Hoppa till innehåll
[rev_slider alias=”vanliga-fragor-arkeologi”][/rev_slider]

Den största upplevelsen som arkeolog fick jag nog när jag grävde ut några skelettgravar i Kråkberg norr om Mora 1990. Det är ju inget nytt och ganska trivialt med gravar kan jag själv tycka, men min känsla då var att tiden trycktes samman och att jag nästan kunde samtala med de 900 åriga kråkbergsborna. I den fina sanden 0,6 m ner låg sju gravsatta individer i enkla träkistor och svepningar. De var fint utstyrda i dräkter och försedda med personliga föremål och sådant som har betydelse för resan till nästa liv. Samtidigt som gravarna var starkt förmultnade var de på samma gång påtagligt och märkligt välbevarade och orörda. Med försiktig hand rensades gravgömmorna fram som endast var ett par centimeter tjocka. I dessa centimetrar låg ändå rikligt med rester efter kista, skelett, textilier, söljor, knivar, spännen, ringar, pärlhalsband, eldstål m.m. Flera av gravarna togs in som preparat för att de skulle kunna undersökas på bästa sätt. Röntgen på Mora lasarett gav fantastiska bilder på föremål som helt hade korroderat sönder, men där ett metallpulver låg kvar i ursprungligt läge. En kvinna hade bl.a. ett fint silverkrucifix på bröstet, trädd i ett flätat halsband av silvertråd, en tydlig symbol för den nya kristenheten.

Fredrik Sandberg

Nyhetsbrev

När du prenumererar på vårt nyhetsbrev så samtycker du till att vi lagrar din e-postadress.
Din e-postadress används endast för utskick av nyhetsbrev.



Skip to content