ARBETE OCH INDUSTRI

Här kan du läsa om de utvalda bidragen i kategorin ”Arbete och industri”. Här hittas borglika kraftstationer, världsarv med tusenårig historia, storskaliga bruksmiljöer och mäktiga magasinsbyggnader. Här finns karolinsk herrgård och funktionalistisk arkitektur, brukshistoria som minner om fornstora dar, framtidstro, porfyrindustri och skinnhantverk, och spår efter herrgårdar och parkmiljöer. Välkommen att lägga din röst!

Avesta stad

Industristad med anor.

Avesta bär på en lång historia av tungindustri och nytänkande. Redan 1636 anlades ett kopparverk intill Dalälven vid platsen som idag kallas Avestaforsen. Här skulle koppar från Falun förädlas till plåt och husgeråd. Från 1644 präglades även här alla rikets kopparmynt, en tradition som höll i sig fram till 1831.

Kopparhandeln var avgörande för den svenska ekonomin och Dalarna stod länge för drygt 2/3 av hela Europas kopparmarknad. Valsad kopparplåt från Avesta pryder ännu taken på ett stort antal av världens herresäten, allt från Skokloster slott till Versailles.

1874 anlades ett järnverk vid platsen för det gamla kopparbruket, som för tiden var bland Europas modernaste industrianläggningar. 1924 skulle man här bli världsledande i utvecklingen av rostfritt stål. Här tillverkades under 1920–1970-talet en stor andel av Sverige alla diskbänkar, samt allt från fartygspropellrar till mjölkkrukor. Ännu idag finns de gamla fabriksbyggnaderna i slagg kvar, samt stadsdelen Gamla byn med bevarade arbetarbostäder från 1600- till 1800-talet.

På andra sidan älven i Skogsbo låg även ett toppmodernt industriområde. Här fanns Månsbo kloratfabrik mellan 1893–1981, som bl.a. levererade kemikalier till tillverkningen av den välkända säkerhetständstickan. Vid Skogsbos strand byggdes även 1934 landets första aluminiumfabrik. Aluminiumfabriken, som idag är riven, utformades med en stram modernistisk prägel som höll arkitektonisk världsklass.

Källor/läs mer: ”Månsbo: en 100-årig industriepok”, 1998. Samt: ”Avesta under kopparbrukets tid”, 1956

Foto:
1. Hyttan i Koppardalen.
2. Gamla byn i Avesta.
3. Aluminiumfabriken vid Skogsbo.

Borlänge stad

Pampiga byggnadsverk längs Dalälven.

I Borlänge finns det fyra kraftstationer längs Dalälven. Den nordligaste är Forshuvudforsens kraftstation, följd av Kvarnsvedens, därefter Bullerforsens och sist Domnarvets kraftstationer. De ligger vid varsin av de fyra Tunaforsarna, som tillsammans har en fallhöjd av 44 meter.

De är pampiga anläggningar, byggda, ombyggda eller påbyggda under en tidsrymd av hundra år.

Två av dem, Kvarnsveden och Domnarvet är moderna och har ett ganska anonymt utseende.

De två andra kraftstationerna, Forshuvudforsen respektive Bullerforsen, bjuder på desto mer ögonfröjd. Båda består av två byggnader, en gammal och en ny. I båda fallen ligger den gamla byggnaden vid älvens västra strand, och den nya vid den östra, med dammen mittemellan.

Forshuvudforsens gamla kraftstation togs i drift 1921. Den är en mäktig byggnad, och ska med avsikt påminna om bergshanteringens gamla hyttor och magasin. Insidan är lika pampig, med tre väldiga generatorer som sticker upp ur golvet.

Bullerforsen gamla kraftstation liknar en borg. Den nya delen, från 1992, har en  likartad, fast mer avskalad form. Båda har gula fasader, och tillsammans ger de ett imponerande intryck.

/Per Stymne

Foto: Per Stymne
1. Bulleforsens kraftstation.
2. Forshuvudforsens kraftstation.
3. Kvarnsvedens kraftstation.

Falu stad

Världsarv med unika industriminnen och den säregna Fredsmilen.

Falu Gruva med Stora stöten, museum och omgivande industribyggnader samt slagglandskap är hjärtat i Världsarvet Falun. Falu Gruva har varit en viktig arbetsplats i cirka tusen år. Det gigantiska dagbrottet, Stora Stöten, ger området sin unika karaktär, ett landmärke för Falun, Dalarna och Sverige. Det bildades vid det stora raset 1687, på en ledig dag då ingen arbetade i gruvan. Vid mitten av 1600-talet svarade Stora Kopparberget för 2/3 av världens kopparproduktion och var oerhört viktig för landet. Falu Gruva kallades Sveriges Skattkista och utvecklingen påverkade det ekonomiska, sociala och politiska läget i Sverige och Europa.

1992 sköts den sista salvan i gruvan, men bland annat Rödfärgsverket och Gruvmuséets besöksverksamhet i gruvområdet bedrivs för fullt. Området kring Creutz schakt är en av Sveriges bäst bevarade samlingar av gruvbyggnader från mitten av 1800-talet. Det finns fler välbevarade och intressanta byggnader i anslutning till Falu Gruva och Stora stöten.

På en gammalsvensk mils avstånd från Falu gruva finns den så kallade Fredsmilen, vilken är en ring av 112 markeringar i landskapet, mestadels i form av fyrkantiga stenrösen. Fredsmilen runt Falu gruva som begrepp och regelverk fanns redan 1500-talet, men åskådliggjordes 1754 genom dessa rösen och resta stenar. Diametern på ringen är 22 km och omkretsen 7 mil. Det är imponerande med vilken precision arbetet med utmätning av markeringarna gjorts. Rösena och de resta stenarna går att upptäcka i skogarna runt Falun.

Källor/Läs mer:
https://www.falugruva.se/varldsarvet/
http://fredsmilen.se

Foto:
1. Stora Stöten och omgivande gruvbyggnader. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum.
2. Fredsmilsröse. Foto: Maria Lannerbro Norell, Dalarnas museum

Grangärde socken

Rekordanläggning och innovativt samhälle.

I Grängesberg har gruvdrift förekommit länge. I området finns totalt 4,5 mil långa handgrävda vattenkanaler för konsthjulen som drev gruvorna innan det fanns el. Malmfyndigheten är en av de största i Sverige men det var först efter tekniska landvinningar under det sena 1800-talet som den fosforhaltiga järnmalmen blev föremål för storskalig utvinning för export.

Vid slutet av 1920-talet planerade Grängesbergsbolaget en ny samlad anläggning för gruvdriften. Den nya Centralanläggningen togs i drift i början av 1940-talet, och hade en utpräglat funktionalistisk arkitektur med byggnader förlagda i parkmiljöer. Den enhetliga utformningen har få motsvarigheter i Sverige medan storskaligheten saknar svenskt motstycke. Centralanläggningen berättar om ingenjörkårens och arbetskraftens höga tekniska nivå i en tid av nydaning. I en bildlig mening är Centralanläggningen byggd för evigheten och utgör ett monument över en tid då svensk järnmalmsproduktion var världsledande.

Grängesberg har länge varit en plats för nytänkande. Världens första kommersiella växelströmsöverföring från kraftverk till industri ägde rum där. Grängesbergsbolaget var även tidiga med att uppföra arbetarbostäder med hög standard, såväl som byggnader för rekreation och rening av kropp och ande. Det magnifika konserthuset Cassels donation är en sådan byggnad. I Grängesberg har även en stadsflytt av liknande slag som den som nu pågår i Kiruna tidigare ägt rum, när platsen för samhällets centrum hamnade i vägen för gruvan. Orten har under hela 1900-talet varit en ovanligt föränderlig och förunderlig plats.

Källor/läs mer:
Olsson, D.S. (red.), Dalarnas hembygdsbok 2001, Arkitektur i Dalarna
Dalarnas museums serie av rapporter: 25, Grängesberg – kulturhistorisk utredning av gruvområdet

Foto:
1. Centralanläggningen i Grängesberg har en mycket medveten arkitektonisk utformning där lummighet är ett viktigt inslag.
2 Det ståtliga maskinhuset är byggnadsminne.
3 Cassels donation är känt för sin akustik och rekonstruerat 1994 efter en förödande brand ett par år tidigare.

Hedemora socken

Vackra små symboler för framtidstro.

I centrala Hedemora finns det sex små transformatorstationer som ser ut som gamla vitkalkade kyrkor. De är alla byggda på 1930-talet. Varför fick de sin närmast kyrkliga arkitektur?

Svaret är att det finns en lokal förlaga, belägen vid den norra spetsen av sjön Hönsan. Det är den stora och pampiga transformatorstationen som Vattenfall byggde 1916-1917 för att försörja staden med elkraft från det nybyggda kraftverket i Älvkarleby, nära Dalälvens mynning vid Skutskär. På grund av sitt utseende fick byggnaden snabbt smeknamnet ”Elkyrkan” i folkmun.

I 1900-talets början var transformatorstationerna symboler för framtiden, för ett samhälle i stark utveckling. Därför fick de ofta en arkitektur som lånats från äldre tiders statusbyggnader, som slott och borgar, kyrkor och tempel. När Erik Hahr, som var en av 1900-talets främsta svenska arkitekter, ritade Elkyrkan tog han sin inspiration från medeltida kyrkor. Resultatet blev en av Sveriges vackraste transformatorstationer, ja kanske den allra vackraste.

Det var säkert därför som Hedemora Stads Elverk byggde sina transformatorstationer som små kopior av den pampiga Elkyrkan.

Foto 1-3. Transformatorstationer. Foto: Per Stymne.

Siljansnäs, Orsa, Ore, Mora och Rättviks socknar

Småbruk runt Siljan och en imponerande husflytt.

Mitt i centrala Leksand har sparbanken en imponerande putsad byggnad i två våningar. Det huset är från början bruksherrgården i Brahammar och flyttat från en avlägsen plats där det i dag mest är skog. Brahammars bruk låg strax söder om Limå bruk, väster om Siljansnäs. Det var ett av flera bruk runt Siljan som fanns under 1700- och 1800-talen.

I Åls socken fanns järngruvor men eftersom skogen i Ål var reserverad åt Falu gruva kunde inte malmen bearbetas på plats. Därför anlades bruk längre bort där det fanns tillgänglig skog, möjlighet till vattenkraft och transportleder över vatten. Till Siljansbruken räknas bland andra Bäcka och Fredshammar i Orsa, Furudal och Dalfors i Ore, Siljansfors i Mora, Ickholmen i Rättvik samt Limå och Brahammar i Siljansnäs.

Brahammar var aktivt mellan 1805 och 1865 och var då en plats med mycket folk, liv och rörelse. Till Brahammar och närliggande Limå flyttade många från brukstrakterna i Säfsnäs och östra Värmland, vilket skapade en lokal dialekt med drag från Värmland och Västerdalarna.

Under 1800-talets andra halva svepte den så kallade bruksdöden genom landet, då bland annat tekniska innovationer gjorde småbruk olönsamma. Samtliga Siljansbruk lades ned under den perioden. Brahammars bruksbebyggelse flyttades till andra platser eller revs med tiden. Herrgården hamnade i Leksands-Noret och kan i dag berätta om en svunnen tid då brukshammarnas sång ljöd ut över Siljan.

Källor/läs mer:
Boëthius, B., Järngruvorna i Åhl, 1985
Lange, U., Limå bruk: historia och bebyggelse 100 år efter nedläggelsen
Tägt, N. (red.), En bok om Siljansnäs, 1981

Foto:
1. Sedan byggnaden flyttades från Brahammar har den byggts om och till under ledning av arkitekterna Gustaf Norberg och senare Erik Lundgren. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.
2. På bruken användes masugnar av olika slag för att göra järn av malmen. Foto: Carina Gustafsson.
3. Småbruken var beroende av träkol och kolningen var en viktig bisyssla för många dalabönder. Foto: Erik Thorell.

Malingsbo socken

Magnifik karolinerherrgård och ovanlig kornskruv.

I Malingsbo byggdes en bergsmanshytta och en smedja omkring 1625. Under ägaren Magnus Kock skapades ett bruk som nådde sin höjdpunkt under 1700-talets första hälft.

En ny herrgårdsanläggning byggdes under 1700-talets början efter att en brand ödelagt den tidigare herrgården. Malingsbos nya herrgård uppfördes i karolinsk stil, med säteritak och flyglar som skapade en herrgårdsanläggning enligt kontinentalt mönster. Herrgården är placerad uppe på en höjd och dominerar landskapet. Anläggningen är strikt symmetrisk och från huvudingången går en längdaxel ned över en bro som korsar Hedströmmen, vilket skapar en komposition mellan herrgården och bruket. Malingsbo herrgård är mycket välbevarad och anses vara en av landets finaste karolinska anläggningar.

Till Malingsbo bruk hörde en mängd olika byggnader. I dag är de flesta borta men av de som är kvar förtjänar den åttkantiga träkyrkan att nämnas, helgad åt Sankt Anna som var bergsmännens skyddshelgon. Ytterligare en intressant byggnad är magasinet som är murat av slaggflis 1849. Det har 228 luftgluggar med järnluckor och innehåller en sällsynt kornskruv – en skotsk uppfinning som används för att torka säd genom ett sinnrikt system med luftkanaler och rännor.

Källor/läs mer:
Statens fastighetsverk, tidskriften Kulturvärden 1996:1
Bebyggelseregistret, Malingsbo herrgård: http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/anlaggning/visaHistorik.raa?page=historik&visaHistorik=true&anlaggningId=21300000014348

Foto:
1. Herrgården är typiskt karolinsk i sin form, färgsättning och komposition. Foto: Ulf Torberger, Wikimedia commons.
2 & 3. Kornskruven i Malingsbo är en av landets mäktigaste och vackraste magasinsbyggnader. Foto: Adam Moll.

Malungs socken

Skinn från hantverk till industri.

Malungs skinnhantverk är vida berömt sedan många hundra år. De vandrande skinnarna var välkända i hela Mellansverige. Under 1900-talet hade det gamla hantverket omvandlats till den viktigaste industrin i Malung med som mest, vid seklets mitt, omkring 150 firmor med cirka 1200 anställda. Bygden hade förvandlats från ett bondesamhälle med skinnhantverk som bisyssla, till en stor skinnmetropol.

Fabrikerna hade varierande karaktär, från gamla uthuslängor som byggts om till verkstäder, till påkostade nybyggda fabriker. I Malungs skinnindustri tillverkades allt från skor och jackor till handskar. Företag som Jofa specialiserade sig dessutom på att tillverka sportartiklar i form av skridskor, hjälmar, båtar, tält med mera. Under hela perioden fanns även en betydande del hemsömnad organiserad av de olika fabrikerna.

Under andra världskriget tillverkades även utrustning till polis och militär. I takt med motorismens ökade betydelse tillkom även produktion av till exempel motorcykelkläder.

Under glansperioden fanns Yrkesskolan i skinnhantverk och senare även Skinnskolan i Malung. Förutom utbildning i tillskärning och sömnad utbildades modellörer. Skinnindustrin i Malung var särskilt under 1950- och 1960-talen ledande inom design och utformning. Många av de klädmodeller som tillverkades i Malung blev mycket populära inom den då framväxande ungdomskulturen.

Fortfarande kan man se många av industrilokalerna i Malungs byggnadsbestånd, även om de idag inte längre används för produktion av skinnplagg.

Källor: / Läs mer:
Veirulf, Olle, red. Malung en sockens historia, tredje delen. Malung 1976

Foto:
1. Gamla Jofafabriken.
2. Lissmars skinnfabrik.
3. Masen.
4. Grönlands

Silvbergs socken

Bruksbebyggelse i egen stil, tidig engelsk park, och en stilla herrgårdsö.

Bergshantering har förekommit länge i trakten runt Grängshammar, men först under 1600-talet grundlades ett regelrätt bruk. Ätten Silfverstråhle regerade över bruket under hela 1700-talet. Under 1700-talets andra halva gick bruket mycket bra, och stora investeringar gjordes i herrgårdsanläggningen. På en ö i Stora Ulvsjön byggdes 1780–81 en liten lustherrgård med tillhörande park så att hustrun till brukets ägare, Elsa Catharina Franck, där skulle kunna vila utan att störas av hammarslag och buller från bruket. I anslutning till bruksherrgården började en av landets första landskapsparker, en engelsk park, anläggas 1785. Till den engelska parken hörde en mängd små öar som förbands med broar.

Ätten Silfverstråhle sålde bruket 1816 när affärerna börjat gå sämre. Brukets nya ledare blev ingenjören Olof Forsgren. Med honom började brukets storhetstid, och Forsgren investerade i en ny hammarsmedja, magasin, kolhus, arbetarbostäder och en kanal. Även den nya, åttkantiga, Silvbergs kyrka byggdes. Många av de nya husen byggdes av slaggflis, i en stil som Forsgren själv utvecklat. På byggnader i den Forsgrenska stilen lämnades slaggflisen framme synlig frånsett hörnkedjor, lister och omfattningar runt fönster och dörrar som putsades vita.

I Grängshammar finns i dag ett spännande landskap med alléer, bruksbebyggelse, och rester av herrgårdsanläggningen. Miljön domineras av Silvbergs kyrka som ligger på en kulle i det öppna landskapet. På lustherrgårdsön Elseholm finns ännu en liten herrgårdsflygel kvar tillsammans med spår efter parkanläggningen.

Källor/läs mer:
Kåks, H., Grängshammars engelska park – historik och vårdprogram 2019, 2020. Länk: https://www.sater.se/gora-uppleva/kultur/grangshammarsengelskapark/
Jernkontorets bildarkiv

Foto:
1. Silvbergs kyrka i Grängshammar från 1834 räknas som Dalarnas enda centralkyrka. Foto: Simon Langwagen
2. På Elseholm finns en av herrgårdsflyglarna bevarad. Foto: Maria Lannerbro-Norell, Dalarnas museum.
3. I Grängshammar finns flera slaggbyggnader uppförda i den Forsgrenska stilen, som denna tröskloge. Foto: Simon Langwagen

Älvdalens socken

Världskänd industri med både porfyr och liar.

Brytning och bearbetning av den hårda och vackra Älvdalsporfyren och Garbergsgraniten gav både inkomst till fattiga invånare och genererade vackert stenhantverk i olika former. I och med stor uppfinningsrikedom och kunskap konstruerades egenhändigt gjorda maskiner för att göra vackra byggnads-, bruks- och prydnadsföremål. En unik konstindustri tog form med ett hantverk på högsta nivå.

1788 startades Elfvedals Porphyrverk i Näset, numera kallad Gamla Porfyrverket. I början av 1800-talet fick Porfyrverket stora svårigheter. För att stödja verket anlades ett järnbruk vid Långö, 6 km uppströms Rotnen. 1818-1844 ägdes porfyrverket av Karl XIV Johan och under denna tid blev porfyren mycket populär. Arbetet med de hårda bergarterna var mycket tidsödande. Flera av de mest praktfulla föremålen tillverkades, såsom Rosendalsvasen och Karl XIV Johans sarkofag. 1876 eldhärjades porfyrverket, och 1897 grundades Älvdalens Nya Porfyrverket i Västäng, numera byggnadsminne. Industriverksamheten var som störst på 1910-talet och varade fram till 1983.

Långö Bruks glansperiod var 1890-talet och lieblad som smiddes där exporterades till Norge, Finland, Ryssland, Argentina och USA. Vid Långö Bruk bodde som mest cirka 300 personer med egen affär, skola, samlingslokal, orkester och dansbana. Idag finns många spännande spår kvar av verksamheten i form av bland annat stora stengrunder, kolbottnar och dammvallar.

Källor/Läs mer:
Larsson, Mona. 1989. Älvdalsporfyr, den svenska diamanten i Svenska Turistföreningens årsskrift 1989.
Wikipedia

Foto:
1. Nya Porfyrverket i Västäng. Foto: Malena Andersson, Dalarnas museum.
2. Skål på fot av porfyr. Foto: Fredrik Hegert, Dalarnas museum.
3. Armband med olika porfyrer från Älvdalen. Foto: Ragnar Lannerbro.


Alla kategorier, och tidsperiod för omröstning

  • Natur och landskap: 17 – 26 juni
  • Bygga och bo: 1 – 7 juli
  • Kreativitet och tradition: 15 – 21 juli
  • Landmärken: 29 juli – 4 aug
  • Arbete och industri: 12 – 18 aug
  • Livsgärningar: 26 aug – 1 sept
  • Spår av det förflutna: 9 – 15 sept

Skip to content