Redan i slutet av 1800-talet gjordes intressanta fynd i Ålbyn vid Insjön. Fynden kommer förmodligen från ett förstört järnåldersgravfält. Just nu genomför arkeologer från Dalarnas museum undersökningar i närheten. Hittills har flera anläggningar kommit fram under den bortschaktade matjorden. Bland det mest spännande är spåren av en gravhög, rester efter järnframställning och lämningar efter hus. Den tidiga snön har dock gjort undersökningarna besvärliga.
Kontakt: jimmy.axelssonkarlqvist@dalarnasmuseum.se
Gravränna: Spåren efter den gravränna som har funnits runt en gravhög från järnåldern.
Arkeologerna får ägna mycket tid åt att hålla undersökningsytorna snöfria.
Det ymniga snöfallet ställer till det.
Drönar bild med de påträffade anläggningarna.
En järnåldersgård i Stora Tuna
Under ett par veckor i juni har arkeologer från Dalarnas museum utfört en arkeologisk förundersökning i Bro utanför Borlänge på uppdrag av Borlänge kommun. Bro ligger centralt på Tunaslätten som är ett fornlämningsrikt område med särskild betydelse i Dalarna under yngre järnålder och tidig medeltid. Namnet Bro syftar på den bro där landsvägen passerade över Tunaån. Söder om ån ligger Stora Tuna kyrka och ån användes för att dela upp Stora Tuna socken i två delar: ovan bron och nedan bron.
1989 gjordes en undersökning av Riksantikvarieämbetet i samma område då man identifierade bland annat stolphål. Årets undersökning gjordes för att bekräfta och avgränsa de lämningar som de fann vid undersökningen -89 och utvärdera de platser inom området som registrerats som möjliga fornlämningar i Kulturmiljöregistret. Vid den tidigare undersökningen och vid inventeringar har man noterat slagg och bitar av ugnsväggar, men även kvartsavslag som indikerar aktivitet på platsen under stenåldern. De kvartsavslagen påträffades precis öster om det aktuella området, men arkeologerna hittade nu ytterligare kvartsavslag inom förundersökningsområdet.
Under arbetets gång kunde arkeologerna konstatera en spridning av slagg och ugnsväggsfragment inom hela undersökningsområdet och tolkar det som att det har funnits järnframställnings- och smidesplatser i området men att lämningarna plöjts sönder och resterna under årens lopp spridits i matjorden. I västra undersökningsområdet fanns dock en koncentration med ugnsväggsbitar.
I det östra undersökningsområdet fanns ett område med boplatslämningar bevarade på en platå ovanför sluttningen mot syd och Tunaån. De bestod bland annat av nedgrävningar som stolphål, det vill säga grävda hål i marken där man rest stolpar, som här kan ha ingått i ett långhus – en byggnadstyp från järnåldern. Strax söder om dessa, en liten bit ned i sluttningen påträffades en nedgrävning fylld med slagg och sten. I samma område gjordes ett fynd av en glaspärla: gul, med vita ränder och skåror där andra ränder fallit bort. Den är preliminärt daterat till vikingatid eller medeltid.
Syftet med förundersökningar är att ta fram ett underlag för en slutundersökning – vilket är nästa steg i den uppdragsarkeologiska processen. Därefter går det att få en mer komplett bild av fornlämningen med mer eller mindre säkra tolkningar av platsen och man får svar på de frågor som formuleras utifrån förundersökningens resultat.
Kontakt: eva.carlsson@dalarnasmuseum.se
emelie.svenman@dalarnasmuseum.se
Keramik som är äldre än medeltiden finns det lite av i Dalarna. Därför satte diskussionerna igång rejält efter att en privatperson nyligen gjort just ett sådant fynd i en åker i Romme utanför Borlänge.
Arkeolog Joakim Wehlin, Dalarnas museum med keramikskärvan.
Fotograf: Anders Staffas, redaktionen Borlänge Tidning
Det är alltid svårt att avgöra föremåls ålder utifrån fotografier, men efter att experter granskat skärvan är vi relativt säkra. Det rör sig om keramik från vad arkeologer benämner stridsyxekultur. Kulturen som fanns för omkring 4000 år sedan har fått sitt namn efter de välgjorda stenyxor som människorna tillverkade, men också keramiken särskiljer sig, exempelvis genom teknik och dekor.
Keramikskärvan och en skiss av skärvan. Foto och skiss: Ole Stilborg, SKEA, Stilborg keramikanalys.
Stridsyxekulturens föregångare kallas för den gropkeramiska kulturen och fynd därifrån har gjorts ett flertal gånger i länet, men när det kommer till den något yngre stridsyxekulturen och en flera tusen år lång period därefter saknas keramikfynd från Dalarna.”.
Det finns alltså ett stort tomrum och denna lilla skärva fyller en liten del av detta, men långt ifrån allt. Fyndet kommer från en tid då keramiktraditionen upphör i Dalarna. Såväl norr som söder om Dalarna finns inte detta glapp. Varför är det så?
För att komma närmare svaret på varför detta sker behöver vi veta mer om människorna som levde vid denna tid. Även här spelar det nya kermikfyndet en stor roll. Skärvan kommer sannolikt från en boplats eller möjligen en grav som finns i närheten av fyndplatsen i Romme.
Kan vi återfinna den platsen och genomföra en utgrävning där får vi större kunskap om en relativt okänd del av förhistorien.
– 9 000 år gamla mänskliga kraniedelar påträffade i Skattungbyn
Under våren 2020 genomförde arkeologer från Dalarnas museum insatser i samband med markarbeten i Skattungbyn. I området finns kända stenåldersboplatser och fångstgropar. Tidigare undersökningar har visat att flera av dem härrör från tiden efter den senaste istiden, då de första människorna bosatte sig i den här delen av landet för omkring 10 000 år sedan.
Arkeologerna hittade bland annat en tidigare okänd järnframställningsplats i ledningsschaktet och bland slaggen fanns även något så ovanligt som brända människoben. Järnframställningsplatsen är sannolikt från vikingatid och omkring 1 000 år gammal och relativt vanliga i Dalarna, men varför fanns det människoben där?
Svaret skulle vi få efter att vi daterade benen, de visade sig nämligen vara 9 000 år gamla. Det verkar som att de människor som en gång har framställt järn här har skottat sönder en grav från stenåldern, berättar Joakim Wehlin, arkeolog på Dalarnas museum.
Gravar eller människoben från stenålder är något som aldrig tidigare påträffats i Dalarna. I de sura moränjordar som till stor del präglar Dalarna bryts obrända ben ned relativt snabbt. Anledningen till att benen påträffats bevarade i Skattungbyn är att de är brända. Under äldre stenåldern var det dock ovanligt att man brände sina döda och det finns endast ett tjugotal exempel i hela övriga Skandinavien.
Att hitta ben av denna ålder är en sensation i Dalarna. Det är faktiskt ovanligt vart man än befinner sig i Sverige berättar Joakim Wehlin. Därför var vi först lite osäkra när vi hittade fyndet. Jämför vi benen och omständigheterna för fyndet i Skattungbyn med övriga kända gravar från perioden i Skandinavien talar mycket för att det ändå rör sig om en grav, men helt säkra kan vi inte vara, fortsätter Wehlin.
För att få svar på om det är en stenåldersgrav som påträffats eller inte skulle en mer omfattande arkeologisk undersökning behövas, vilket arkeologerna på Dalarnas museum hoppas på att få genomföra under kommande grävsäsong.
T.v. Här gräver arkeolog David Fahlberg, Dalarnas museum, tillsammans med grävmaskinisten i ledningsschaktet.
Foto Lars Holting
T.h. Kraniedelarna med skalstock. Foto Astrid Lennblad, Bohusläns museum
