Dalarnas museums samlingar av föremål, bilder, filmer och arkivhandlingar rymmer så mycket kunskap om olika händelser förknippade med Dalarna, men även spännande personhistoria.
Berättelser från verkligheten
Här presenteras några av de berättelser som kan hittas i arkiven.
Var och när skulle det brinna nästa gång?
En våg av mordbränder lamslog Falun under hösten 1975 och våren 1976. Trähus, husvagnar, hus under uppbyggnad, motorcyklar, förråd och soprum brann. Faluborna var rädda.
Ett flera ungdomar blev misstänkta för att ha anlagt bränderna och flera av dem erkände under mycket hårda polisförhör. Men var de verkligen skyldiga? Någon teknisk bevisning fanns inte. Långt senare i dokumentären av Hannes Råstam ”Varför erkände dom?” kom det fram att de mer eller mindre tvingats till att erkänna mordbränderna.
Elden är lös
Under sommaren 2018 brann Sverige till följd av den varma och torra sommaren. Debatten om Sveriges kapacitet för att klara stora skogsbränder blossade i tidningar, TV och på sociala medier. Borde vi köpa in brandbombplan till Sverige? Har vi sparat för mycket på brandförsvaret och militären? Frågan om hur vi kan jobba med en modern och effektiv skogsbrandsbevakning är inte ny, däremot ändras förutsättningarna över tid. Lars Jönses byggnadsantikvarie vid Dalarnas museum har tidigare fördjupat sig i ämnet, som visade sig vara betydligt mer mångfacetterat än han först kunnat tro.
Brandtornen i Dalarna
På enstaka bergstoppar i skogslandskapet kan vandraren ännu träffa på gamla brandtorn. I bästa fall är det möjligt att hänföras av milsvid utsikt över berg och dalar. Såvida inte skogen har vuxit högre än tornet. Flera av tornen är välbevarade, ja till och med nyrenoverade. Andra är förfallna och går inte ta sig upp i. Många har rivits. Ingen annanstans i Sverige fanns så många brandtorn som i Dalarna. Exakt hur många är inte känt men det kan ha rört sig om mellan 40 och 50 stycken. Faktum är att brandtornen och den moderna skogsbrandbevakningen uppstod i norra Dalarna i slutet av 1800-talet, men historien om företeelsen med brandtorn saknas på det hela taget i litteraturen.
Mitten: Bilden visar troligen invigningen av brandtornet på Ålderberg vid Risbergs fäbodar i Älvdalens socken, c:a 1890-talet.
Foto Carl Ehrner Elfdalens hembygdsförening bildarkivet.
T.h. Vykort tecknat av Alfred Backlund 1920 som berättar om brandtornet på Stortjärnsåsen. Kortet speglar tornets symboliska och kulturella funktin som ett mål för besökare. För den funktionen gavs platsen också ett nytt officiellt namn. Lusås (Lausås) blev i stället Stortjärnsåsen vilket troligen ansågs mera lockande. Det första namnet används dock fortfarande lokalt. Elfdalens hembygdsförening bildarkivet.
Torka=skogsbränder
Skiftesreformerna i slutet av 1800-talet laddade skogen med ett ekonomiskt värde av helt andra mått än tidigare. Samtidigt inträffade flera år av allvarlig torka och – som ett brev på posten – stora skogsbränder. För att bättre skydda sig mot bränderna, började de nya stora skogsägarna ordna med bevakning från bergstoppar för att tidigare upptäcka skogseldar. Det hände till en början att stora tallar användes som observationsplats. En eller möjligen ett par sådana märkliga tallar är idag kända. För att få till en mer permanent lösning lånades en ny företeelse som var på modet: utsiktstornet. Så uppstod de första brandtornen på Orsa besparingsskog 1889 och rätt snart följde Älvdalens kronopark och Älvdalens besparingsskog efter. Flera brandtorn utrustades tidigt med telefonförbindelse och efterhand fler brandtorn byggdes, växte det samtidigt fram ett telefonnät ute i de svenska skogsmarkerna. Brandtornen blev också tidiga turistmål. I själva verket hade brandtornen dubbla funktioner. Dels var tornen ett tecken på att landet (skogen) fick ett ekonomiskt värde och tornen ingick i försvaret av detta värde. Dels handlade det om att landet samtidigt tilldelades ett symboliskt och kulturellt värde. I det sammanhanget skulle tornen fungera som utsiktstorn varifrån besökaren skulle blicka ut över sitt land och upptäcka det och lära känna det. Många reseskildringar berättar om besök i brandtorn och om utsikterna över landskapet. Författaren Karl-Erik Forsslund var en av de flitiga besökarna. I Noppikoski brandtorn i Orsa finnmark blev han så betagen av utsikten att han nästan skrev en hel bok på plats i tornet. Fler konstnärliga personligheter har lockats av brandvaktens ensliga tillvaro. I tornet på Stortjärnsåsen i Älvdalen satt Alfred Backlund från Åsen och skrev och tecknade. I Amerika har författaren Jack Kerouac i novellen Ensam på en bergstopp skildrat hur han tillbringade en sommar som brandvakt på berget Desolation Peak.
Försvara skogen
Även om brandtornen spred sig utanför Dalarna gick utbyggnadstakten långsamt. I slutet av 1930-talet började flera stora skogsbolag och andra organisationer att gemensamt bygga upp ett system av brandtorn som skulle täcka in hela Sveriges skogsområden. Nya och mer enhetliga torn av järn blev vanliga. I samband med krigsutbrottet tog staten över projektet för att skynda på utbyggnaden. Man fruktade att krigshandlingar över Sverige riskerade att sätta skogen i brand. År 1942 fanns nästan 300 torn i det så kallade riksnätet varav 34 stycken i Dalarna. Efter kriget fortsatte bevakningen i riksnätet fram till åren kring 1960 då brandflyget organiserades. Därefter lämnades många torn att förfalla. De som finns kvar berättar en märklig historia om framväxten av ett system för att upptäcka och försvara den svenska nationalstatens tillgångar – det egna landet och skogen. Alltihop började i norra Dalarna under några torra somrar i slutet av 1880-talet.
Kartan visar de brandtorn i Dalarna som finns upptagna på förteckningar
över riksnät från 1939 respektive 1942.
De blåmarkerade brandtornen finns med på den konfidentiella förteckning som skogsbrandskyddskommittén upprättade 1939. Dessa torn finns inte med på Luftskyddsinspektionens förteckning från 1942. Sifferuppgifterna betecknar höjd över havet/tornhöjd i meter. (Även om uppgifterna inte stämmer har de inte ändrats.)
A. Märraberg, Älvdalen 567/15
B. Mossiberg, Älvdalen 724/15
C. Anjosvarden, Våmhus 718/18
D. Tandsjöhållan, Hamra 600/15
E. Tackåsen, Hamra /12
F. Björnberget, Ore 508/
G. Blåbärsåsen, Boda 494/15
H. Finnbo, Bjursås 511/18
I. Fransberget, St Kopparberg 397/18
J. Logården, Vika 370/
K. Flenberget, Floda 440/18
L. Högtjärnsklack, Garpenberg 273/15
Rödmarkerade brandtorn på Luftskyddsinspektionens förteckning 1942. Flera av tornen förekommer även på 1939 års förteckning. Ordningsnummer enligt förteckningen. Årtal för uppförande anges.
1. Himmeråsen, Idre 1941
2. Mickeltemplet, Särna 1935
3. Storhögen, Lima 1920
4. Horrmundberget, Lima 1914 (koja med kur)
5. Digerberget, Malung 1938
6. Gransjöberget, Äppelbo 1941
7. Myckelbergsklack, Malung 1920 (kan vara Mo-Myckelberg Klackarna?)
8. Bunkris, Älvdalen 1897
9. Navardalsbliket, Älvdalen 1900
10. Stortjärnsåsen, Älvdalen 1912
11.Norra Garberg, Mora 1925
12. Hykjeberget, Våmhus 1942
13. Korpimäki, Orsa 1942
14. Fryksås, Orsa 1935 (annan uppgift 1932)
15. Blidberget, Ore c:a 1937
16. Södra Vålberget, Rättvik 1942
17. Röjeråsen, Rättvik 1928
18. Säliträ, Sollerö 1941 (koja med kur)
19. Havskinnberget, Nås 1928
20. Älgberget, Leksand 1941
21. Högberget, Bjursås 1942
22. Kolarboberget, Aspeboda 1943
23. Himmelsberget, Svärdsjö 1942
24. Flyberget, Svärdsjö 1929 (ersatt med 3-bens järntorn c:a 1941)
25. Kullerberget, Säfsnäs 1932
26. Eskilsberget, Säfsnäs 1932
27. Ulriksberg, Säfsnäs 1932
28. Skallberget, Grangärde 1940 (osäker uppgift?)
29. Svartberget, Norrbärke (saknas uppgift om årtal)
30. Dragberget, Stora Tuna 1941
31. Rösåsen, Torsång 1935
33. Intrånget, Garpenberg (gruvlave i trä byggd 1912)
34. Strandmora klint, By 1941
Ett torn har inte återfunnits: 32. Sörsjöberget, Hedemora 1935. Det kan möjligen vara en felaktig namnuppgift men jag har inte påträffat namnet Sörsjöberget i Hedemora. I Hedemora finns däremot namnet Brandtornsberget (!), se kartan. Namnet finns inte på någon av förteckningarna från 1939 eller 1942 men måste i samtiden ha uppstått genom uppförandet av ett brandtorn, som lett till byte av namn på berget i fråga.
Karta över Dalarna med ett urval av brandtorn i norra Dalarna
i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
Grundkarta: Sven-Olof Gudmunds. Anpassad av Lars Jönses 2011.
Torn på Älvdalens kronopark:
1.Rödberg 1896.
2. Bunkris 1896.
3. Mossiberg 1936 (ersatte Rödbergs brandtorn).
Torn på Älvdalens besparingsskog:
4. Märraberg 1895 (stuga), 1902 (torn).
5. Stortjärnsåsen 1897 (stuga), 1912 (torn).
6. Navardalsbliket 1911.
Torn på Särna-Idre besparingsskog:
7. Mikkeltemplet.
Torn på Orsa besparingsskog, Gävleborgs län:
8. Knoppen 1889.
9. Pilkalampinoppi 1889.
10. Kvarnberg 1889.
11. Hamra kyrktorn (1889).
Torn på Hamra kronopark, Gävleborgs län:
12. Tandsjöhållan 1895.
13.Brandtorn
på Ålderberg, Risberg c:a 1900. Tornet kan ha legat inom Älvdalens
besparingsskog men det är oklart vem som uppförde tornet.
Minns den vanliga människan, iall sin enkelhet,
storhet, sorg och glädje.
Webbutställning anordnad för Arkivens dag 2019 under
temat Glömt eller gömt.
Pigan Anna Andersdotter
”… då hon genast med yxan på det omänskliga sätt stympar…” Länsman J. Elzviks yrkande 28 februari 1862
Anna Andersdotter föddes 1822 i Gustafs, år 1848 flyttade hon till Milsbo i Torsångs socken där hon arbetade som piga. I Milsbo skulle hennes liv komma att ta en tragisk vändning.
När Anna Andersdotter förstod att hon var med barn var det inget lyckligt ögonblick, hon var en ogift piga, vilket kom med få rättigheter och inte mycket ekonomisk trygghet. Barn utanför äktenskapet var en skam som drabbade inte enbart kvinnan utan även hennes familj och de hon arbetade för.
Den 10 januari 1862 födde Anna sitt barn. Hon födde det i ensamhet och hemlighet, efter att ha gjort allt i sin makt för att dölja gravidititeten.
När det upptäckes, var barnet dött, länsman kallades in och en utredning påbörjades. Följande information kom fram under rannsakan och återberättas av länsman i hans skriftliga yttrande till Häradsrätten.
”…påstår barnet ej vara fullgånget och dött vid födseln, då hon genast med yxan på det omänskliga sätt stympar detsamma, kastar det på brasan, och förbränner det så att blott en obetydlig del av fostrets innanmäte blev i behåll bland askan i spisen, därigenom ingen upplysning, varken av kvarlevorna eller genom vittnen kunde utvinnas huruvida fostret med liv framkommit eller ej… Att sådan anledning får jag his vällofliga häradsrätten yrka, det Anna Andersdotter, måtte… dömas till minst fyra års straffarbete samt dels utom, av sina tillgångar ersätta vittnen och omkostnader i målet.”
Försvenskat utdrag av Länsmans J. Elzviks yrkande 28 februari 1862 (acc nr. 1888:1:3)
Vad hände Anna Andersdotter:
Anna blev dömd till två års straffarbete att avtjäna på Falu länsfängelse. Den 4 september 1862, efter två tidigare försök, tog hon sitt eget liv genom hängning. Hon begravdes den 10 september på Kristine församlings nya kyrkogård i tysthet.
Begravning för de som begått självmord utfördes under en längre tid ’i tysthet,’ utan ceremoni och utan klockringning, som ett form av straff.
Hemsystern, husmödrarnas goda ängel!
Hemvårdarinna, hemsyster, hemvårdare — yrket har haft många namn och arbetsuppgifterna och inriktningen har förändrats i takt med samhällets utveckling.
Yrket och namnet hemvårdarinna uppstod på 1940-talet. Då husmodern i en familj blev sjuk eller av annan anledning behövde stöd, var hemvårdarinnans uppgift att hjälpa till med det praktiska i hemmet och ta hand om barnen. Liknande socialt arbete hade tidigare utförts av frivilliga organisationer och religiösa samfund, men 1944 blev social hemhjälp statligt subventionerad. Tanken var att alla vid behov skulle kunna få hjälp av en hemvårdarinna, men barnfamiljer och mindre bemedlade familjer prioriterades då mer välbärgade familjer ofta hade hembiträde. 1960 drogs det statliga ekonomiska bidraget för hemhjälp in, samhället förändrades och behoven såg annorlunda ut.
Mellan 1915 och 1974 fanns en Hemsysterskola i Uppsala, den grundades på initiativ av Manfred Bjökqvist och Ida Norrby. Chef för skolan var Anna Lutteman. Filial fanns bla i Leksand där det hölls ett hemsystermöte den 3-6 juli 1941.
Ur prospektet för skolan: ”Hemsystern utbildas för att vid husmoders sjukdom eller andra svåra omständigheter inträda i hemmet och övertaga hennes arbete samt att betjäna ensamma, orkeslösa och gamla”.
2003 förvärvade Dalarnas museum kläder som brukats av Gun Mittjas vid sitt arbete som Hemsyster, i gåvan finn även dokument kring skolan i Uppsala, fotografier, en artikel från Svenska journalen mm.
Gunhild Segerstedt (gift Mittjas) föddes 1916 i Stockholm, Solna och bodde vid sin död 2003 i Falun.
Hon utbildades 1940 vid Uppsala Hemsysterskola. Av antagningsunderrättelsen framgår att klänningar, förkläden och huvuddukar skulle medföras vid utbildningsstarten.
1 december 1941 fick Gun arbete genom Stockholms Stadsmission, med en månadslön på 75 kr. Svenska Journalen besökte henne under arbetet, bla hos en reumatiker på Kungsholmen och hos en blind kvinna i Tallkrogen. Det fanns tid för såväl strumpstoppning som pianospel mellan övriga hushållssysslor.
De som drabbades av elden
”Det funderas mycket på hur elden kommit lös i Magasinet där ingen eld varit…” C. Bergsten 19 okt. 1847.
Den 18 oktober år 1847 bröt en brand ut i stadsdelen Östanfors i Falu stad.
Följande dag, klockan fyra på eftermiddagen, satte sig Christine Bergsten i Falun ned och skrev ett brev till sin syster i Avesta. I det berättar hon hur det var att uppleva en av de största bränder i Falu stadshistoria.
”Ack! Vilken förskräckelig eldsvåda har denna natt härjat vår stad. Kl halv 9 i kvälls, utbröt vådeld, uti Kinnmans stora spannmålsmagasin – ingen märkte elden – ett tu tree, brann Kinnmans bakgård… 40 gårdar har brunnit alldeles i aska därav 8 försäkrade. Elden slog ända till syster Charlotte, alla saker plockade hon ut på backen – de fruktade för Gamla kyrkan… och det brann till klockan 5 i dag på morgon… Fru Krej satt med sina små hos Fredrik Kronberg – fru Carlsson svimmade – de förde henne till Sundvallsons… Ingen människa har sovit en blund i natt här i staden – en barnsängshustru drogs ut i en kärra två dar efter förlossningen – det blåste så fasligt att på frälsning var ej att tänka – 9 små gårdar antändes i ett ögonblick… värst var det för målaren Hesselius, hans sju små barn låg somliga i kikhosta, de sprang i bara lintyget då elden brast ut, sade Teodor. Det funderas mycket på hur elden kommit lös i Magasinet där ingen eld varit…”
Försvenskat utdrag av C. Bergstens brev (Acc nr 1965)
Rykten gick att det rörde sig om mordbrand men en undersökning visade att branden varit orsakad av gnistor, som med vinden förts över från några smälthyttor vid ån till ett magasin på Slaggatan, som fattade eld vilken sedan snabbt spred sig vidare.
Vad hände de som drabbades av elden:
Branden krävde inga liv men resulterade i att omkring 270 människor förlorade sina hem. En brandstodskommitté blev utsedd för att bedöma de förluster som gjorts och genom insamlingar hjälpa de drabbade.
Underläkare C.J Hysing
”Jag slipper nu att vara med i farligheter, fast ej så säker för elakartade sjukdomar…” C.J. Hysing den 24 oktober 1808.
Vid krig var det inte enbart striderna som krävde liv, ofta var soldaterna värre drabbade av sjukdomar. Fältsjukan var ett samlingsnamn på en grupp sjukdomar som var vanliga under krig, de var oftast orsakad av dålig hygien. Rödsot (dysenteri), nervfeber, fläcktyfus och frossan (malaria)
Under det Dansk-Svenska kriget begravdes omkring hundra av Dalregementets soldater i Boda, Värmland år 1808, alla hade de förlorat sina liv i fältsjukan.
Dalregementets underläkare C.J. Hysing befann sig i Värmland när han den 24 oktober 1808 skickade ett brev till en bekant.
”Tack för länge sedan. Jag skall väl låta höra av att jag lever och har hälsan fast jag umgås med 120 man sjuka var dag, här är nog att göra men går lätt, när man har en sådan förman som doktor Kinmanson. Den bästa karl i världen. Jag slipper nu att vara med i farligheter, fast ej så säker för elakartade sjukdomar men jag berger mig för dem, i Carlstad dö de förskräckligt, gud vare lov jag slapp därifrån… Vi bor och lever tillsammans Doktor Kinmanson och jag. Jag blir nu beständigt vid Regementet. Han sade mig vi skiljs aldrig åt så länge jag är vid Regementet…”
Försvenskat utdrag av C.J. Hysings brev. (Acc. nr. 368:1:22).
Vad hände C.J. Hysing:
En minnessten är rest i Boda, Värmland över de soldater från Dalregementet som är begravda där. Utav dessa är enbart två nämnda vid namn, löjtnanten vid Livbataljonen Johan Peter Lang och regementets underläkare Carl Johan Hysing.
”Det var här sin suck det göt, Det var här sitt liv det slöt, Det folk som våras bördor bar, Långt före våra dar.” Minnesstenens inskription.
Vem är han?
Soldaten på detta fotografi är okänd. Om någon har information så vänligen kontakta Dalarnas museum. Fotografiet har ingen koppling till texten.
Vad är det du har hittat?
Du har gått på auktion och ropat in en sån där kartong med blandat smått och gott för en billig summa. I den hittar du gamla tavelramar, lite böcker, udda bestick och småskrifter. I botten av kartongen ligger en träask. Du lyfter upp asken och öppnar den. Du kikar bland innehållet av små knappar, en motbok, några frimärken, en åldrig mässingsnyckel, pins, säkerhetsnålar och annan kuriosa. Så får du syn på ett broschliknande föremål gjord i ett material som du inte riktigt känner igen. Du plockar upp den, vänder, vrider och känner och tittar lite närmre. Du ser att den är tillverkad av väldigt tunna skira, lite blanka bruna trådar. Några av trådarna verkar gått av och spretar ut. Så känner du igen texturen och drar fingrarna genom ditt hår. Det du hittat är ett hårarbete, ett smycke gjort av människohår.
När, vilka och varför?
Hårarbetet tog sin början runt 1820-talet även om konstformen var äldre än så, så tog den en ny väg när nödåren drabbade små byar i Dalarna, främst i byn Våmhus, Mora. Byns yngre kvinnor började tillverka smycken av hår. 1826 omnämns att 16 st. flickor lämnar byn för arbetsresor/arbetsvandring i främst Ryssland och Finland. Det står inte vad det är för arbetsresa men man kan ana på att det var för att sälja hårarbeten. Några år senare bekräftas det i skrifter att hårkullor från Våmhus åker ut i Europa för att sälja egentillverkade hårsmycken. Hårkullorna var iklädda sockendräkter för att lätt kännas igen och inte misstas för t ex lösdrivare som på den tiden var straffbart på vissa platser.
Hur började det?
Enligt en av flera teorier så började idén för hårarbete hos
perukmakare och snappades upp av kullor som sedan spann vidare på det.
Håret knypplades eller flätades och har en del gemensamt med snörmakeri.
Man tillverkade broscher, klockkedjor, armband, halsband, ringar och
även hårtavlor och lösflätor (de två sistnämnda, med annan teknik). Hur
det än började en gång så blev smycken av hår populärt. En framgångsrik
hårkulla var Martis Karin Ersdotter vars företagsamhet ledde till att
hon tillverkade hårsmycken till drottningen Victoria av Storbritannien.
Hårarbetes storhetstid varade drygt 80 år med början av 1830-talet fram
till första världskrigets utbrott 1914. Tiotalet år senare hade
hårsmyckena helt tappat värde och många förstördes tillsammans med
tillverkningsverktygen.
Konstformen lever ännu
Det finns fortfarande en hel del människor som inte hört talas om hårsmycken. Glädjande nog finns det ännu idag några verksamma hårkullor (främst i Våmhus där traditionen starkt lever kvar) dock är hårkullorna idag mer bofasta i sin verksamhet.
Brev från A.L.Boxsell till Älvdalen år 1923.
Fem år senare återvände han till Sverige.
Duluth, Minnesota. Oct. 25th 1923.
Härade wänn i Norden!
Det är nu länge sedan jag hörde något från er. Jag har skrifvet 2 bref till dig. Ett den 15 maj och ett den 2 juli. Har ni fått dem. Eller äro de bortkomna under wägen till er. Har ni fått dem och skrifvet svar äro de bortkomna under wägen hit…
Jag har arbetat på jernvägen i sommar. 8 timmars dag 40 cent i timmen. Det är bra här i amerika… bara arbetare äro eniga kan de uträtta stora ting. Det är gott om arbete här nu. Och god betalning också, wanligt arbete är 4.50 och 5 dollar dagen i staden. Till skogsafwärnings lägren betalas 50-55, 60-65 dollars i månaden 26 dagar och fritt husrum och mat. Och det är att sätta vid dukat bord warje mål alla upptänkliga rätter. Det är annat än hän det war i Sverige steka flask och potatis det var bolags karens mat.
Det är ledsamt för mig jag få ej några bref från Sverige… Skulle detta bref träffa er skref till mig att jag får höra hur det står till upi Dalom…
Högaktningsfullt
A.L Boxsell
Windsor Hotel.
Duluth, Minnesota
Brev från John Jansson till svärföräldrarna i Borlänge år 1898.
Chicago den 2 okt. 1898
Kära svärfar och svärmor!
Jag är väl bra otacksam som ej skrifver något fast vi fått så många bref, men jag har ej tyckt jag haft någonting intressant att skrifva om.Vi äro friska. Jag arbetar som tillskärare för en skräddarfirma nu, det är jemnare med arbete och så behöfver jag ej arbeta så hårdt nu som när jag sydde.
Vi har haft en bra sommar här i år lagomt varmt endast litet mera regn än vanligt, farmarna ha fått bättre skörd i år än de fått på flera år förut, då det varit för torrt.
Farbror Carl försvann helt oförmodat den 28 maj han hade varit sjuk en tid förut så doktorn hade rådt honom att resa till Sverige eller någon plats der han kunde hvila ifrån sitt arbete. Men han ville det ej utan fortsatte att arbeta till den 28 då hade han varit på banken och dragit 160 dollar och varit vid sitt arbete vid två tiden, det var det sista någon sett honom.
Doktorn sade att han ej sofvit 48 timmar på de sista tre veckorna så hans nervsystem var alldeles förslappat. Hans porträtt blev sändt till alla polisdepartmen här i landet och Canada att de skulle finna honom, men ingen hade hvarken sett eller hört något ifrån honom tills förliden månad då faster fick bref ifrån honom, han var då vid diamantgrufvorna i Södra Afrika.
Han skref att han vaknade upp liksom ur en dvala och befann sig ombord på en ångare midt på oceanen och med en biljett i fickan på Transvaal Södra Afrika och en ganska skral reskassa, han hade ej det ringaste reda på hvar han varit ifrån det han var i Worcester och tills han befann sig ute på Atlanten, han gick till fots 60 Eng. mil första dagen han var i Afrika…
Jag får nu sluta mitt slarf för denna gång med en kär hällsning til er alla,
er svärson
John
Brev från Johan i Omaha till sina föräldrar i Persbo år 1885.
Omaha den 22 juni 1885
Älskade föräldrar o syskon!
Efter en lång och mödosam resa har jag nu ändtligen hunnit min bestämmelse ort. Jag kom hit i går kl. 10 fm… Jag kan därförg ej tala om någonting annat än hur resan gått. Vi gingo ombord i Liverpool den 5 juni, första o andra dagen var vädret vackert men på tredje dagens afton började det att blifva storm o den ökade under natten så att morgonen derpå spolade vågorna fristöfver däcket o det räkte vidare i tre dyng o dessa dagar o nätter voro odrägligt långa o tråkiga. Ty att vistas på däcket var nästan omöjligt o att vara nere i kojorna var alldeles omöjligt, på däck spolades vattnet öfver i synerhet i fören der vi skulle vara, aktern var afstängd för 1ste o 2a klass, nere i kojerna låg den ene på den andre o kräktes mm. så att der var en värme o stänk som var förfärlig.
Jag för min del var icke sjösjuk så att jag behöfde kräkas ej heller ligga, men kan ej säga att jag var frisk o morsk ty att ej få sofva ordentligt o icke kunna äta någonting betydligt på 13 å 14 dygn då vet man att man lefver. Vad maten beträffar som besty så vill jag ej påstå att den som kunde förtära den behöfde svälta ty den var ej knapp…
Frukosten bestod alltid af kaffe, färskt vetebröd o smör. Kaffet ej för starkt, brödet någlunda, smöret var dåligt.
Middag soppa, kött, potatis, ibland fisk o ris, om söndagar äfven pudding. Soppan hade en förvånande likhet med skurvatten både till utseende o styrka, köttet har nog kunnat ätas om det varit kokt, potatisen var ätbar.
Kväll the, bröd, käks o smör. Theet hade samma egenskap som kaffet.
Mitt resesällskap som bestod af cirka 700 personer var af alla sorters folk o nationer, der fick man höra alla möjliga tungamål, alla andra gick an men Irländare var odrägliga…
Så randades ändtligen onsdagen den 17 då vi vid middagstiden började få se land skymta vid horizonten, detta var af alla en länge efterlängtad syn o helsades med stor glädje. Kl. 8 ef m. ankrade vi på New yorks hamn, vi fingo ligga på båten öfver natten, på morgonen skulle våra saker visenteras o sedan fördes vi på båt till Castlegarden der alla skulle uppropas o antecknas vi fingo äfven der våra järnvägs biljetter o så fördes vi på båt till stationen. kl 6 ef m sattes tåget i gång mot Chicago o dit anlände vi d 20 kl 9 fm, dit var vi de flesta i sällskap men sedan minskade sällskapet så att när jag kom till Omaha hade jag blott en af mina reskamrater kvar.
Det var nog litet konstigt när jag stannade vid stationen här ty hur jag än tittade på alla såg jag ingen känd. Ingen hörde jag heller som talade svenska…
Dock behöfver ni ej vara ängsliga ty jag är då åtminstone frisk o sålänge är ingen fara så pass till arbete skall jag nog få så att jag föda mig… Jag har nu ej någonting vidare att skrifva om jag får derför afsluta med många helsningar till vänner o bekanta men mest o hjertligast varder ni dock sjelfva helsade af eder son Johan.
Brev från Eric Sjöberg till brodern Mats i Bjursås, år okänt.
Wheaton den 2 oktober
Broder Matts
Jag får nu lof att taga mig till att skrifva några till dere, och låta eder veta att jag leflver, och har helsan och mår bra, och jag önskar eder detsamma jag får väl tala om litet huru jag har farit sen jag sist skref till eder, sista vintren så högg jag ved i omkring tre månader…
så skref anna till mig och ville att jag skulle resa till dom, och stanna der till första maj, så skulle dom betala mig 50 daler, så då tog jag och for dit, och var der i två månader, men då blef hennes gubbe så svår och tjincig och elak, så jag kunde icke vara der, jag kunde icke göra någonting till lags åt honom, så slutade jag och gick in till staden, och då gaf han mig tio dollar, de var allt.
Anders han var der också och arbetade för en annan farmare för bara maten, och han hade icke så mycket pengar som en cent, så tog jag honom med mig opp till tegelbruket, och betalte hans resa, och lånte honom pengar, desutom, så han var sjyldig mig tretio dollar, men jag har fått igen det mesta afet. Vi var der och arbetade i tre månader, så kom stadigshansä och lisl daniel från slättberga, och en pojc ifrån rexbo, som heter stadigs alfred, dom reste till mig, och så gjorde vi alla sällskap hit till Wheaton i trösken, så vi har det ganska trefligt närsom vi är så många bjusmasar tillsammans. Anders han arbetar icke vid samma tröskmasjin som vi, han är med en masjin der han varit förr.
Anders han är så frisk som någon så det är icke lönt ni tycker nå synd om honom, men rysligt är han att supa, så han super opp allt han förtjenar, men den tiden han var oppe på tegelbruket så blef han fet, och tjöpte sig nya kläder och såg ut som en herreman. När det nu blir slut på trösken så gör vi alla sällskap till skogen. Också skall jag skrifva mer nästa gång. Skrif svar qvickt, och tala om många nyheter, och adresera brefvet till Wrenshall min gamla plats. Helsa alla björsbesflickor som är ogift ifrån oss. Tala om huru det går för gustaf Nilson att vara gift. Tala om allt nytt som har händat rundt bjus.
Tecknar Eric Sjöberg.
Helsa far och mor.
Brev från John Unger till brodern Flygar Hans Andersson i Norrboda år 1889.
St Francis. Den 9 mars 1889.
Wänskapsfult. Min älskade broder, hans Andersson, för dät fösta så få jag tacka dig för dät här komna brefvet som jag fick emottage i timmerskogen för en lengre tid sedan, jag kom hem från skogen den 7 i dennes, jag var borta i tolf veckor, jag hade 24 doller för månan och maten. I vinter har dät varit dåliga förtjänster här, för dät har varit brist på snö, vi har sommar nu här så dät är ingen snö.
Jag har såga timmer i vinter min kamrat har varit en amerikan dät har varit barä amerikaner i den bolacks kampen, eller barack på svenska, så jag har varit hensammen svensk men jag har intet varit lesen, här behöfver man nog att vara morsk när man skall vara uta på förtjänst men dät är svårt att språka ängelska, jag för omtala att vi alla äro mäd en god helsa och mår ganska bra här vi har intet lidet någon nöd på maten än sen vi kom hit…
Jag hörer att du vill veta om jag arrenderer någon jord, jag vill intet ha någon jord på arende men dät finns got om sånt här, här är dem intet så rädd om jord bitarna som i sverige här går dät hand att hafva kritter utan egendom här finns dät att slå hö så mycket man vill utan till och intet är dät dyrt att kjöpa hö till en ko här som dät var i sverige…
Jag får nu sluta min skrifning för denna gång mäd en kjär helsning min kjära broder och svägerska lef väl är min önskan. Ajö för denna gång Tecknar
John Unger
Svar ventas fort
