Arkiv

Minns den vanliga människan, iall sin enkelhet,
storhet, sorg och glädje.

Webbutställning anordnad för Arkivens dag 2019 under
temat Glömt eller gömt.

Pigan Anna Andersdotter

 ”… då hon genast med yxan på det omänskliga sätt stympar…”  Länsman J. Elzviks yrkande 28 februari 1862

Anna Andersdotter föddes 1822 i Gustafs, år 1848 flyttade hon till Milsbo i Torsångs socken där hon arbetade som piga. I Milsbo skulle hennes liv komma att ta en tragisk vändning.

När Anna Andersdotter förstod att hon var med barn var det inget lyckligt ögonblick, hon var en ogift piga, vilket kom med få rättigheter och inte mycket ekonomisk trygghet. Barn utanför äktenskapet var en skam som drabbade inte enbart kvinnan utan även hennes familj och de hon arbetade för.

Den 10 januari 1862 födde Anna sitt barn. Hon födde det i ensamhet och hemlighet, efter att ha gjort allt i sin makt för att dölja gravidititeten.

När det upptäckes, var barnet dött, länsman kallades in och en utredning påbörjades. Följande information kom fram under rannsakan och återberättas av länsman i hans skriftliga yttrande till Häradsrätten.

 ”…påstår barnet ej vara fullgånget och dött vid födseln, då hon genast med yxan på det omänskliga sätt stympar detsamma, kastar det på brasan, och förbränner det så att blott en obetydlig del av fostrets innanmäte blev i behåll bland askan i spisen, därigenom ingen upplysning, varken av kvarlevorna eller genom vittnen kunde utvinnas huruvida fostret med liv framkommit eller ej… Att sådan anledning får jag his vällofliga häradsrätten yrka, det Anna Andersdotter, måtte… dömas till minst fyra års straffarbete samt dels utom, av sina tillgångar ersätta vittnen och omkostnader i målet.”

Försvenskat utdrag av Länsmans J. Elzviks yrkande 28 februari 1862 (acc nr. 1888:1:3)

Vad hände Anna Andersdotter:

Anna blev dömd till två års straffarbete att avtjäna på Falu länsfängelse. Den 4 september 1862, efter två tidigare försök, tog hon sitt eget liv genom hängning. Hon begravdes den 10 september på Kristine församlings nya kyrkogård i tysthet.

Begravning för de som begått självmord utfördes under en längre tid ’i tysthet,’ utan ceremoni och utan klockringning, som ett form av straff.

Hemsystern, husmödrarnas goda ängel!

Hemvårdarinna, hemsyster, hemvårdare — yrket har haft många namn och arbetsuppgifterna och inriktningen har förändrats i takt med samhällets utveckling.

Yrket och namnet hemvårdarinna uppstod på 1940-talet. Då husmodern i en familj blev sjuk eller av annan anledning behövde stöd, var hemvårdarinnans uppgift att hjälpa till med det praktiska i hemmet och ta hand om barnen. Liknande socialt arbete hade tidigare utförts av frivilliga organisationer och religiösa samfund, men 1944 blev social hemhjälp statligt subventionerad. Tanken var att alla vid behov skulle kunna få hjälp av en hemvårdarinna, men barnfamiljer och mindre bemedlade familjer prioriterades då mer välbärgade familjer ofta hade hembiträde. 1960 drogs det statliga ekonomiska bidraget för hemhjälp in, samhället förändrades och behoven såg annorlunda ut.

Mellan 1915 och 1974 fanns en Hemsysterskola i Uppsala, den grundades på initiativ av Manfred Bjökqvist och Ida Norrby. Chef för skolan var Anna Lutteman. Filial fanns bla i Leksand där det hölls ett hemsystermöte den 3-6 juli 1941.

Ur prospektet för skolan: ”Hemsystern utbildas för att vid husmoders sjukdom eller andra svåra omständigheter inträda i hemmet och övertaga hennes arbete samt att betjäna ensamma, orkeslösa och gamla”.

2003 förvärvade Dalarnas museum kläder som brukats av Gun Mittjas vid sitt arbete som Hemsyster, i gåvan finn även dokument kring skolan i Uppsala, fotografier, en artikel från Svenska journalen mm.

Gunhild Segerstedt (gift Mittjas) föddes 1916 i Stockholm, Solna och bodde vid sin död 2003 i Falun.

Hon utbildades 1940 vid Uppsala Hemsysterskola. Av antagningsunderrättelsen framgår att klänningar, förkläden och huvuddukar skulle medföras vid utbildningsstarten.

1 december 1941 fick Gun arbete genom Stockholms Stadsmission, med en månadslön på 75 kr. Svenska Journalen besökte henne under arbetet, bla hos en reumatiker på Kungsholmen och hos en blind kvinna i Tallkrogen. Det fanns tid för såväl strumpstoppning som pianospel mellan övriga hushållssysslor.

De som drabbades av elden

”Det funderas mycket på hur elden kommit lös i Magasinet där ingen eld varit…” C. Bergsten 19 okt. 1847.

Den 18 oktober år 1847 bröt en brand ut i stadsdelen Östanfors i Falu stad.

Följande dag, klockan fyra på eftermiddagen, satte sig Christine Bergsten i Falun ned och skrev ett brev till sin syster i Avesta. I det berättar hon hur det var att uppleva en av de största bränder i Falu stadshistoria.

”Ack! Vilken förskräckelig eldsvåda har denna natt härjat vår stad. Kl halv 9 i kvälls, utbröt vådeld, uti Kinnmans stora spannmålsmagasin – ingen märkte elden – ett tu tree, brann Kinnmans bakgård… 40 gårdar har brunnit alldeles i aska därav 8 försäkrade. Elden slog ända till syster Charlotte, alla saker plockade hon ut på backen – de fruktade för Gamla kyrkan… och det brann till klockan 5 i dag på morgon… Fru Krej satt med sina små hos Fredrik Kronberg – fru Carlsson svimmade – de förde henne till Sundvallsons… Ingen människa har sovit en blund i natt här i staden – en barnsängshustru drogs ut i en kärra två dar efter förlossningen – det blåste så fasligt att på frälsning var ej att tänka – 9 små gårdar antändes i ett ögonblick… värst var det för målaren Hesselius, hans sju små barn låg somliga i kikhosta, de sprang i bara lintyget då elden brast ut, sade Teodor. Det funderas mycket på hur elden kommit lös i Magasinet där ingen eld varit…”

Försvenskat utdrag av C. Bergstens brev (Acc nr 1965)

Rykten gick att det rörde sig om mordbrand men en undersökning visade att branden varit orsakad av gnistor, som med vinden förts över från några smälthyttor vid ån till ett magasin på Slaggatan, som fattade eld vilken sedan snabbt spred sig vidare.

Vad hände de som drabbades av elden:

Branden krävde inga liv men resulterade i att omkring 270 människor förlorade sina hem. En brandstodskommitté blev utsedd för att bedöma de förluster som gjorts och genom insamlingar hjälpa de drabbade.

Underläkare C.J Hysing

”Jag slipper nu att vara med i farligheter, fast ej så säker för elakartade sjukdomar…”  C.J. Hysing den 24 oktober 1808.

Vid krig var det inte enbart striderna som krävde liv, ofta var soldaterna värre drabbade av sjukdomar. Fältsjukan var ett samlingsnamn på en grupp sjukdomar som var vanliga under krig, de var oftast orsakad av dålig hygien. Rödsot (dysenteri), nervfeber, fläcktyfus och frossan (malaria)

Under det Dansk-Svenska kriget begravdes omkring hundra av Dalregementets soldater i Boda, Värmland år 1808, alla hade de förlorat sina liv i fältsjukan.

Dalregementets underläkare C.J. Hysing befann sig i Värmland när han den 24 oktober 1808 skickade ett brev till en bekant.

”Tack för länge sedan. Jag skall väl låta höra av att jag lever och har hälsan fast jag umgås med 120 man sjuka var dag, här är nog att göra men går lätt, när man har en sådan förman som doktor Kinmanson. Den bästa karl i världen. Jag slipper nu att vara med i farligheter, fast ej så säker för elakartade sjukdomar men jag berger mig för dem, i Carlstad dö de förskräckligt, gud vare lov jag slapp därifrån… Vi bor och lever tillsammans Doktor Kinmanson och jag. Jag blir nu beständigt vid Regementet. Han sade mig vi skiljs aldrig åt så länge jag är vid Regementet…”

Försvenskat utdrag av C.J. Hysings brev. (Acc. nr. 368:1:22). 

Vad hände C.J. Hysing:

En minnessten är rest i Boda, Värmland över de soldater från Dalregementet som är begravda där. Utav dessa är enbart två nämnda vid namn, löjtnanten vid Livbataljonen Johan Peter Lang och regementets underläkare Carl Johan Hysing.

”Det var här sin suck det göt, Det var här sitt liv det slöt, Det folk som våras bördor bar, Långt före våra dar.” Minnesstenens inskription.

Vad är det du har hittat?

Du har gått på auktion och ropat in en sån där kartong med blandat smått och gott för en billig summa. I den hittar du gamla tavelramar, lite böcker, udda bestick och småskrifter. I botten av kartongen ligger en träask. Du lyfter upp asken och öppnar den. Du kikar bland innehållet av små knappar, en motbok, några frimärken, en åldrig mässingsnyckel, pins, säkerhetsnålar och annan kuriosa. Så får du syn på ett broschliknande föremål gjord i ett material som du inte riktigt känner igen. Du plockar upp den, vänder, vrider och känner och tittar lite närmre. Du ser att den är tillverkad av väldigt tunna skira, lite blanka bruna trådar. Några av trådarna verkar gått av och spretar ut. Så känner du igen texturen och drar fingrarna genom ditt hår. Det du hittat är ett hårarbete, ett smycke gjort av människohår.

När, vilka och varför?

Hårarbetet tog sin början runt 1820-talet även om konstformen var äldre än så, så tog den en ny väg när nödåren drabbade små byar i Dalarna, främst i byn Våmhus, Mora. Byns yngre kvinnor började tillverka smycken av hår. 1826 omnämns att 16 st. flickor lämnar byn för arbetsresor/arbetsvandring i främst Ryssland och Finland. Det står inte vad det är för arbetsresa men man kan ana på att det var för att sälja hårarbeten. Några år senare bekräftas det i skrifter att hårkullor från Våmhus åker ut i Europa för att sälja egentillverkade hårsmycken. Hårkullorna var iklädda sockendräkter för att lätt kännas igen och inte misstas för t ex lösdrivare som på den tiden var straffbart på vissa platser.

Hur började det?

Enligt en av flera teorier så började idén för hårarbete hos perukmakare och snappades upp av kullor som sedan spann vidare på det. Håret knypplades eller flätades och har en del gemensamt med snörmakeri. Man tillverkade broscher, klockkedjor, armband, halsband, ringar och även hårtavlor och lösflätor (de två sistnämnda, med annan teknik). Hur det än började en gång så blev smycken av hår populärt. En framgångsrik hårkulla var Martis Karin Ersdotter vars företagsamhet ledde till att hon tillverkade hårsmycken till drottningen Victoria av Storbritannien.

Hårarbetes storhetstid varade drygt 80 år med början av 1830-talet fram till första världskrigets utbrott 1914. Tiotalet år senare hade hårsmyckena helt tappat värde och många förstördes tillsammans med tillverkningsverktygen.

Konstformen lever ännu

Det finns fortfarande en hel del människor som inte hört talas om hårsmycken. Glädjande nog finns det ännu idag några verksamma hårkullor (främst i Våmhus där traditionen starkt lever kvar) dock är hårkullorna idag mer bofasta i sin verksamhet.