Start / Verksamhet / Arkeologi / Fornlämningar

Fornlämningar

Gravar, gropar, grunder

I Dalarna finns fler än 32 000 kända forn- och kulturlämningar. De är spår efter människors verksamhet i landskapet under 10 000 år. Lämningarna kan utgöras av gravar, fångstgropar, hyttor, husgrunder, kolbottnar, fäbodar och mycket mycket mer.

Ansvaret för att bevara lämningarna efter tidigare generationer delas av alla och lämningarna är skyddade av Kulturmiljölagen.

Alla fornlämningar som vi känner till finns registrerade i Fornsök, en del av det nationella Kulturmiljöregistret, som upprättats och underhålls av Riksantikvarieämbetet (RAÄ). I Fornsök finns bland annat beskrivningar, och i vissa fall foton, av lämningarna samt en kartmarkering. Fornsök är offentligt och finns tillgänglig för allmänheten på internet genom RAÄ:s hemsida.

Fortfarande finns det många lämningar i skog och mark som ännu inte är registrerade. Om du har hittat något som du tror kan vara en fornlämning så vill vi på Dalarnas museum och Länsstyrelsen Dalarna få veta det. Då kan vi dokumentera lämningen och se till så att den registreras i Fornsök. Lämningen kan vara en viktig länk till förståelsen av vår historia och leda till nya kunskaper.

Det jag tycker är bland det häftigaste med att vara arkeolog är att man kan få fram massor med information av nästan ingenting. Det inträffade t.ex. när vi grävde en gravhög i Sör Romme i Borlänge. När den en gång uppfördes var den en stor och ståtlig gravhög som syntes på långt håll över slätten. Man tror att det funnits så många som ett 60-tal gravhögar i Stora Tuna. Idag finns i stort sett ingenting kvar. Ovan mark ser man ingenting, det är bara vanlig åker. Börjar man gräva i jorden så finns det vid första anblicken inte heller någonting kvar. Men om man gräver bort hela matjordslagret kan man plötsligt se att jorden under har en lite annorlunda färg än jorden runt omkring. Varje spadtag, varje liten påverkan man gör i marken lämnar ett outplånligt spår. I det här fallet hade man grävt ett dike, en kantränna, runt gravhögen.
Jorden som fyllde igen diket såg lite annorlunda ut än den orörda marken runt omkring. Efter att vi tagit prover och analyserat dem kunde vi få reda på att gravhögen uppfördes någon gång runt 900-talet. Små, små bitar av ben i jorden visade sig komma från människa samt från nöt eller häst. Man hade först begravt någon i den stora gravhögen . I efterhand hade man sedan, ända fram till 1200-talet, begravt andra människor i diket runt omkring . Man hade även utfört någon form av ritual, bl.a. där djur fått följa med i graven. Antagligen för att de döda skulle ha något att äta på ”den andra sidan”. Det gick att se att det funnits en öppning i diket in i gravhögen. Här kan vi bara spekulera vad den använts till. Intressant är att Sverige egentligen ansågs vara kristet på 1200-talet. Vi kan dock konstatera att gamla hedniska seder och bruk dröjde sig kvar längre i Dalarna. Allt detta, och mer därtill, fick vi veta fast vi nästan inte hittade någonting!

Mer om detta kan du läsa i Sör Romme, Dalarnas museum arkeologisk rapport 2010:2.

Charlotta Helgesson

Resterna efter en gravhög i Romme där den diffusa mörkfärgningen efter den omgivande kantrännan var enda spåret. Här har arkeologerna ristat kantrännans konturer i sanden.

Ett av de häftigaste fynden jag hittat grävde jag fram under en varm sommardag i Islingby, Borlänge. Jag undersökte en större anläggning alltmedan molnen samlade sig på himlen. Det drog ihop till ett riktigt åskoväder. Jag skyndade mig att gräva och la de tillsynes obetydliga bitarna av bränd lera åt sidan. De skulle jag samla in i en påse senare. Istället koncentrerade jag mig på det metallspill som kom fram ur jordlagren. Plötsligt öppnade sig himlen, regnet vräkte ner och vi arkeologer fick springa för att ta skydd en stund. När jag senare gick tillbaka till ”min grop” hade regnet tvättat fynden och den brända leran, och se vilka fina blommönster som tittade fram efter tvätten. Det var rester efter gjutformar till dräktdetaljer och andra metallbeslag jag hittat. Gjuteriet med formarna och metallspillet är daterat till 1500-tal. Läs mer om utgrävningarna i Islingby i Dalarnas museum arkeologisk rapport 2009:1.

Anna Lögdqvist, Dalarnas museum

Gjutformar från Islingby, Borlänge

Bland det mest intressanta jag fått vara med att dokumentera eller till och med hitta är fina stenredskap från stenåldern. När jag hittar ett stenredskap från stenåldern känner jag en mycket stark och speciell känsla eftersom den person som sist tog i det redskapet före mig förmodligen var en person som levde på stenåldern, kanske för 5000 år sedan. Ett exempel är en mycket fin och stor skedformig skrapa som jag hittade när vi vid extremt lågvatten i sjön Balungen passade på att leta efter och dokumentera stenålderboplatser som inte var kända sedan tidigare. När jag gick på en lång strand mellan två stenåldersboplatser hittade jag den fina skrapan nedanför en liten myr. Förmodligen har skrapan legat i myren och ramlat ner på stranden när vågskvalpet successivt grävt sig in i myren och blottlagt skrapan. Varför den 11 cm långa skrapan av en mycket speciell, sällsynt och finkornig ljust orangebrun bergart hamnat i myren vet vi inte, men funderingar och frågor radar upp sig. Varför ligger skrapan här alldeles ensam en bra bit från stenåldersboplatserna? Har den lagts i myren som ett offer? I så fall, offrades någon människa vid samma tillfälle? Har den bara tappats?

Maria Lannerbro Norell, arkeolog Dalarnas museum

Den största upplevelsen som arkeolog fick jag nog när jag grävde ut några skelettgravar i Kråkberg norr om Mora 1990. Det är ju inget nytt och ganska trivialt med gravar kan jag själv tycka, men min känsla då var att tiden trycktes samman och att jag nästan kunde samtala med de 900 åriga kråkbergsborna. I den fina sanden 0,6 m ner låg sju gravsatta individer i enkla träkistor och svepningar. De var fint utstyrda i dräkter och försedda med personliga föremål och sådant som har betydelse för resan till nästa liv. Samtidigt som gravarna var starkt förmultnade var de på samma gång påtagligt och märkligt välbevarade och orörda. Med försiktig hand rensades gravgömmorna fram som endast var ett par centimeter tjocka. I dessa centimetrar låg ändå rikligt med rester efter kista, skelett, textilier, söljor, knivar, spännen, ringar, pärlhalsband, eldstål m.m. Flera av gravarna togs in som preparat för att de skulle kunna undersökas på bästa sätt. Röntgen på Mora lasarett gav fantastiska bilder på föremål som helt hade korroderat sönder, men där ett metallpulver låg kvar i ursprungligt läge. En kvinna hade bl.a. ett fint silverkrucifix på bröstet, trädd i ett flätat halsband av silvertråd, en tydlig symbol för den nya kristenheten.

Fredrik Sandberg

Bland det mest intressanta jag fått vara med att dokumentera är fäbodristningar på sten och träd. Fäbodristningar har oftast gjorts av de fäbodkullor som vallade djuren ute på skogen runt fäbodarna. För det mesta har de ristat in namninitialer och årtal och ibland människofigurer, korstecken, rutmönster, pentagram, kyrkor, tältkåta med kors och någon enstaka gång en text och till och med korta berättelser i dalarunor eller vanliga bokstäver,. En berättelse på en berghäll handlar t ex om att få hälsan med hjälp av Gud allsmäktige i berget. På ett träd har en vallkulla år 1848 huggit in ”Vi har det bra som fan” och på ett annat träd har någon huggit in ”Det är lett” vilket betyder att det är tråkigt.

Maria Lannerbro Norell, arkeolog Dalarnas museum

T.v. Ett utsmyckat korstecken, fäbodristning på sten, Skommarhällan i Åppelbo socken.
T.h. Fäbodristningar på träd på Halgonberget i Rättviks socken.

Jag tycker att det var väldigt spännande när vi under Skog & historia-inventeringarna i Malungs kommun 1997 hittade flera fina fäbodristningar i stenblock. Det som var extra roligt var att många ristningar innehöll bilder av människor med detaljerade klädedräkter. Läs mer i Skogens historier del 7.

Greger Bennström, arkeolog Dalarnas museum

Bilden visar en renritning av en kvinnofigur på fornlämning RAÄ-nr 493:1 i Lima socken.

Bland det mest intressanta jag fått vara med att registrera i fornlämningsregistret är uppallade stora stenblock, s k liggande hönor, vilka bl a har använts som gränsmarkeringar och i magiska syften. Det finns än idag en del spännande gamla berättelser och traditioner kring en del liggande hönor.

Maria Lannerbro Norell, arkeolog Dalarnas museum

Det häftigaste fyndet som jag fick äran att gräva ut var en stensatt ränndal vilken tillhörde en gård från ca 1600-1700-talet. Gården har varit kringbyggd och längs husväggarna fanns det ränndalar för att leda bort regnvattnet. Detta var en kall och snöig vinterdag i februari när vi gjorde en arkeologisk undersökning i Kvarteret Falan, innan Falan Gallerian skulle byggas i Falun.

Marianne Kullander