Armlängds avstånd

Principen om politiken distans till även den offentligt finansierade kulturens innehåll

Texten som PDF

Få har kunnat undgå den senaste tidens diskussion om begreppet armlängds avstånd i kulturpolitiken. Dvs. principen som formulerades efter andra världskriget, som går ut på att politiken bör hålla sig på ett visst avstånd från innehållet i kulturen, trots att det är skattemedel som finansierar en hel del av den kultur och kulturverksamhet som produceras och upprätthålls. Eller man ska nog snarare säga: just på grund av att finansieringen sker med offentliga medel, eftersom tanken med armlängdsavståndet i grunden handlar om att kulturen – och den värderingspåverkan i samhället som kulturen är förmögen att ha – inte ska kunna användas i propagandistiska syften och tjäna en viss åsiktsbildning som den styrande makten råkar ha. Man hade de statliga propagandamaskinerierna i både Nazityskland och Sovjetunionen för ögonen och ville undvika sådant framöver.

Tanken bygger på att konsten, kulturutövarna och kulturinstitutionerna ska vara så fria som möjligt, eftersom det främjar fri åsiktsbildning och därmed demokratin. Det blir då grundläggande att det offentliga måste försöka underlätta för medborgarna att ta del av kulturens olika yttringar. I sig förbättrar det nämligen jordmånen för öppna sinnen och medmänsklighet, vilket i sin tur motverkar destruktiva låsningar och fientlighet i samhället (för att fritt citera John Maynard Keynes i hans egenskap av högt uppsatt rådgivare till det brittiska offentliga finansväsendet, när han propagerade för det som sedermera också kom på plats i Storbritannien: nämligen en ”myndighet” för kulturfinansiering som inte styrdes av politiker).

Det är lätt att bli högtidlig, högtravande och idealiserande när man talar om värdet av fri konst, demokrati och det goda samhället. Lika lätt tycks det dock vara att bli nonchalant, simplistisk och ta saker för givna. Det är väl därför bäst att ha en ödmjuk inställning till att det är invecklat med frågeställningar som har många bottnar, men inte sky en seriös diskussion för det.

En del framhåller gärna att det där med gränsdragningar är mer komplicerat än vad det i förstone kan tyckas och att principen om armlängds avstånd i all sin enkelhet därför är alltför luddig för att kunna användas. När är det t ex legitimt och rent av en skyldighet att politiker går in och bestämmer över de gemensamma resurserna och när bör man snarare låta bli? Det går såklart att vara formalistiskt och överanalysera i stort sett varje princip och hitta motsättningar eller hål i den. Och då ifrågasätta eller hamna i limbo.

Men i grunden handlar principer just om det principiella; det allmängiltiga, det man eftersträvar, ett förhållningssätt till något, en norm eller grundregel som kan förklara och ge vägledning i den komplexa tillvaron.

Därför är principen om armlängds avstånd inte särskilt komplicerad, som riktlinje och förhållningssätt betraktad. Den är snarare rätt enkel. Om man tror att mångfalden gynnas av att man låter bli att försöka styra så ska man göra det. Om man tycker att fler röster och perspektiv är viktigare för demokratins livskraft än vad rätten för den demokratiskt valda majoriteten att fördela vissa skattemedel enligt vad den själv finner bäst, då ska majoriteten dra sig undan fördelningsspakarna på detaljnivå. I varje situation, även då detaljförhållandena skiljer sig åt och de konkreta lösningarna behöver vara situationsanpassade, går det att tillämpa principen. Bara man tänker till, vill och ställer in sig på det.

I Sverige har principen av armlängds avstånd länge varit grundmurad, även om övertramp också har skett, ibland mer eller mindre medvetna men oftast till synes mer aningslöst. Det har skett under såväl s.k. högerstyre som vänsterdito. Den rapport som kom förra året från Myndigheten för kulturanalys (Så fri är konsten) pekade på en rad gränsdragningsproblem och gråzoner, bl a i form av politiska krafter som välvilligt har velat uppmuntra kulturen att bidra till vissa hedervärda samhällssyften och värderingar, men som därigenom också klampar in på – eller i vart fall misstänks ha påverkat – kulturinnehållsområdet genom de explicita, ideologiska och värderingsgrundade krav som ställs för att få finansiering.

Myndigheten pekade också på den indirekta styrning av kulturinnehållet som riskerar att ske genom de olika styrdokument som stat, regioner och kommuner är flitiga med att utfärda (vare sig det är politiskt antagna eller utfärdade på tjänstemannanivå) och som ger sig in på en lite för petig nivå för att inte påverka kulturaktörer som är beroende av offentliga anslag eller projektmedel.

På senare tid har det som många menar är klara åsidosättanden av principen om armlängds avstånd ökat i omfång och styrka. Exemplen börjar bli rätt många: bibliotekschefen i Sölvesborg som tvingades sluta, enskilda konstverk som motarbetats från folkvalda företrädare (också här i Dalarna), politiskt önskade förbud mot vissa sagostunder för barn, politiskt stoppat luciatåg i Bollnäs, politiskt ifrågasatt utställning i Norrköping, politiskt försök till att ställa in ett författarsamtal i Täby, för att nämna några uppseendeväckande fall. Ibland hörs politiska uttalanden (också i Dalarna) om vad som utgör ett kulturarv, helt skilt från vad professionen inom kulturarvsförvaltning och kulturmiljövård menar är rimligt. Ett annat färskt exempel kommer också från vårt område – museiverksamheten – i det nationellt famösa fallet med en nytillträdd ordförande för länsmuseet i Gävleborg som ville sätta gränser bl a för vad för slags konst som museet skulle hänga på väggarna.

Varför ägnar jag så mycket utrymme i museets kommunikationskanal med publiken till denna fråga? Det finns flera orsaker.

För det första anser jag personligen att frågan om fri konst, fri åsiktsbildning, demokrati och det offentligas ofrånkomliga roll att på många olika sätt främja allt detta hänger ihop och dessutom är centrala värden för en sund samhällsutveckling. Därmed är det något som alla i kultursektorn borde ta på största allvar och diskutera ännu mer än vad vi redan gör. Även om det ibland kan tyckas vara krångligt att realisera dessa värden. Särskilt när ängsliga och lättsårade själar runt om i samhället reagerar starkt och att det vore lättare för oss som enskilda inom kultursektorn att sticka huvudet i sanden och låtsas som om kulturen redan ekar av den mångfald av åsikter, synsätt och tolkningar som bevisligen finns i samhället.

Jag menar vidare att det vore rysligt motsägelsefullt att inte värna den offentligt stödda kulturens oberoende från den politiska scenen, samtidigt som vi är så många som deltar med stolthet och iver i firandet av den offentligt stödda fria demokratins 100-årsjubileum. Enligt min mening går det inte att nonchalera det ena om man på allvar upptas av det andra. De hör ihop och ska så behandlas.

Ibland hörs det sägas att det är den vanliga demokratiska ordningen att folkvalda ska kunna bestämma hur skattepengarna ska användas, även inom kulturen. Därmed, hävdas det, är det naturligt att ha åsikter från politiskt håll kring vad som ska visas, sjungas och berättas om när det behövs offentliga medel för att göra det. Det hänvisas till demokratins fundament: att det är den folkvalda majoriteten som bestämmer över det gemensamma.

Med den logiken är det lätt att inse, allteftersom det är majoritetens röster som hörs alltmer genom kulturen, att detta med tiden blir en självförstärkande kraft som riskerar att sudda bort bilder, sånger och berättelser som majoriteten inte gillar. Eller som representerar andra tolkningar av tillvaron än vad riksdagsmajoriteten eller majoriteten i region- eller kommunfullmäktige gör. En trend från kulturell mångfald till kulturell enfald, från fri åsiktsbildning till försvårad åsiktsbildning.

Vilka spänningar och underliggande konflikter skulle inte en sådan händelseutveckling skapa? Svårt att säga förstås. Men faktum är att människors behov av individualitet och variation är rätt stark och att det finns en hel del historiska exempel på hur en pådyvlad homogenitet leder till starka friktioner.

I mer radikala kretsar betonas också att kulturen ligger uppströms politikens genomförbarhet genom den kraft som kulturen har att påverka panoramat av värderingar i samhället. Därför bör man som resultatorienterad politiker, menas det, rikta in sig på att påverka kulturen. Insikten är klockren, men slutsatsen att man som politiker ska försöka påverka kulturens inriktning, snarare än att som folkvald försöka bidra till mångfalden av fria åsikter, tolkningar och yttringar, bär tydliga drag av egennytta och ett uppfostrande och auktoritärt förhållningssätt till omvärlden, snarare än att det värnar demokratin och pluralism.

Att vidhålla att det är majoritetens legitima och demokratiska rätt att dominera den offentligt finansierade kulturens uttryck ter sig vara precis tvärt emot insikten efter andra världskriget av vad ett sunt samhälle behöver – och behöver få hjälp med – nämligen en offentligt stödd kultur till vilken de styrande politikerna ska hålla ett armlängds avstånd.

Demokratins grundinstinkt borde ju vara att underlätta inte försvåra fri åsiktsbildning, även om det kan vara frestande (kortsiktigt?) för majoriteten att önska och verka för att alla tycker och tolkar världen på samma sätt.

Grundinstinkten borde då vara att uppmuntra en mångfald av bilder, sånger och berättelser, dvs. främja – inte tämja – mångfalden och på så sätt bidra till ett öppnare sinnelag, mindre fientlighet och en demokrati som utgår från allas rätt att utrycka och få del av olika åsikter och perspektiv. 

För det andra anser jag att det är det angeläget för mig som företrädare för en profession som sysslar med de långa tidsperspektiven, att lyfta fram att vår historia är en sammansatt historia, kantad av en myriad av fenomen, åsikter och strömningar, en mosaik av både stora och mindre skeendeskärvor av olika form och färg. Det gör det lika omöjligt att förklara det förflutna med en enkel berättelse som det vore orimligt att försöka trycka in samtidskulturen i en viss förenklad mall genom att tygla den med dagsaktuella politiska tolkningar och förtecken, oavsett om de kommer från höger eller vänster.

För oss som arbetar på eller för ett kulturhistoriskt museum vore det både närsynt, oärligt och oansvarigt att inte väga in dessa belagda fakta – historiens och samtidens komplexitet och behovet av att kontinuerligt få den belyst och berättad på många olika sätt för att ge en någorlunda rättvisande bild av varifrån vi kommer och vad som nu sker – i diskussionen om hur det offentliga ska se på och stödja den fria konsten.

För det tredje är frågan om armlängds avstånd särskilt angelägen för oss som museum, eftersom vår sektors oberoende från politisk klåfingrighet är speciellt utpekad i landets lagbok. I Museilagen (2017:563) står det i 5§ att ”Museihuvudmännen ska säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”. Med andra ord: professionen och inte politiken ska bestämma vad som sker, görs och uttrycks på museet.

Lagen är långt ifrån perfekt och rymmer en del otydligheter eller öppna formuleringar. Men just på den här punkten är den klar. Orsaken är den insikt som delvis refererades till inledningsvis i denna text, nämligen vikten av att kulturen – i detta fall vår gemensamma berättelse och kulturarv – inte ska förvanskas eller kidnappas av tillfälliga politiska agendor eller i propagandistiska syften för att styra samhället i en viss riktning baserat på en skev historieskrivning.

När man inom kulturpolitiken och kulturdebatten talar om vikten av armlängds avstånd anser jag därför att vi som företrädare och delansvariga för en museiverksamhet hela tiden behöver tänka på att armen ska vara särskilt lång inom vårt område, eftersom lagstiftaren har velat slå fast oberoendet även juridiskt.

För att avrunda: Museilagen finns. Principen om armlängds avstånd i kulturpolitiken mer generellt både hyllas och utmanas eller omtolkas allt oftare. Samtidigt är det ett faktum att principen varken är lagstadgad eller finns konkretiserad i något regelverk någonstans, vilket gör den vad många menar luddig till sin natur.

Är principen därmed lätt eller svår att följa? Saken är rätt enkel, tycker jag, om man betraktar den som ett förhållningssätt för värna och säkra kulturens mångfald som näringsgivare till en sund demokratisk samhällsutveckling, snarare än instrumentellt och som en detaljkarta för hur man som politiker ska agera och utöva sin demokratiskt förankrade makt.

Det kan dock helt klar finnas behov, inte minst för museer med styrelser eller med huvudmän som är knutna till politiken, att diskutera hur principen – förhållningssättet – ska tillämpas i den egna organisationen. För att det inte ska bli för abstrakt och för att det ska synas i hur kulturen uppmuntras och stöds offentligt. Det kan t ex handla om var gränserna går mellan ansvaret för och styrningen av verksamhetens allmänna ramar och innehållet innanför dem, vilka de olika rollerna är inom en styrelse och hur gränssnittet för styrning ska se ut gentemot professionen vad gäller verksamhetens inriktning och innehåll, hur man som museiföreträdare bör agera i sin roll i museisystemet och gentemot omvärlden och hur gränssnitten ser ut mellan rollerna. För att nämna några frågeställningar som en sådan diskussion skulle kunna innehålla.

Christer Björklund

Länsmuseichef

Dalarnas museum

2023-03-23