de finaste förklädena av blå rask. Runt midjan har de bälten med tennmaljor varifrån sidenband hänger ned på förklädet och ovanpå sidenlivstycket hänger åtskilliga varv med kulörta glaspärlskedjor. I handen har de antingen en blomsterbukett, en lövruska eller en gräskvast.

Fotograf: Hans Per Persson omkring 1920 vid Jobsgården, Hedby, Djura. Lars Liss arkiv

I mina efterforskningar om midsommarbrudgångstraditionen så är det i just Djurabygden som denna vackra sedvänja dröjt sig kvar längst i landet. Dels finns fotomaterial bevarat som tyder på att traditionen dröjer sig kvar under 1920 talet och dels beskriver Karl-Erik Forslund traditionen i Djura i sitt praktverk ”Med Dalälven från källorna till havet elfte boken Ljura och Gagnef” år 1921:

”Och midsommardan lekte barnen mäsömesbrud: valde en tjäbrud med huckel och tjäband (kedjor), en brudgum som också i regel är en flicka, å brusätu å brupiger-och de göra de än i dag var midsommar. Hela bröllopsföljet tågar under sång och musik genom bygatorna och stannar till sist i en gård, där de få förfriskningar och göra ringlekar. Dit samlas ock de gamla och språka och se på ungdomens glädje i trevnad och helgdagsfrid.”

Midsommarbrudar 2018

Dalarnas museum dokumenterar äldre traditioner i Dalarna och i januari 2018 träffades några intresserade för att diskutera om vi kunde återuppta traditionen med midsommarbrudar. Vi tittade på bilder och studerade dräktdelar. Under våren har det tillverkats två midsommarbrudsdräkter som i år ska visas upp vid midsommardagens firande i Hedby. I samband med firandet ställer Dalarnas museum ut bilder på midsommarbrudstraditionen samt att det också att bli en kortare föreläsning om midsommarbrudtraditionen i Djurabygden. Förhoppningsvis kommer det att bli en tradition som kan genomföras varje år framöver. Har du bilder eller information om midsommarbrudstraditionen så kontakta gärna författaren till artikeln.

Speciellt tack till Lars Liss, Olle och Per Florén, Kerstin Klinga, Ulla Adefalk och far; Hans-Olov Jobs som bistått med kunskap och bilder.

Artikelförfattare: Anna-Karin Jobs Arnberg, verksamhetschef och antikvarie vid Dalarnas museum


Vill du veta mer? Nedan finns lästips.

Fazer, James George. ”The golden bough. A study in magic and religion”. London 1922

Forslund, Karl-Erik ”Med Dalälven från källorna till havet, bok elva Ljura och Gagnef”. Nordiska boktryckeriet Stockholm, 1923.

Granlund, Johan ”Pingstbrud och lekbröllop i Sverige” Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok 1973.

Hovilainen, Erla ”Barngästbåd, blombrud och lappbrud” Budkavlen 18, 1939.

Jacobsson, Bengt ”Nils Månsson Mandelgren i Östergötland”. Stockholm LT 1985

Knuts, Eva ”MockBrides, Hen Parties and Weddings, Changes in Time and Space” Masks and mumming in the nordic area. Uppsala: kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2007.

Nordiska museets arkiv, EU 14011, 14070, 14078, 14112, 14527, 16528, 17768, 28420

Bilder i artikeln

Lars Liss Arkiv; Fotograf Hans Per Persson
Privat samling; Fotograf NP Florén
Privat samling; Fotograf Grop Lars

Midsommarfirandet var i äldre tid, när fäbodbruket fortfarande var fullt utbrett i Dalarna, en angelägenhet som ofta firades vid fäbodarna. När det blev dags för höbärgning i hembyarna, vilket skedde någon gång i mitten av juli, ställdes det till med fest. Denna fest kallades för komidsommarfest och har förekommit på ett flertal platser runt om i länet. Namnet komidsommar härrör förmodligen från att man ”buffrade” hem sina djur; kor, getter och får, så att de skulle få beta i byns utmarker samt att det var tid för höbärgning. När arbetet var utfört så ”buffrade” man tillbaka till fäbodarna. Det var dans och spel vid komidsommaren och på några platser utvecklades festligheterna till att bli en tradition där turister kom för att delta och beskåda festligheterna. På andra platser dog traditionen ut och istället ersattes den med midsommarfirande med majstångsresning som pågick vid olika tidpunkter under flera veckor i de olika byarna. 

I en dagstidningsnotis från juli 1915 kan man läsa att man i Stora Skedvi fortfarande firade komidsommar;

”Kl. half 3 blåstes samling vid Fäggeby och strax därefter drog ett festtåg, föreställandes ungdomens hemvändande från fäbodarna, genom byarna. Tåget, som räknade 90 deltagare, möttes af spelmän, flaggbärande skolungdom, och ryttare i sockendräkter och utgjorde när det drog fram mellan de täta folkskärorna. En ståtlig och vacker syn. Öfverallt hörde man också åskådarna uttrycka sin beundran öfver det stämningsfulla ”komidsommartåget”.

Den enda bygden i Dalarna där man fortfarande firar komidsommarfest eller ”kofest” som man lokalt säger, är i Dala-Floda och festligheterna sker numera alltid andra helgen i juli. Genom åren har komidsommarfesten utvecklats från att ha varit en högtidsfestlighet med tal, dans, spel och tivoli till en marknad med knallar och på kvällen en folkparksfest. Redan under första halvan av 1900-talet chartrades speciella tåg enbart för att ta sig till komidsommarfesten i Dala-Floda. Med bland annat 1970-talets raggarkultur blev festligheterna så stora och okontrollerade att folkparksfesten pausades. Numera är komidsommarlördagen, andra helgen i juli, en dag med hantverksmarknad, konsert i kyrkan och dans vid folkparken.

En av höstens första märkesdagar är 24 augusti som kallas Bertilsmässodagen eller Bartolomeimäss eller helt enkelt Barsmäss. Fram till 1752 var dagen helgdag, en av de fyra apostladagarna under året Helgen firades med helgdagsafton på kvällen före. I Säfsnäs kallades dagen för bock- och bäsmässa för att alla som hade slaktade en bock eller någon bäse = gumse till Bertilsmäss. Festen har kallats bäsmässkalas men även brösäckskalas för nu kunde det första brödet finnas som var bakat av årets sädesskörd. I Dala-Floda nämns att man också lekte äppelleken men det saknas beskrivning av själva leken. Uppenbarligen var den så välkänd för hundra år sedan att ingen ytterligare beskrivning behövdes.

Hur känd är den idag?
Hör gärna av dig och berätta hur – och när – du har lekt äppelleken!
Känner du igen någon av de beskrivningar som idag finns på internet?

”Man placerar två stora kar med vatten på varsin stol och lägger i ett äpple i varje kar. Ställ sedan lagen (två lag) i en rad ca 5 meter ifrån stolen och karet. Det fungerar så att man skall springa fram till karet och endast med hjälp av munnen få ett fast grepp om äpplet och visa upp att man fått det sen är det nästa och så vidare. De lag som först ätit upp äpplet helt vinner.” Bidrag från: Lars Fröjmark” Källa Lekarkivet.se

”Man tar en stor balja med vatten som man sedan lägger ner massor av äpplen i. Deltagarna delas in i två lag. Sedan ska de försöka att ta upp äpplena med bara munnen. Det lag som har fått upp alla sina äpplen först vinner.
OBS!!! Bara med munnen” Källa Kalasguiden.se

äpple5

Den 14 oktober är en gammal märkesdag som i runkalendern markeras med ett avlövat träd. Dagen kallas också första vinterdag eller Calixtus.


Vinterhalvåret räknades från Calixtus 14 oktober och sommarhalvåret började med Tiburtius 14 april. Calixtus är namnet på en gammal påve och till vänster om trädet syns mitran som är symbolen för påven. Det viktiga med dagen har varit att markera att sommarens sysslor är slut och att vinterns sysslor börjar. Fram till 1752 var Calixtusdagen en av årets märkesdagar vilket visas genom att den har markerats med ett halvt kors ovanför raden med veckodagarnas runor.

Runtecknen markerar veckodagarna som här är skrivna med runorna FUTARKH.

De övriga märkesdagarna som syns är

29 september Mickelsmäss, namnet kommer från ärkeängeln Mikael. Vid den här tiden hölls stora marknader. Tjänstefolk hade fått ut sin lön för det gångna året samt hade frivecka för att kunna byta tjänst och flytta.

4 oktober Fransiskus av Assisi, bland annat djurens skyddshelgon. Bröderna och systrarna i Fransiskus orden bär brun ordensdräkt och idag firas dagen som kanelbullens dag.

7 oktober Birgittadagen, namnet kommer från det svenska helgonet Sankta Birgitta som blev helgonförklarad denna dag 1391.

18 oktober Evangelisten Lukas. Oxen är hans symbol.

21 oktober Martyren Ursula och elvatusen jungfrur.

Bilden visar en detalj av en käpp med runkalender (DFK 174). Enligt muntlig tradition tillverkad av konstsmeden Erik Persson i Folkärna. Som förlaga kan snidaren ha använt den runkalender som trycktes i Uppsala 1748 av Carl Carleson ”Kort och tydelig underwisning, huru man skal förstå och bruka runstafwen, tredie gången uplagd, och med åtskillige anmärckningar, samt ett wackert kopparstycke tilökt.”

9 december kallas Annadagen efter Anna som var mor till jungfru Maria och mormor till Jesus. Dagen kallades också ”Anna med Kanna” och var märkesdag för bryggningen av julöl och juldricka. Julen var en rad av helgdagar som förknippades med riklig tillgång på god dricka. Julbrygden skulle också räcka ända till 13e dag jul. En enda gård kunde behöva brygga så mycket som 200 liter!

”Kvällen före Andersdagen, så klädde byarnes ungdom ut sig – de hade på sig ansiktsmasker och gingo i gårdarne, där det fanns män, som hette Anders, de hade en spelman med sig och de tog en svängom inne i stugorna, så husfolket fick sitta och se på. Likadant var det med Annadagen den 9 December ”Anna med kanna brygger gott Julöl”. Det var i en gård de kom inni en Kväll före Anna dagen, de tog sig en svängom, de knuffade till stugobordet, så en fotogenlampa snurrade ner på golvet, och slogs sönder. Av lufttrycket slocknade lampan, detta hände år 1896.” Berättat av End Walle upptecknat av Sjur Anders Edvart Andersson i Älvdalsåsen. Uppteckning från Älvdalen i DMA 2654.

Skip to content